Hej, jag heter Dana.

Som en blixt från en klar himmel, slog tanken till igår: Hur länge har jag hetat Dana?
Räknar ut det mer exakt idag, 12213 dagar! Missade jubileet söndag 3 september.
För 17 dagar sedan, hade jag levt lika länge med mitt gamla namn som med mitt nya.

Jag blev döpt i Svenska sjömanskyrkan i Skagen, Danmark, en långfredag, 13 april 1990 av prästen Orvar Carlsson. Det var oplanerat, men blev planerat från skärtorsdagen till långfredagen. Jag kunde ha väntat till den traditionella dopdagen påskafton, men det visste jag inte då. Långfredagar är mest till nöddop. Jag badade i Vesterhavet tre gånger den dagen. Jag visste innan att jag ville heta Dana och hade redan lämnat in en ansökan om namnändring.

Det blev ett fint dop med dopvittnen. Efteråt firade de mig med te och tårta.
Senare skrev jag en sång ”Lyckans stjärna” och det finns en enkel inspelning av den här på musiksidan: Lyckans stjärna

Passar fint om jag kommer till Svenska sjömanskyrkan i Skagen snart hoppas jag.
Firar med kärleksmums, ingen tårta… 33 år 5 månader och 7 dagar idag.
Tack till gestaltteraputen Lars Berg och konstnären Ami Sandström som båda inspirerade mig på gestaltkursen sommaren 1989. Utan dem hade jag nog aldrig kommit på tanken att det gick att byta sitt förnamn. Och döpt var jag ju inte heller innan.

Dopdagen.

Just nu funderar jag mycket på vilka spår som andra människor varit med och ristat i mig. Inser att det är många jag mött på vägen, som krattade för mitt beslut att bli döpt. Och just idag har jag varit döpt i halva mitt liv.

33 år var jag då och nu har ytterligare 33 år gått sedan den dagen i Skagen, Danmark.
Var det ett infall? Både ja och nej. Vad var det som ledde fram till det beslutet?
Jag var på kurs och med i en guidning i fantasin en tid innan. I guidningen skulle vi upp på ett berg och se någonting. Jag såg ett altare och blev mycket förvånad. Det var helt oväntat. Eller var det inte? Det var i alla fall den utlösande faktorn till att vilja en andlig förändring i mitt liv.
Jag kom också i en process att byta förnamn. I mina officiella papper stod andra namn än det jag kallades för. Mitt namn var annorlunda. Jag var annorlunda.
Så här var det från början, när jag följer spåren:
Min farmor Klara tog mig och min syster i varsin hand och gick till kapellet i Handen för att vi i alla fall en gång skulle ha varit på gudstjänst. Jag var kanske 4-5 år. Farmor gav mig ett silverkors senare, möjligen till min 10-årsdag. Det var nog bara jag av mina syskon som fick det. Jag vet inte vad hon såg i mig.
Mina fröknar på låg- och mellanstadiet Gunvor och Barbro lärde mig morgonbön, bön inför maten och efter maten och psalmer. Jag trodde dock inte på annat än på människornas utveckling från aporna. Ibland fick vi på mellanstadiet sjunga med skolkören i kyrkan. Också på en barnbegravning, med två barn som dött när ett hus brann ner. Det var så sorgligt.
Jag med på en gudstjänst i Brandbergen med en präst som hette Henrik. USA ut ur Vietnam var temat.
Jag kom med i en uppsättning av Jesus Christ Superstar i Vendelsö kyrka med prästen Lars-Åke Lundberg. Jag sjöng Maria Magdalenas roll där. Det var tack vare att jag hade lärt känna Benke, som spelade fantastiskt på gitarr, ihop med andra väldigt begåvade musiker. Jag älskade den musikalen och kunde hela utantill. Var jag 16 år då? Eller 15?
Sen kom åren med familj och barn. Ingen döpt och endast en borglig vigsel.
Gick på gestaltkurs 1988-89 och där var guidningen upp på berget. Jag var i samma veva på en annan gestaltkurs med Lars Berg och gjorde en övning med namn där och Ami som var med, berättade hur lätt det var att byta namn. Inte lättvindigt, men enkelt. Jag funderade på nya namn.
Jag skulle resa till Skagen i Danmark och min farbror Tage i Göteborg sa att jag skulle hälsa till prästen Orvar Carlsson i Svenska sjömanskyrkan i Skagen. Ok, jag gjorde som Tage sa och kom dit på skärtorsdagsgudstjänst. Frågade efteråt hur man skulle göra för att bli döpt: ”Det ordnar vi här,” sa Orvar. ”Idag eller imorgon?” Jag sa imorgon. Då var det långfredag. Ingen dopdag egentligen, mer för nöddop, men så blev det. Jag badade tre gånger i haven med, i både Kattegatt och Skagerack, före och efter.

Så blev mina namn inristade i dopskålen i Svenska sjömanskyrkan i Skagen, tack vare farmor, Gunvor, Barbro, Henrik, Benke, Lars-Åke, JCS, Monica & Folmer, Lars, Ami, Tage och Orvar. Och så jag!

beskrivning

Lyckans Stjärna
text: Dana Jergefelt musik: Leif Jergefelt
För 33 år sedan, skrev jag den här texten och min dåvarande man Leif komponerade och spelade in en testversion av sången på digitalpianot. Nu har jag sjungit in den igen till Leffes piano. Sången är inte perfekt. Men det vill jag ju inte heller vara. Good enough räcker.
Texten finns i min diktbok ”FRÅN ETT HJÄRTA TILL ETT ANNAT” utgiven i augusti 2009.
Inspelad 2004 och 2016.

Släktforskning.

