Söndag i april. Igen.

Precis så är det, En Söndag I April. I år igen.
Jag har varit på 6-årskalas och tagit en cykeltur för att rekognosera inför skolveckan som kommer. Kan kalla det för motionstur med.
Hemma börjar det likna Ett Hem. Så fort jag borrade hål igår för gardinhållare i köket och satte upp mina gamla gardiner som legat på vänt sedan 2005, så kändes det som mitt hem. Det var länge sedan jag hade en sån känsla för min bostad. Kommer inte ihåg när det var så sist.

beskrivning

När jag öppnar balkongdörren på morgonen hör jag fågelkvittret. I morse kom en skata och gnagde på talgbollen på balkongräcket. Sedan kom en hackspett. Sånt gillar jag. Jag kan ligga i sängen och titta på det. Har aldrig haft så fin utsikt någongång någonsin. Jag kan se solnedgångar. Sjön. Issmältningen i sjön.

beskrivning

Idag har det mesta smält, bara en rand kvar längst bort. Sen är det fritt vatten igen. Ser ner till gamla badstranden, där lärde jag mig simma. Jag minns hur det var simskola. Torrsim i sanden. Kallt. Ingen sol. Ner i sjön och öva. Och glödjen att plötsligt en dag kunna simma ryggsim. Sen minns jag inget mer. Simningen blev en stor del av min barn- och ungdomstid. Jag lärde alla simsätten när jag tränade i Södertörns Simsällskap. SSS. Vi åkte första åren till Nynäshamn för att träna. Mörka, slingriga, farliga vägar dit och hem. Andras föräldrar körde. Sedan tränade vi i Skogås. Buss dit och hem oftast. Ögonen var röda av klor och jag grät när det sved extra mycket. Jag slutade simma långt innan simhallen på Torvalla i Handen blev klar. Ett tag tränade jag småungar i Skogås. Det var fint.
Kanske var mitt öde utstakat att arbeta med barn från tidig ålder. Jag var barnvakt tidigt åt mina föräldrars vänner och tjänade godispengar på det. Nu har jag arbetat i över 40 år med barn i skolan. Dessutom har jag två älskade barnbarn. I allt har jag jobbat i 44 år, sedan jag var 17. Jag längtar efter att få ledigt från skolan snart, att få det långa sommarlovet. Men än så länge är det några år kvar. Sju terminer. Men vem räknar…

beskrivning

Bäst att leva i nuet. Men emellanåt minns jag gamla tider. Jag planerar för framtiden varje dag. Inte alltid blir det som jag tänkt, men det blir till något att hålla mig till i tillvaron, en trygghet antar jag. En linje på livets karta.
När jag var ung hade jag ingen aning om att jag skulle möta så många barn som jag har gjort genom åren. Barnen är bäst. Det går inte att planera möten med barnen. Det blir som det blir. Kontakt. Glädje. Sorg. Frustration. Kunskaper. Kramar. Tillit. Vardagsarbete. Allt möjligt.
I morgon är en ny dag i skolan. Det blir en annorlunda vecka, så mycket vet jag. Hur annorlunda vet jag inte än. Jag har min planering som karta. Sen blir det som det blir. Ännu en dag. Ännu en vecka. Ännu en månad. Ännu ett sommarlov. I sju terminer till, om Gud vill och jag har kraft och ork och är frisk och inte kommer på annat jag skulle kunna göra med resten av livet, som påverkar planeringen. Önska kan jag ju alltid. Tänk att inte veta! Så spännande! Och tur det. Framtiden blir som den blir.

Are you lonesome tonight?

Are you lonesome tonight?
Do you miss me tonight?
Are you sorry we drifted apart?
Does your memory stray to a brighter sunny day
When I kissed you and called you sweetheart?
Do the chairs in your parlor seem empty and bare?
Do you gaze at your doorstep and picture me there?
Is your heart filled with pain, shall I come back again?
Tell me dear, are you lonesome tonight?

I wonder if you’re lonesome tonight
You know someone said that the world’s a stage
And each must play a part
Fate had me playing in love you as my sweet heart
Act one was when we met, I loved you at first glance
You read your line so cleverly and never missed a cue
Then came act two, you seemed to change and you acted strange
And why I’ll never know
Honey, you lied when you said you loved me
And I had no cause to doubt you
But I’d rather go on hearing your lies
Than go on living without you
Now the stage is bare and I’m standing there
With emptiness all around
And if you won’t come back to me
Then make them bring the curtain down

Is your heart filled with pain?
Shall I come back again?
Tell me dear, are you lonesome tonight?

text och musik: Lou Handman och Roy Turk

Släktforskar.

