Lyssnar på ett klipp på facebook om Story Activist och Stories that matter. Funderar på hur det skulle kunna hänga ihop med mitt skrivande.

Jag har precis innan tänkt att historien om spisen, den kommer jag lägga till handlingarna och sedan glömma bort, så som jag gör med en del saker som blivit klara och avslutade.
Men tänk om jag skulle skriva om den istället? Och se vad den fyller för mening i mitt liv? Och kanske göra annorlunda till resten av livet? Hm…

Mitt liv har till stor del varit fylld av väntande. Väntan på att min pappa ska komma hem, möjligvis, minns inte. Väntan på att mina barns pappa ska komma hem och har sjungit Pappa kom hem med dem. Väntan på att någon jag älskar ska skriva. Någon ska ringa. Lönen ska komma. Skolan ska börja. Skolan ska sluta. Det ska bli sommarlov. Vinterlov. Fredag. Pensionering. Bli frisk. Bli klar med en utbildning. Bli klar med lägenhetsrenoveringen. Väntan på att allt ska bli BRA! Det mesta kan jag vänta på. Och livet går under tiden vidare och blir kortare och kortare. Det är något nytt att inse. Förut trodde jag att jag kunde vänta i all evig tid. Det tror jag inte längre. Tiden är utmätt. Jag känner det i kroppen, på ett helt annat sätt, än som en tanke.

Så här var det med spisen: Jag flyttade i december till en tvårummare i ett sextiotalshus med hiss. Allt behövde bytas i den. Helrenovering. Inget gick att behålla, allt var gammalt och trist. Också spisen. Jag beställde ny tvättmaskin, kyl/frys, diskmaskin och så en ny spis. Jättekul! Jag hoppades att det fanns trefas i huset, visste inte säkert. Nå.

Installationsdagen var helt galen. En fredag. Alla hantverkare skulle göra klart sitt. Jag skulle flytta in på söndagen, så det var verkligen i sista stund mycket skulle avslutas. Så kom leveransen. Putt, putt, in med allt på sina ställen av vitvaruaffärens killar. Snett och vint blev det. Nu kunde jag inte öppna fönstret i badrummet, men tvätta om jag hängde över luckan och skyddade badkarskanten från krock. Jag kunde diska i diskmaskin! Fast bänkskivan ovanför var inte fuktbehandlad än, det skulle jag göra, och slangarna var lite klämda och maskinen intryckt i ett för litet utrymme under. Bänkskivan hamnade på sniskan. Kylskåpet gick inte heller att trycka in helt mot väggen, det stod ut jämfört med skåpen runtomkring, som var helt nyinsatta. Inget var egentligen ok alltså.
Spisen var det enda som verkade ha kommit in rätt. Elektrikern gick ner till källaren för att se om det fanns trefas i elskåpen, det verkade inte så. Men spisen stod ju där när vi kom upp igen, så jag tänkte att allt var ok, jag hade ju beställt en trefas-spis. Elektrikern åkte hem utan fler avtal.

Så kom julafton. Jag hade inte använt spisen alls innan. Nu skulle jag koka julgröt. Så börjar jag märka att det inte kändes som den spis jag hade beställt. Det var FEL! Typiskt! Inte alls den jag ville ha och hade sett fram emot, till bakning och matlagning. En enkel variant av samma märke. Samma utseende. Men fel.
Efter julhelgen ringer jag affären. Jo, de ska byta den. Ok.
En man kommer med den riktiga 3-fas-spisen. Meeeen, den går ju inte att installera. Det är bara en-fas i huset. Och jag som skickade hem elektrikern…
Sen blir det invecklat att berätta alla turer. Mannen med spisen beställer en likadan, fast i enfas till mig. Jag känner mig inte nöjd. Jag går till affären och ber att få installera 3-fas och få den spis jag hade beställt.
Efter flera veckor av väntan i januari får jag en offert på trefasinstallation. 18 000 kr – OM det skulle fungera med rören. Inte säkert. Då är jag på ruta noll igen. Vad vill jag ha för spis? Går ner till affären och beställer ett annat märke, en mer spännande spis i enfas. Nu väntar jag på att den ska komma. Ingen kommer. Jag ringer. Jo, den ska komma, de ska boka tid med mig om leverans. Jag väntar på deras samtal. Jag väntar. Och väntar.
Så är mitt liv. Denna väntan.