Jag kom nyligen tillbaka från en släktforskningsresa i Sachsen-Anhalt, Altmark, Tyskland.

beskrivning

Här är utsikten från mitt sovrumsfönster med Katharinenkirche och del av stadsmuren i trädgården.

Något händer med mig när jag ser husen, gatorna och möter människor i Salzwedel och däromkring, som hjälper mig att få veta mera. Och något händer inom mig, när jag liksom blir bekant med mina förfäder som levt där, arbetat, fött barn, begravt barn, uppfostrat barn, blivit gamla och dött. Jag får en känsla av att höra till mer.
Döda människor har blivit det mest meningsfulla livet för mig just nu. Jag vill veta mer och mer och mer. Tack vare internet finns mycket åtkomligt, och jag lär mig bättre tyska och mer av historia dessutom på köpet.
Jag får möta andra som också har intresse av att söka och gräva och vill veta mer om tiden som varit, hur allt hänger ihop. För det gör det.

beskrivning

Museet i Salzwedel, där fanns bl a två foton som min mormors morfar tagit.

Vi tillhör alla ett fält. Och det gjorde man förr med, även om inte gestaltterapin fanns då. Men det har faktiskt sitt ursprung i Tyskland genom gestaltpsykologin och Fritz och Laura Perls bland andra. Sedan utvidgades fältet i USA, som så mycket annat.
Min mamma föddes i Berlin 1931 och där föddes också Fritz och Lauras första barn samma år. Kanske möttes föräldrarna med sina barnvagnar på en gata där, jag leker med tanken på det. Dessutom föddes både Laura Perls och min mormor 1905.
Granne med gestaltterapin tycker jag att Familjekonstellationer är.
I både gestalt och familjekonstellationer finns det förflutna som viktiga delar att lära känna. Så att släktforska ger mening på många sätt för mig. Jag får liksom känna att jag bakom mig har mina föräldrar, bakom dem står deras föräldrar och så vidare i ändlösa rader som blir fler och fler. Deras förflutna kan påverka hur jag har det i nutiden och för framtiden. Därför är det bra att veta om tidigare generationers liv och historia. Utan dem, inget liv. Och med dem, ett rikare liv, även om det också känns sorgligt emellanåt. Men mest roligt ändå, att finna spår av mina rötter.

beskrivning

Tråkigt att puben nyligen lagt ner. Där hade jag gärna suttit och tagit en cider. Huset ägdes ca 1885-1900 av mormors morfar A. Herbst, fast då med en korsvirkeshusfasad.

Vi tillhör alla samma fält. Var vän med ditt fält så gott du kan. Försona dig med det som var – om du kan och det känns meningsfullt. För mig är det så. Kanske också för dig.

Till sist lite Rumi, just den här svår att översätta till svenska från tolkningen på danska av Folmer Blume Leide. Jag gör det ändå. Kanske vet någon ett bättre sätt att få fram en bättre sagd mening. På fältet, där vi möts, antagligen i tystnad. Ett med naturen.

”Bortom idéerna om rätt och fel
finns ett fält. Jag vill möta dig där.

När själen ligger ner i gräset,
är världen för hel att prata om.
Idéer, språk, också ordet varandra
är utan mening.”

Huset på bilden på Burgstrasse 66 är fallfärdigt. Där föddes antagligen min mormors mor juldagens morgon år 1862. Hon dog 1932. Hon är bara ett handslag bort, för min mamma såg henne strax innan hon dog. Mormorsmor fick se min mamma ta sina första steg ut i världen. Fast då bodde de i Berlin. Och det är en annan historia.

beskrivning

Obotlig sorg.

Jag lyssnade på Söndagsintervjun. Så otroligt bra intervjuare han är Martin Wicklin. Han gör så ofta intervjuer med människor som har viktiga saker att berätta och han är lyhörd och lyssnande, så sann med sig själv också.
Nu berättade Henrik Frenkel om sin barndom, om det han inte fick veta och samtidigt visste att det frågade man inte heller om. Jag känner igen mig från min uppväxt. Vi pratade inte heller om mammas upplevelser, som barn i krigets Tyskland. Jag visste att det pratade man inte om, även om det så lång tid efteråt, ändå påverkade vår familj.
Frenkel sa många saker som jag kände igen, också om att vara 12 år, att barnbarn kanske kunde fråga lättare och att till slut tappa fasaden. Han vill vara ärlig och öppen. Jag har inte kommit dit än. Men jag vill inte heller vara helt tyst. Henrik Frenkel pratade också om sin feldiagnos i altzheimers sjukdom, om diagnosen han fick strax efter, obotlig prostatacancer. Så bra att han vågar prata om viktiga saker om sig och sitt liv. Han blir inte bemött av tystnad. Och han har kärleksfulla människor runtomkring sig, sa han.

Tystnad är tärande att vara i. Att bli bemött av tystnad för med sig så många andra upplevelser som t ex utanförskap, skam, bristande självtillit, ensamhet, tomhet.
Det är tabu att prata om vissa saker, även om det gör ont inuti och det behöver komma ut i ljuset.

beskrivning

Utanför min port växer en ask, asagudarnas hemvist Yggdrasil.

Jag fick en morgontanke för några dagar sedan, om vad det gör med mig att bemötas med tystnad. I gestaltteorin kallas det för deflektion, att deflektera. Och det finns något sunt i det, att stänga av att reagera på jobbiga saker. Som min mamma gjorde. Som hon gör. Som många gör. Som jag säkert själv gör. Men det lämnar också spår efter sig, i oss, och i den som blir tystad. För sen berättar man troligen inte mer om det för någon. Jag vet.
Vad är tabu för mig att prata om? Vad bemöter jag själv med tystnad och deflektion?