Jag har, precis som så många andra, blivit intresserad av DNA-testning för att utröna varifrån vi stammar ifrån. Jag beställde ett test från en firma först och igår från en annan. Så kan jag se vilken firma som är mest trovärdig.
På deras hemsidor kan man bygga upp sitt släktträd och jag slutar nästan andas för varje led bakåt jag kommer. En del kände jag till från min fars släktforskning, tacksam för hans arbete. Det gör det hela lite lättare. Han stammar från Norrland och sen Småland. Men idag kom jag ner till 1500-talets Skåne och då blev det bara för mycket. Jag kan inte riktigt uthärda så mycket ny information på en gång. Får ta det pö och pö där. Gå en tråd nedåt i taget. De flesta stannar på 1700-talet. Vilken tur att Sverige skrev upp allt i kyrkböcker, vilken skatt att få ta del av detta.
En del är felstavat. En del siffror kan vara oläsninga. Namn likaså. Men flera belägg styrker ändå en tråd med alla barn, födslar, dödslar och däremellan dop och giftermål.
Herregud så spännande!
Så nu vet jag vad jag kan göra när jag har tråkigt. Slå på datorn och vandra in i släktleden med deras datum och förundras över att någon föddes 1 april 1815 och en annan dog 8 december och en tredje… Här står det inte hur någon dog, inte heller kriminellt, lastbart leverne. Det får utrönas på annat sätt.
Däremot kan man få statistik på ena hemsidan. Lite kul det med. Oj vilken värld att dyka ner i. Förstår att den är förtrollande, jag blir som beroende. Och glad över alla månniskor som funnits tidigare, så att jag nu kan finnas här och göra mina saker.

beskrivning

Dikt i olugn.

Gode Gud, jag har inget liv.
Jag läser Kristina Lugn och blir med ens medveten.
Medveten om allt skit och trist och salighet och fans helvete.
Skurvatten på badrumsgolvet.
Borrhål i väggen.
Fel ska bli rätt och gör omvägen över punkterna c-ö
innan det blir rätt från a-b.
Irriterande livskvalité?
Förbannade skitliv.
Lugnet från dikterna är oroväckande stormigt.
Vattnet är fruset och snön tötäcker mark.
Solljuset avslöjar allt som skulle ha sett bäst ut i mörker.
Knasigheterna bara stolpar upp sig i en hög och jag orkar inte städa bort dem.
Gropen utanför är grävd och karlarna
som stått runtom
har gått hem.
Jag får vara kvar i min egen grop.
Gud bevare folket.
Och konungen.
Amen.

beskrivning

Du är en blomma.

Jag fick en tavla med en vacker ros en gång, när jag slutade på en skola. På baksidan står det ”DU ÄR EN BLOMMA”.
Vi är nog alla blommor. En del har knappt kommit upp ur jorden. Andra är i knopp. Några har slagit ut i fullt flor och en del är i vissning. Fortfarande blommor dock. Blommans livscykel.
Vilken blomma är du? Eller vilka blommor har du varit genom livet hittills?
En del vill se sig själva som djur. En katt, ett rådjur, ett lejon eller en kamel?

Jag som älskar alla blommor har svårt att välja.

En liten skör lila viol, som slog ut till en ståtlig pion och som doftar som en lilja, och som står upp med samma grace som en vitsippa ihop med andra i ett fält på våren?
Det beror ju också på vilken jordmån vi är i eller har vuxit upp i. Hur har vi blivit omskötta eller inte. Har vi klarat oss själva eller ihop med likasinnade? Allt är möjligt.

beskrivning

Tja, att leka med tanken på att vi alla är som olika blommor är roligt.

Lika roligt är det att bjuda in till nyöppning på min mottagning: Dana Gestaltterapi

Som en blomma som växer på ett nytt ställe, med samma erbjudanden:
– gestaltterapi
– gestaltterapi ute i naturen, ”walk and talk”
– avspänningsmassage
– stressbearbetning
– handledning
– drömgrupp
– egen drömbearbetning

Från och med 22 mars har jag öppet torsdagar och fredagar kl 14-18, eller enligt överenskommelse.
Du är varmt välkommen som den blomma du är.

beskrivning

Tö-tulpaner?