Och under tiden? Jag lever mitt vardagsliv utan den ”riktiga” spisen. Vågar knappt använda den feliga spisen. Väntar på att allt ska bli rätt. Men tänk om livet aldrig blir ”rätt”?
Nej, livet spelar mig ett spratt här. Jag som trott att livet blir som JAG vill. Och så blir det som det blir. Jag förväntar mig det rätta. Och så blir det hela tiden fel.

Jag har något att lära mig här. Vet inte riktigt vad. Något om förväntningar. Istället för att ta det som det är. Vara tacksam för att jag har ett hem. En spis. En tvättmaskin, en kyl/frys, en diskmaskin. Jag är också tacksam. Jag längtar efter livet med bakning och matlagning i mitt fina kök. Att allt ska vara klart för att leva. Allt ska stå på sina rätta ställen. Ordning och reda. Bara börja leva.
Jag vet på ett helt annat sätt nu att livet tar slut, att livet är ändligt. Jag vet inte mer än så egentligen. Och att spisen ännu inte har kommit på plats.
Är det då förlorad tid? Eller är det tid att göra andra saker? Jag vet inte. Jag fortsätter att göra mina saker hemma och borta. Sorterar och gör i ordning. Står stilla, samtidigt som jag kommer vidare. Konstigt liv jag har.

Tillägg: Det är bara inte sant! Fast det är sant. Fel spis kom efter två veckors väntan.
Läser ett citat som tillskrivs Rumi:
The moment you accept the troubles you’ve been given,
the door opens.

Sant eller inte? Jag vet ingenting om något. Jag fortsätter att ha det som jag har det. Acceptans? Har inte något hopp om att dörrar skulle öppnas.
Livet bara är som det är.

Så börjar det likna något hemma, långsamt, med små steg i taget. Vardagsrummet har fått sina tapeter och vita tak. Skrivbordslådorna sitter på rätt sida efter fyra vändningar och tekniskt snurr i huvudet på mig. Skänken står på golvet. De viktiga pappren är åtkomliga så jag kan börja bokföra igen och göra bokslut. Fotopärmar står i bokhyllan. I det stora rummet är 3/5 är vardagsrum. 1/5 arbetsrum och 1/5 sovrum. Det lilla rummet ska rymma mina böcker, en gästsäng, piano och instrument och dessutom vara ett terapirum/massagerum. Jag får trolla!

Jag måste skratta åt hur det ser ut i köket bara. Där står badkaret och tronar. Hahaha… Tvättmaskinen har fått en stickkontakt och en ny väggkontakt är dragen till ett annat ställe i badrummet. Nu väntar jag på att rörmokaren ska komma och dra om rören. Innan dess är det bara extrabesvär att bära in badkaret igen. Och någon ska orka bära det med. Inte jag.

Jag gick på solskenspromenad idag, den första sedan jag flyttade. Det var härligt! Jag är så nöjd att jag flyttade, trots att det är färre rum.

I förrådet som jag har kvar på gamla stället och som ska tömmas i helgen, finns nu bara skräp som ska till återvinningscentralen i morgon, ett element och en dörr. Sedan är det bara att lämna nyckeln.
Men fy så trist att se att de tagit ner tre tallar utanför min gamla bostad. TUR att jag slapp se det. Mina fina träd, som jag hade sån glädje av när småfåglarna kom och ville ha nötter. Insynsskydd och som gav snöskulpturer i vintern. Borta, borta. Kommer aldrig mer igen. Ingen planterar nya tallar, trots att det är just det som trivs i den sandiga jorden här på sandstensåsen.