Jag insåg efter programmet att jag har en obotlig sorg. En kärlekssorg, som säkert bottnar i min uppväxt och liv som vuxen. Den sitter stenhårt fast, på cellnivå i mig. Och jag vet att det är tabu att prata om, även om jag vill och gör mina försök. Mina vänner blir trötta på mig om jag säger något, de svarar sällan när jag säger något. De vill helst att jag ska glömma och gå vidare. Eller bearbeta klart det hela. Jag kan förstå det.
Men när jag ser det som ett obotligt tillstånd, känns det ändå lättare i mig. Som ett accepterande. Som något som kommer finnas i resten av mitt liv. Istället för att kämpa och slåss mot spökena, så lägger jag ner kampen. Jag är obotligt sjuk med sorg. Jag kan ändå vara glad också, vet jag. Sorg och glädje kan samexistera. Kanske kunde jag bli botad en dag, om det fanns en ny kärlek som accepterade mig som jag är. Och att jag kan acceptera mig som jag är.
Tills vidare fortsätter jag att sjunga mina sånger, skriva mina dikter, bearbeta något i mig. Jag kommer inte att bli tyst i alla fall i min kreativitet, i mitt skrivande.
Jag är tacksam för att jag har mina kreativa sidor, som annars kanske inte skulle ha visat sig. Och jag kan förstå min längtan efter att gräva, få veta mer och lära känna mitt förflutna.
Jag får acceptera att det är som det är också med deflekterandet. Respekt för att det kan behövas.
Hoppas att jag kommer ha tillräckligt med kärlek från vänner och familj runtomkring mig ändå.

beskrivning

På mammas balkong. Glömmer ständigt bort att fågeln till höger heter nötväcka.

Här kan du lyssna på Söndagsintervjun.

Ogräs och existens.

Jag ägnar timmar och åter timmar åt att rensa i min trädgård. Jag funderar då ofta på meningen med livet och på meningslösheten. Mitt tålamod med vissa växter har växlat genom åren. Det är lite märkligt kan jag tycka. En växt som känns irriterande ena året, faller i glömska året efter, då en annan växt är i centrum. Ja, det är i alla fall så, som jag har det.
Plötsligt inser jag att jag inte bara är en snödroppe, en ros, en pion, en viol. Jag är också som ett ogräs. Oviljan att ge upp, överlevnadsstrategin, är som en livskraft, fast på fel ställe. Jag inser det plötsligt och accepterar att jag har det så. Det ger mig mening. Kanske kallas det, utanför växtvärlden, för att känna hopp.
Runt omkring mig finns många som är sjuka och till och med döende och precis som min mamma verkar flera ha en överlevnadsgen. Kanske har jag den också, annars hade jag gett upp för länge sen. Livet är ändligt och i min ålder påminns vi om det hela tiden. Det är ett livsvillkor att förhålla sig till det. Annars blir det ännu tyngre än det är. Sorg och saknad tar mer och mer plats, bredvid det som är livsglädje och livets under och bildar tillsammans en väv som kanske kan kallas för livets mysterium. Allt går inte att förstå. Livet lovar oss ingenting. Det bara är och förändras, precis som varje dag är en ny dag. Tills det är slut och nästa mysterium kallar på oss.

Växter, som växer på fel plats och tar över det andra, är invasiva och svåra att få bort, som jag har en rensande relation till, av och till:
kvickrot
groblad
maskros
nässlor
revsmörblomma
backskärvfrö
daggkåpa
hundkäx
veronika
fibblor
storrams
trampört eller narv
svinmålla
vildhallon
klöver
stenmåra eller snärjmåra
rölleka
liljekonvaljer
sly som hägg, rönn, lönn

I år har jag ägnat mycket tid åt maskrosrötter, backskärvfrö och rölleka. Förra året var det svinmållan, som i år lyser med sin frånvaro. Det finns ogräs som jag inte har namn på. Men de finns ändå.
Jag har kvar massor av nässlor, vildhallon, hundkäx och annat. Det är inte en helt ogräsfri gräsmatta jag vill ha, men en mångsidig trädgård där allt kan finnas, men inte överallt. Gränser behövs, inte bara mellan växter.
Kanske är det så jag vill se på maten med, jag vill kunna äta allt, men inte alltid. Ojojoj, mina tankar breder nu ut sig igen, precis som ogräset. Så länge jag tänker, lever jag? Är det verkligen så enkelt?

beskrivning

Röllekan brer ut sig mer och mer i gräsmattan.

beskrivning

Marken efter rörgrävningen förra året ska återställas. Fint att få lite besök och sällskap medan jag arbetar.

beskrivning

Här har jag rensat maskrosor och rölleka hela sommaren och nu är det äntligen dags att så nytt gräs.

Ukraina.

En del dagar är soliga ute och ändå så mörka och tunga inne. Det hjälper inte att solen lyser in, för det är i mig det känns mörkt. Jag tänder ett ljus och tänker på Konfucius ord: ”Det är bättre att tända ett ljus, än att förbanna mörkret.” Men det hjälper inte. Jag blir bara så arg på hur det är i Ukraina just nu. Jag vill förbanna de mörka krafterna. Hur kan en despot börja kriga med ett grannland så här? Det ligger i despotens natur tänker jag med. Lidandet, flykterna, förstörelsen fortsätter dag efter dag nu. Det vettlösa dödandet ökar och rädslan sprider sig bland de som måste utstå detta.

beskrivning

Jag är också rädd. Inte trodde jag att ett krig skulle komma så tätt inpå, i min livstid. Min mamma var barn i krig och jag vet hur det har lämnat livslånga spår i henne. Även om ett krig inte håller på för evigt, så kan spåren av kriget fortsätta inuti oss, hur länge som helst. Ett livslångt trauma. Och så även nu.
Jag tar ställning Mot krig, För fred. För rätten att försvara sig. Jag är inte ensam om det. För hur ensam och rädd jag än kan känna mig, så finns det också ett hopp om att rättvisan ska segra och enighet råda. Jag hoppas att det här blir ett uppvaknande. Det borde ju alla krig leda till.
Nu är det dags att sova. Jag är tacksam för att jag har ett varmt och säkert hem idag. Jag lyssnar på nyheterna tills jag inte förmår att lyssna och se mer. Då tar jag till musiken istället. Programmet Text och musik med Eric Schüldt på P2 är en god kraft. Jag får ett lugnande perspektiv där, med musiken och hans lugna stämma, som har en terapeutisk verkan i mig. Så istället för ett ljus, ”tänder” jag radion och lyssnar. Hur gör du?

