Årsdagar.

Jag blir påmind på det stora sociala mediet, som jag lämnar utan namn, om mina minnen. En vän där påminde sig om sin mammas årsdag. Något i mig slår an i tankarna om årsdagar. En del dagar finns i mitt eget minne, utan att det är nedskrivet. Det bara är där. När min pappa dog och när han begravdes. När min Oma fyllde år. När mina syskon och mamma fyller år och mina barn och barnbarn såklart. När pappa fyllde år.
Jag minns månaden och året jag började skolan. Jag minns Lucianatten när jag gick första året på gymnasiet. Jag minns ungefär när jag träffade mina barns pappa. Jag minns när vi flyttade in i vårt nybyggda hus och jag minns dagen när jag kom till mitt hus i Ångermanland för första gången. Jag minns när jag gifte mig, både första och andra gången. Viktiga dagar.
Jag minns också när jag såg mannen jag älskade så högt för sista gången. Jag minns när vi mejlade för sista gången. Jag minns, oj oj oj!

beskrivning

Jag minns inte exakta dagar när vänner har dött. Jag minns inte exakta dagar när jag börjat på ett nytt jobb. Jag minns inte exakt allt.
Men jag kan minnas känslorna av hur glad jag var i mina kära vänner. Jag minns hur känslan var på skolorna. Jag minns andra saker då helt enkelt. Kanske är det tur att året inte är fyllt av alla slags årsdagar ändå. Det skulle ta musten ur mig att minnas allt och ta bort känslan ur de viktiga dagarna som fastnat. Eller riskera att fastna i sorgen över vänner som redan lämnat denna världen, istället för att minnas glädjen över att de funnits i mitt liv.
Minnena är som skatter i en skattkista vissa gånger. Andra gånger är det som att riva upp ett sår, som ännu inte läkt, det får liksom börja om igen att läka. Behövs bara snuddas på så gör det ont igen. Sorg och saknad är svåra att hela.
Vissa människor stannar kvar i hjärtat för evigt. Det är bara så.

beskrivning

I morgon är det tre år sedan jag åkte till Lund för att möta en älskad vän.
Snart är det ett år sedan jag blev sjuk och gick igenom olika behandlingar. Såren finns där fortfarande. Både från det ena och det andra.
Att bara sopa de såriga minnena under mattan är ingen bra idé. De finns kvar ändå och återkommer som spöken på andra sätt. Att ta mig tid att känna efter, att prata med någon om det som gör ont kan vara en bättre idé. Det gör inte om det som har varit, men kanske helar såren lite fortare tills nästa gång de rivs upp eller kan klara sig med ett tunt hudlager.
Att få en chans att ta ett bättre adjö, skulle också kunna vara ett sätt att hela sig. Hur som helst, minnena finns där, på gott och på ont. Kärlek är kärlek och avsked är avsked.
Glöm bara inte bort de kära som en gång var där. Minns dem. Hedra dem. Tänd ett ljus. Säg något. De får leva kvar i våra rymliga hjärtan.

beskrivning

Skrivet av Dana, som har sin farmor Klara Elvira Jonsson, född i Karlsmyran, Graninge, Ångermanland 2 november 1899.

2 reaktion på “Årsdagar.

  1. Ja tänk Dana vad minnen vi har och ju längre vi får leva desto fler blir dem! Min mamma som jag särskilt tänker på idag hade jag inte alls en lätt relation med, men hon finns alltid med mig. Och de svåraste minnena gör sällan ont längre, men de goda gläder mig oftare! Idag, just idag, begravs en vän som jag arbetade intensivt tillsammans med under några viktiga år. Vi pratade om viktiga saker hela tiden. Det var en meningsfull och utvecklande vänskap. Så kom vi ifrån varandra för något år sedan. Jag upptäckte hennes död genom en annons i tidningen och känner en sorg över att jag inte var med henne hela livet ut! Tack för dina tankar!

  2. Tack för dina ord Margareta. Å, vilken sorglig upptäckt du gjorde. Undrar om hon inte ville att du skulle veta? Bespara dig sorg? Ja oavsett vad, sorg är det. Både att mista och att önska att det gick att göra om på ett annat sätt. Varm kram till dig!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.