Tja, ibland måste ju träd fällas. Men det har aldrig varit min starka sida att se träd falla. Inte heller att separera, flytta och göra mig av med saker. Det är helt klart en röd, smärtsam tråd i mitt liv. Jag samlar inga nya saker längre, men förvaltar möbler, porslin, hus och fotografier. Vem tar över det efter mig? Det blir nog ingen.
Kärlekssorgen är också kvar. När lämnar den mig? Eller är det jag som lämnar den? Antagligen. Den kommer nog finnas kvar i resten av mitt liv. Eller tills jag blir förälskad igen och vågar ge bort mitt sargade hjärta. Fast troligen inte.

Nå, jag fortsätter att boa. Letar passande lampor. Vill inte ha vad som helst. Hittade en badrumslampa, ska byta väggfästet bara. Kanske kan lampaffären laga min trasiga plafond. Jag tar den med mig till stan på måndag. Jag ger inte upp än i alla fall. Annars kanske jag kan göra om metallramen till en drömfångare. Men när det blir, om det blir vet ingen.
Först får jag leva i mitt kaos ett tag till. Hoppas jag snart kan vila mer och få ordning på mitt liv. Det är viktigast av allt. Under tiden har jag det som jag har det. Okontrollerbart och oförutsägbart. Som livet också är till tider.

Just nu står inflyttningen stilla. Jag fick säga upp målarna, pga dåligt omdöme, både från min sida och deras. Därför är taket inte vitt och tapeterna ligger i en påse och jag väntar på att en annan målare ska komma. Därför kan jag inte möblera, packa upp lådor till skänken, hänga tavlor och få ordning på vardagsrummet. Med fullt av lådor i hallen, blir det ingen garderobsvägg med skjutdörrar än. Och det lilla rummet är fullt, bara plats att gå igenom där, när jag måste. Som en dominobricka som blev fellagd, det påverkar allt annat. Det är stopp i flödet så att säga.

Oturligt nog tog jag ner plafonden i vardagsrummet och satte dit en annan lampa. Innan dess hade målarna sagt: 1. Det är lamporna i plafonden som gör att taket ser gult ut. 2. Det är taket som är ojämnt, därför ser det inte vitt ut. 3. Det är Alcro som har blandat fel nyans.
Sen la jag plafonden på ett säkert ställe. Trodde jag. Glömde flytta den från en stol. Någon satte sig på lampan och glaset kraschade. Jättetråkigt! Nytt glas går inte att finna igen. Har frågat på Lamp-Gustaf, där den gjordes för minst 20 år sedan. Jag kan hänga upp metallramen som ett runt minne på väggen nu.
I uppackningen gick en blå vas sönder. Lådan ramlade ner i golvet. Krasch! Stolar är inte säkra, varken för flyttkartonger med vaser i eller för lampor. Det har jag nu lärt mig.

Jag undrar ofta nu hur jag kunde flytta från en fyra till en tvåa. Hur tänkte jag? Hiss. Natur. Utsikt. Nära tåg och buss. Ja, så tänkte jag. Men det är för litet för mig och mina saker. Vad ska bort-leken? har redan börjat. En taklampa och en vas. Fast de hade sina funktioner. Det tycker jag att alla mina saker har.

Inget händer. Inga hantverkare kommer och fixar. Ingen spis byts ut förrän elektriker har varit i huset och bytt till 3-fas-el, om jag har råd. Inga dörrar kommer förrän de blivit tillverkade på fabriken. Ingen tvättmaskin blir flyttad från badrumsfönstret och inget badkar flyttat till fönstret förrän HSB kommer och ändrar om ledning och avlopp heller. Hur tänkte de som stambytte badrummet? Inte alls antagligen.

Jag kunde stå stilla nu och inte röra mig av rädsla för att mer ska gå sönder. Istället köper jag färg och planerar att måla lite i köket. DET kanske jag kan roa mig med, när inget annat händer.