Text och musik med Eric Schüldt

Virka. Verka. Värka.

Virka låter nästan som verka och värka. Ett enda vokalljud skiljer.
Jag kan sticka. Jag kan inte virka, mer än luftmaskor. Min mamma kan.
Idag är den stora virkdagen. Jag tar med mig min nyinköpta virknål, garn och ett mönster på en väska jag vill virka. Min mamma är väskspecialist. Hon gav mig en svart väska i höstas, som hon hade virkat. Nu är jag tagen in i garnernas värld igen. Jag stickade faktiskt en tomteluva i julas. Det var fint och engagerande för mig att sitta med ett handarbete och se det hela växa fram. Jag kände ett meditativt lugn.

beskrivning

Förr i tiden stickade jag faktiskt en del tröjor. En var vit och blå-randig. Den hade jag när ofta i åren jag var gravid minns jag. Jag har kvar en lila, fast jag använder den sällan. Det kunde jag ju ändra på. Den lila tröjan stickade jag i åren 1988-1990. Jag gick på en grundkurs i gestaltterapi i grupp och året efter på en fördjupningskurs på dåvarande GiS. Nu heter det GA.

beskrivning

Kanske, troligen, med största sannolikhet, absolut förändrades mitt liv då. Jag fick bearbeta saker i mitt liv, som jag hade gömt undan och fick lära att visa mina känslor mer, istället för att trycka ner dem och inte kännas vid dem. Jag blev annorlunda. En del tyckte jag blev mer jobbig, för nu sa jag ifrån mer, men inte alltid. Kanske inte så himla konstruktivt ibland, men jag var tvungen att få ur mig sånt som fanns där och störde.
Det var nog så att gestaltterapin räddade mitt liv. Mina kursledare lärde mig vad värme, kärlek och omsorg var, de visade att jag var viktig för dem. Det kommer jag alltid att älska dem för. Käraste Monica Törnqvist och Folmer Blume Leide, vad ni har betytt mycket för mig!

Min dröm blev att också få gå på gestaltterapeututbildningen, och ibland tar det tid att nå sina drömmar. Jag trodde väl aldrig det skulle kunna ske, men plötsligt hände det! Det var verkligen en lång process för mig, att komma vidare. Nu är även jag gestaltterapeut, även om omständigheter av olika slag, gör att jag inte har arbetat så mycket med terapier under de sista åren. Gestaltterapin har gett mig en livskarta, en djup förståelse för hur jag haft det och har det. Andning. Varande. Blivande. Känslor. Uppmärksamhet. Här och Nu. Tomhet – The void! Ja, både i det stora och det lilla och mycket mer.

Virka. Verka. Värka. Undrar vad virkningen leder till? Just idag är det min väg att gå. Gå till mamma, som jag idag känner mig både nära och älskad av. Till virkningens mysterium.
Vad månne väl hända sen? Ingen aning. Det blir som det blir.

beskrivning

Sex och en halv timme.

Lite mer än sex timmar.
Lite mindre än sju timmar.
Ensam med min mamma.
Vem kunde ha trott det?
Efter 64 år och nästan 65?
Att jag fick ha tid med min mamma
alldeles själv.

En enda gång.
En enda gång hittills.
Jag gråter när jag tänker på det.
Vad hindrade oss från kontakt?
Vad hindrade oss från att vara tillsammans?
Vad hindrade oss från att vara
JAG och DU?

Omständigheter. Familjen.
Tre andra syskon.
En frånvarande pappa.
Jag visste inte, för
Vem Var Jag att behöva en mamma
när allt annat var viktigare?
Körerna, de jävla körerna.

Och älskarna. Din skola. Övningarna.
Och mannen i ditt liv.
Tiden. Mitt liv med min familj.
Min sorg, din sorg
över att vi inte kunde mötas.
Jag var arg, såklart.
Jag kunde inte vara annat. Då.

Du älskade dina körer och din man.
Du älskade oss barn som flock.
Du älskade mig som en i flocken.
Jag Ville Inte Vara En I En Flock.
Jag ville vara MIG, med DIG.
Du fick träna på att säga
”Dana, jag älskar DIG!”

Nu har vi en hemlighet
som ingen annan vet.
– Jag älskar dig Dana!
– Jag älskar dig Mamma!
Hur lång tid tog det att lära sig säga det?
Ett helt jävla liv.
Sextiofyra år och elva månader.

beskrivning

Det är inte den enes fel att det blivit fel.
Det ligger hos oss båda.
Men jag var barnet och hon var den vuxna.
Nu är vi båda vuxna, även om jag är gammal och mamma är jättegammal.

Jag vill laga det som är trasigt.

Jag har den senaste tiden tänkt på det som är trasigt. Saker kan vara trasiga, likaväl som relationer. Kroppar kan gå sönder och ingen skulle kunna tänka sig att gå omkring med brutna ben eller öppna sår frivilligt. Psykisk ohälsa kan också ge känslan av att vara trasig och inte hel.

beskrivning

Om jag har trasiga kläder, vill jag hellre laga dem, än att kasta bort dem. Det är slöseri att kasta bort det som går att använda, jag kan hellre ta fram nål och tråd eller lim, eller ett nytt trästycke och laga det som behöver lagas. Det är slöseri med mänskliga resurser att inte ta sig själv på allvar och ta hand om sitt lidande. Livet har sina upp-och nedgångar, så är det för alla, men alla har inte lärt sig att hantera dem, vi är olika sårbara i olika tider dessutom.
Så tänker jag på trasiga relationer, där lidandet involverar inte bara dig, utan också andra. Finns det något att göra åt det egentligen? Eller är det bara att acceptera det; som om att gå omkring med ett brutet ben, en trasig tröja, eller med en känsla av att vara dålig och fel? En del gör väl så, härdar ut, köper nya dyra kläder eller lämnar relationer som ger smärta. En del stannar kvar utan förändringar.

Också jag har trasiga relationer i mitt liv. Det är inget jag har önskat eller velat ha. De bara är. Precis som för de flesta, har det sina rötter i barndomen. Jag är tacksam för att jag den senaste tiden, har fått en andra chans att hela min relation till min mamma. Det är liksom aldrig försent, lär jag mig. Vi båda är glada för att få en bättre kontakt och kunna sopa rent i vår relation till varandra. Det är inte den enes fel att det blivit fel. Det ligger hos oss båda. Men jag var barn och hon var vuxen. Nu är vi båda vuxna, även om jag är gammal och mamma är jättegammal.

beskrivning

Jag har mer och mer fått den insikten att det är viktigt för mig att jag vill laga det som är trasig.
Kanske är det ett halsband som gått sönder. Eller mina tights. Eller en relation. Gör det bara, innan det är försent. Det känns enklare att gå med hela kläder och slippa tänka på hålen. Relationerna blir enklare. Kroppen mår bättre, psykiskt och fysiskt. Jag vill också finnas för att hjälpa andra att må bättre. Därför blev jag gestaltterapeut. Då kan det, om möjligt, vara ännu mer uppfordrande att hela sina trasiga relationer. Och att ha verktygen för det.
Men ska då allt lagas och bli helt igen fast med ärr eller lagade sprickor?
Det kan finnas en tröstande syn på att vara eller känna sig trasig.

Rumi sa:
”The wound is the place where the Light enters you.”

Leonard Cohen tog till sig orden och gjorde en berörande sång ”Anthem” om det.
”There is a crack, a crack in everything. That’s how the Light gets in.

Och så finns den här berättelsen som jag just nu inte kan härleda till rätt ursprung. Kanske kan någon av er som läser det här, tipsa mig om det.

Sagan om den trasiga krukan
En äldre kinesisk dam hade två stora krukor, som hängde på var sin sida av en stång, som hon bar över nacken. En av krukorna hade en spricka, medan den andra krukan var perfekt och alltid levererade en full portion vatten. Efter en lång tur från bäcken till huset, var den läckande krukan halvfull. I två år hände detta dagligen, kvinnan kom hem med bara en och en halv kruka vatten. Naturligtvis var den perfekta krukan stolt över sitt resultat. Men den stackars läckande krukan skämdes över sin prestation och var olycklig över att den bara kunde göra hälften av vad den var gjord för att göra. Efter två år av vad den kände som en bitter tid, 
talade den en dag med kvinnan nere vid bäcken.
– Jag skäms över mig själv, för att sprickan på min sida gör att vatten läcker ut hela vägen tillbaka till ditt hus.
Den gamla kvinnan log och svarade:
– Lade du inte märke till att det är blommor på din sida av stången, men inte på den andra sidan? Det är för att jag alltid vetat om din läcka, så jag har planterat frön på din sida av stigen. Varje dag när vi går tillbaka har du vattnat dem. I två år har jag kunnat plocka dessa vackra blommor för att dekorera bordet. Om inte du är precis den du är, skulle inte dessa skönheter funnits här och smyckat huset. Vi har alla våra fel, men det är sprickorna och felen vi har som gör våra liv intressanta och givande. Så ta var och en för vad den är och sök det goda hos den.

Ta hand om dig. Ta hand om mig. Ta hand om oss, våra saker och vår jord.

Den Sanna Frihetens Dag.

Idag, onsdagen 11 augusti 2021, går mitt liv in i ett helt nytt skede. I fyrtiosju år har jag arbetat på ett eller annat sätt, för att försörja mig och min familj. Innan dess gick jag i skolan i tolv år.

beskrivning

Kvällshimlen igår, magiskt ljus med åska i solnedgången.

När jag var fem år och åtta månader, i augusti 1962, började jag i lekskolan hos fröken Marion och året efter i skolan hos fröken Gunvor, till utbildning och senare till arbete och försörjning. Ett liv med krav och en plikt att vara duktig, hel och ren. Ibland lek såklart med. Lek, idrott och musik. Skola och lärande. Jag blev själv en fröken i skolan.

Idag börjar mina sista kollegor på min sista skola sitt nya arbetsår. De är där och jag är här. De finns alla i mina tankar. Och jag har ingen löneanställning där längre.

Jag är som jag var, innan jag började i lekskolan. Fri. Själv. Fast inte längre fem år. Inte längre boende med min gamla familj. Inte längre granne med min första bästis Stina.
Igår ringde jag min lågstadiefröken Gunvor. Det kändes fint att få byta några ord med henne. Hon, min mamma och mina syskon är de som fortfarande är med mig från den tiden. Plus några skolkamrater bland annat Ann-Marie, Helena och Bosse. Tänk vad många år sedan vi började i ettan tillsammans!

beskrivning

Kontakter! Rätt sladd till rätt uttag.

Den här dagen är inte som igår. Den här dagen är särskild. Den första dagen i en något så när kravlös frihet. Som säger att jag kan låta klockan både stå och gå. Som säger att jag får gå på vilja och lust, istället för ansvar och schema. En dag som andas FRIHET, som jag inte har varit i sedan då, när jag var fem år och åtta månader gammal.

Vad vill jag med min frihet då? Först bara ta in ordet. Känna efter, hur det egentligen känns att vara fri. Som det står på mitt affirmationskort: Jag känner mig fri. Våga vara fri. Våga släppa. Våga vara. Och vilja vara.

beskrivning

Från min låda med affirmationskort, precis det rätta kortet för mig.

Jag önskar mig närvaro, kontakt, uppmärksamhet och ansvar – gestaltterapins grundpelare, för framtiden. I Frihet, Varande, Tomhet, i Nuet. Jag hoppas att min hälsa håller i sig på en tillräckligt bra nivå, så jag kan göra det jag vill, medan jag kan.
Jag vill på något sätt höra till. Jag kommer fortfarande vara gestaltterapeut. Fortsätta skriva. Sjunga. Laga det som är trasigt om jag kan. Hjälpa till med det jag förmår. Vara till någon nytta. Och ibland vara helt onyttig!

Idag är Den Sanna Frihetens Dag för mig.

To DO – or better? – to BE.

beskrivning

projekt 1 – husfasaden målad
Nä, jag kan inte förstå hur tre sommarprojekt plötsligt blir fem – sju – nej, nio! Jag blir påmind om när jag var i Danmark ett par dagar hos min dåvarande gode vän för länge sen, då hade jag märkligt nog startat flera projekt som skulle avslutas innan jag åkte hem. Med bara tre-fyra dagar där, så var jag igång. Lättstartad! Nå, det händer inte alltid. Ibland tar det tjugo år. Som med husfasaden som blev kvar. Och som nu är klar. Tänk! Underbart! Så skönt! Huset stiger fram som den pärla det är.
Hus är ett särskilt kapitel. Trädgård med. Där startar projekten oftast med målning och skötsel.

beskrivning

projekt 3 – en till rad på nya altanen från förra året
Jag har faktiskt läst färdigt en bok i hammocken i sommar. Pilgrimmen av Paulo Coelho.
To be. Jag skulle också vilja vara en pilgrim, jag behöver inte gå i Spanien dock, det räcker med… Danmark. Kanske är det något att göra eller vara till hösten?

Det är något med varandet som jag inte förstår. Hur kan man bara vara? Utan tankar – de får blåsa förbi. Utan rörelse? Utan att göra något? Jag kan meditera. Det är ok. Men att VARA? Vara medveten? Andas!
Istället är jag igång och gör saker, skapar, tänker, skriver, målar, gräver. Mycket grävande är det. Både i marken och i släktforskningen. Lätt att fastna där. Senast hittade jag båten S/S Stockholm, som pappas kusin utvandrade med till USA 1925, 11 månader gammal. Och hennes pappa kom visst från Ådalen, Frånö. Märkligt att cirklar möts så där.

beskrivning

Publicerad här med tillstånd från Mats Pilhem.
Bilden kommer från den fina hemsidan Kommandobryggan med bl a ångbåtsvykort och tonvis av information om båtarna.

Ungefär lika konstigt som att Fritz och Laura Perls första barn föddes i Berlin samma år som min mamma där 1931. Kanske gick de förbi varandra på någon trottoar, sa hej och tittade på varandras bebisar.

beskrivning

projekt 8 – slipa och måla bänken med utegrund
Cirklar som möts. Och sluts. Starta projekt. Och avsluta projekt. Energicirklar.
Jag har blivit bättre på att avsluta mina projekt. Det kan ta tid. Jag har ingen annan som kan avsluta dem för mig heller, som jag hade förr. Jag har blivit tvungen, nödd, att vara en doer kanske. Annars skulle ingenting hända med det som är runtomkring mig. Att bara önska att det var annorlunda, räcker inte. Kanske är det så med platser och relationer också.
Jag måste kunna klippa av om jag sitter fast. Vill jag? Jag är nog inte mogen att släppa taget än bara. Jag var. Jag är. Och i min framtid? Nyfiken hoppas jag.

beskrivning

projekt 2 – måla framsidan på förrådet
”Den som inte arbetar, ska inte heller äta.” sa möjligtvis Mao och min första man sa det ofta. Kanske har jag fått plikten i mig där, som ett introjekt. Kanske.
Den som arbetar, behöver inte heller överäta, säger jag. Jobbigt att gå upp i vikt igen.

Jag ger mig ut på näckrosspaning sen. Det är verkligen att vara.

beskrivning

Tiden.

Nu går tiden snabbt helt plötsligt. Snart arbetar jag mina sista fyra dagar i skolan. Eleverna har fått sitt sommarlov och jag får mitt på torsdag. Mitt eviga lov. Det känns overkligt och märkligt, på ett sätt tomt redan nu.

Vem är jag utan skolan? Skola och barn har fyllt mitt liv och alla dagar sedan jag började lekskolan hösten 1962, i stort sett. Sedan har jag arbetat på sjukhus en period, på ett boende, på Konsum, på Åhlén&Holms centrallager och kanske något mer. Jag har arbetat som barnvakt sedan jag var 10 år. Men skola har varit mitt andra hem i tja… femtiosex år. Och hur gärna jag än ville stanna, så är det dags att gå.

Min själ behöver FRIHETEN.
Min kropp behöver tid för träningen.
Min hjärna behöver få vara utan stress så gott det går.

Jag processar processen i mitt skrivande. I mina känslor. I musiktexter.

”Tänk om övergången från livet som lärare till livet som pensionär kändes lika stadig som den här stenbron i Småland… men ack nej! Känslorna sitter utanpå huden och svingar sig som den värsta svajvajerbron. Glad, ledsen, berörd, glad, berörd, tacksam, ledsen, avundsjuk, abstinens från vissa elever redan. Vem är jag sen? Va?”

beskrivning

”På hemväg från Småland i söndags. Att stanna upp. Att vara närmare. Att komma fram. Så är det första juni idag. Sommar. Och jag har bara sjutton dagar kvar i mitt skolliv. 17. Det var som sjutton! Talet har en magisk klang för mig. Att vara på sjuttonde våningen, med utsikt över stan tillsammans med en kärlek. Sjuttonde balladen. Den kan jag sjunga idag. Att vara full i sjutton. Att vara sjutton år. 17 juni. Snart.”

Skålen kommer nog vara fylld med sjutton kulor alltid, som en påminnelse om tiden och kärleken.

beskrivning

I’ve got nothing on my mind. Nothing to remember… nothing to forget… I’ve got nothing to regret. sjöng Don McLean. Nu vill jag sjunga den.
Tänk om det var så med. Och tänk att börja varje dag med en tom målarduk, klar att börja måla, om och om igen… Vilka färger vill jag måla med i dag?”

beskrivning

Min sista elev blev egentligen mina sista två. Jag räknar båda som de sista. Det blev en extra gång med den ena för jag fick en sådan längtan. Och den sista tog med sig karameller hemifrån till oss. Och vi kommer sakna varann. Jag vet att barn går vidare mycket lättare än andra. De har livet framför sig. De fyller år med tillförsikt och framtidstro. Jag däremot, har firat de flesta födelsedagarna. Livet som är kvar är mer ändligt. Här är existensens påminnelse om ändligheten. Och trösten: att LEVA i NUET!

beskrivning

Som minne från min skola fick jag fina presenter, hur det nu gick till… jag har bara varit där i fyra år. Och det blev inte som jag tänkte. För livet kom där och påminde mig och oss alla om skörheten. Livet lovar en ingenting. Det är bara att göra sitt bästa med det som finns. Och låta det andra vara. Acceptera att det blir som det blir.
Pandemin har färgat tiden i skolan de sista 15 månaderna. Vänner som fanns, finns inte mer. Oron som jag kände var stor. Lättnaden att vara vaccinerad är också stor. Men faran är inte över. Än kommer nya larm. Men som ett träd, kan jag se att jag står stadigt ändå. Jag lever. Och snart är jag pensionär. Tack alla på min skola för presenterna. Tack för omsorgen jag fått.

beskrivning

Det inre batteriet.

Idag är jag hemma, behöver vila och öka energin på något sätt. I en bild jag har inom mig, ligger batterinivån på endast 15 %. Det är inte tillräckligt för att göra allt jag behöver göra.
Mitt inre batteri laddas numera ur snabbt och tar lång tid på sig att ladda. Det blir inte fulladdat heller längre. Ett gammalt batteri tappar sina förmågor och blir sämre. Där är jag.
Bilen fick ett nytt batteri i vintras. Det var helt nödvändigt, för att kunna starta i det kalla vädret. Men mitt inre batteri får köra på bäst det går. Och en del dagar går det bara inte.
Tecknen på att mitt inre batteri är dåligt är flera och projektionerna jag har för att se hur jag mår, kollas av med min sak-termometer på bilen, datorn och diskbänken. Andra tecken på att jag är sliten är att jag äter sämre. Jag lagar mat, som ska gå snabbt. Omsorgen saknas, även om jag kan tycka att det är gott ändå.
Jag går inte mina vanliga promenader. Jag har svårt att komma ut. Sitter inne för energin är inte där. Lusten finns inte. Duktiga Dana är inte duktig.
Men framförallt är det på diskbänken det syns. Jag tar inte bort efter mig. Disken samlas i en eller två högar. Jag kommer in i köket – och går ut därifrån.
Jag får ju le åt mig själv. Inget kommer ändras förrän jag gör något åt det. Men min inre städerska har också lagt av.
I bästa fall tar jag och gör något litet – bättre än inget. Fyller en diskmaskin. Diskar av stekpannan. Torkar av en bit av diskbänken. Och det kan ta några timmar. Lite, lite i taget. Jag förstår att jag behöver ha tålamod med mig själv.
Jag är övertygad om att det kommer bli bättre. Jag hoppas i alla fall verkligen det, för jag har så mycket roligt att se fram emot.
Jag får vara nöjd med att terminen snart är slut. Mina skolsaker ska packas ihop och flyttas hem. Att jag måste vila mellan mina sista skoldagar, får jag kalla att acceptera läget.
Och nej, det blir ingen bild från en stökig diskbänk. Så roligt blir det inte!
Men det ska bli en ny dator med ett sprillans nytt batteri. Det blir roligt! Då fylls nog mitt inre batteri på. Och då blir nog diskbänken ren och fin ett tag igen. Rena rama dominospelet här alltså.

Åtta bokomslag.

Jag fick frågan av en vän på fb, att lägga ut bokomslag till böcker som jag läst och blivit berörd av, utan att förklara och recensera. Jag gillar egentligen inte såna ”kedjebrev” och att vara med och uppmana mina vänner att göra detsamma. Men något triggade mig att vara med. Det var roligt att välja ut böckerna. Jag fick också fundera på hur böckerna påverkat mig.
Hur blev jag berörd? Varför ville jag ha med just den och inte en annan som jag vet jag läst? Blev jag glad, ledsen, upprörd, uppmuntrad, rädd, när jag läste den? Eller fick jag känna igen mig och andra i boken? Hur pekade den framåt i mitt liv? Sådana tankar fick jag.

beskrivning

Andersens sagor fick jag av min moster i födelsedagspresent när jag var kanske tio år. Min syster fick Tusen och en natt. H.C. Andersens sagor tog tag i mig. Bilderna fyllde mig. Hade jag blivit en annan om jag fått den andra?

beskrivning

Nej, jag läste inte böckerna om Mumintrollen när jag var liten. Men jag kände mig osynlig och Det osynliga barnet blev viktigt för mig i vuxen ålder, både för mig själv och för att se de osynliga barnen i mitt arbete som specialpedagog. Ibland känner jag mig fortfarande som osynlig, till exempel på en gata eller i ett köpcentrum. Finns jag? kan jag undra när alla bara ska fram. Och vilka är som osynliga i mina ögon? Hm…

beskrivning

Dibs söker sig själv fick jag i händerna när jag gick på högstadiet. På engelska Dibs in search of self. Av en man, som bodde hemma hos oss, som fortfarande är en av mina närmaste vänner. Jag ville genast översätta boken. Den berörde mig av en då outgrundlig anledning. Jag kände nog igen mig i att inte vara sedd och förstådd.

beskrivning

Ingen dans på rosor. Tja. Fortfarande på jakt efter mig själv. Och boken gav en tröst, att livet inte är så bra alltid, men att det kan bli bättre. Och sången ”I beg your pardon, I never promised you a rose garden”, sjöng jag ofta ofta. Nej, livet är ingen dans på rosor, men det kan vara väldigt fint också.

beskrivning

Den här boken Andra kvinnor handlar om en kvinna som börjar gå i terapi, precis som jag gjorde. Om vänskap och familj. På gott och ont. Och hon hade en dold talang, som hon aldrig berättade om i terapin. Vad viktigt det är att ge plats åt gåvorna som vi har, att vara och leva i det kreativa rummet.

beskrivning

Fritz Perls, en av grundarna till gestaltterapin, han samlade ihop trådar på olika håll, som kunde vara både helande och kreativa. Gestaltterapin förändrade världen och mig. Här fann jag mig själv. Och när jag åkte till USA för ett drygt år sedan, satt jag på Esalen och läste i boken som Fritz skrev där, In and out the garbage pail. I ett Här och Nu. Han skrev om sitt liv, sitt sökande, sina tre besvikelser, sin väg framåt, genom utbildning till läkare och psykoanalytiker, möten, om flykt och flytt i världen.

beskrivning

Boken om Rumi – kærlighedens digter, förändrade också mitt liv, precis som de andra böckerna. Då, när jag fick den första boken i min hand blev jag nyfiken, läste och översatte en del. Förstod inte allt av Rumi. Och det var ok. Lärde mig mer danska. Den öppnade en dörr till kärleksdikter och sufismen. Jag kunde känna mig som en Rumi, när jag själv flödade av sorgliga kärleksdikter, om separation och annat. Och jag kände en Shams. Nu läser jag sakta, sakta, The forty rules of love, en fiktiv historia, broderad med händelser och skeenden från Rumis och Shams liv då på 1240-talet och genom en hemmafrus liv i nutid, som brevväxlar med en man som skrivit en bok om Rumi. Fantastisk bok. Jag tror jag kan uppskatta den andra boken tack vare den första. Jag har lite bakgrundskunskaper. Känner igen mig. Känner igen andra.

När kärleken till böckerna är stark, då är det viktiga böcker. Undrar om jag kommer hitta fler såna böcker? Eller kommer jag läsa om de jag har? Antagligen. Hoppas det.
Eller skriver jag en ny bok? Korrekturläser en? Eller översätter? Endast framtiden vet vad som kommer min väg. Jag är öppen för allt.

Liljedag.

beskrivning

Nu har liljorna jag köpte förra veckan börjat slå ut. Doften är överväldigande och god. Jag älskar goda dofter, lika mycket som jag avskyr dåliga lukter.
Idag tänker jag på släktforskningen, vad är det som gör det så roligt och vad gör det så tråkigt? Hela tiden dessa polariteter. Även i hur mitt liv är i stort och i smått. Jag har verkligen stora avgrunder mellan det ena och det andra. Och vips, så är jag på den andra sidan. Då går det fort minsann. Kontakt är lösenordet.

Besvikelse är svårt. Det är svårt att inte bli trodd. Som att rörmokare inte tror att det är dålig lukt under diskbänken. Vem kan komma och fixa och TRO på mig, helst känna det själv att lukten där är jobbig att ha. Så luktar det inte hos andra, jag KAN känna skillnad. Så är det att ha en känslig näsa, andra tror inte på mig och är ovilliga att göra något. Sinnesnärvaro är inte alltid bra att ha. Hade varit bra att kunna stänga av och deflektera också. Men sinnen är svåra, de bara är. Jag ser det jag ser. Luktar det jag luktar. Smakar det jag smakar. Hör det jag hör. Känner det jag känner av hud mot annat.

Men härliga dofter är underbara. Det må jag bara säga. Hos den jag tycker om. Hos djuret jag älskar. Hos babyn jag håller om.
Nå vad mer att säga? Jag ska fortsätta söka rätt på rätta mormors far. Han är svår att finna upplysningar om. Kan han ha varit gift med en 17 år äldre änka med fem barn? Det är frågan. Jag ska hem till min mamma och fråga henne om det. Vad tror hon om tysk moral i slutet av 1800-talet. Intressant att söka vidare om.
Reser till Düsseldorf för att leta rötter när skolterminen slutat. Har redan kontakt med en avlägsen släkting. Men hur vi är släkt vete fåglarna. Kanske genom en kvinna som älskade en 17 år yngre man. Utan den mannen hon mötte, skulle jag inte finnas. Det är tänkvärt med.

beskrivning