Undrar om snön någonsin kommer att töa bort? Blir det en ny vår? Kommer nya blommor slå ut och träden grönska igen? Hoppas det. Tulpanerna ger mig hopp om sol och värme. Det har blivit många tulpaner efter jul. Några buketter till blir det nog. För än är det vinter kvar, säger mor.

beskrivning

Now You’re Gone.

Ville få igång skivspelaren igår, men insåg att förstärkaren har gjort sitt. Behöver en ny. Istället dök jag ner i min låda med kassettband – självklart har jag en kassettbandspelare som fungerar – och hittade en gammal favorit: Jeff Lynne ”Armchar Theatre”. Och där, vad hör jag väl då? Åååå den är så vacker… så sann för mig och tänk att Jeff Lynne visste det när han skrev den. Möjligtvis är det så för andra med… haha… Now you’re gone.
”Sweet memories!”
”I was crazy about you.”
”You, you changed my life, but now you’re gone.
In my heart you were The One.”

Now You’re Gone
I, I was crazy about you
I didn’t want to be without you
And I lost what I had and now you’re gone

You, you always meant the world to me
You, you never wanted much you see
And you, you changed my life but now you’re gone

In my heart you were the one
But now, now you’re gone

Your photograph brings back sweet memories
Something about you I don’t know what it is
Your face so young, the days so long
But now, you’re gone

In my heart you were the one
But now, you’re gone
Yeah, now you’re gone
Now you’re gone

En mäktig kärlekssång.

För tre år sedan var jag i en god vardagslycka några dagar. Den här sången påminner mig om alla lyckliga dagar. Den är stark och mäktig och berör mig mycket. Så jag dyker ner i minnets skattkista och njuter alla livets goda kärleksminnen när jag hör den här, i musikens styrka och rörelse. Får se när jag dyker upp igen…

I don’t want to miss a thing

I could stay awake just to hear you breathing
Watch you smile while you are sleeping
While you’re far away dreaming
I could spend my life in this sweet surrender
I could stay lost in this moment forever
Every moment spent with you is a moment I treasure

Don’t want to close my eyes
I don’t want to fall asleep
‘Cause I’d miss you baby
And I don’t want to miss a thing
‘Cause even when I dream of you
The sweetest dream would never do
I’d still miss you baby
And I don’t want to miss a thing

Lying close to you feeling your heart beating
And I’m wondering what you’re dreaming
Wondering if it’s me you’re seeing
Then I kiss your eyes
And thank God we’re together
I just want to stay with you in this moment forever
Forever and ever

I don’t want to close my eyes
I don’t want to fall asleep
‘Cause I’d miss you baby
And I don’t want to miss a thing
‘Cause even when I dream of you
The sweetest dream would never do
I’d still miss you baby
And I don’t want to miss a thing

I don’t want to miss one smile
I don’t want to miss one kiss
I just want to be be with you right here with you just like this
I just want to hold you close
I feel your heart so close to mine
And just stay here in this moment for all the rest of time
Yeah, yeah, yeah…

I don’t want to close my eyes…

Vad händer?

Tiden går och februari börjar gå mot sitt slut. Vad händer just nu? En del är personligt/ privat och en del går att dela.
Nya spisen! har kommit och det första jag gjorde var…. havrekakor! Mums! Med nötter och russin. Får nog göra fler, de tog slut snabbt!

beskrivning

Hyllor i hallen har kommit upp och äntligen kan jag packa upp mina handdukar, lakan, diabilder och annat ur kartongerna och få överblick över plats och utrymme. En del saker får inte plats. Sätter in annonser på spegel, bokhylla och skrivbord. Men skrivbordet behåller jag nog och hoppas få låna plats i någon grannes källarförråd. Med ett myrsteg i taget flyttar jag in. Det tar tid eftersom jag inte har så mycket energi.

beskrivning

Ibland får jag blommor. Här är lite rosor jag förärades av min syster.

beskrivning

Idag var jag ute och åkte skridskor på sjön. Det är så härligt med utsikten över sjön fast vägen ner kan kännas lång. Idag kom jag ut, för solen är en motor. Sen gick solen i moln, men då var jag redan ute. En bekant åkte skidor på sjön och vi gjorde sällskap ett par varv där. Fin eftermiddag. Hur länge kan jag klara att åka skridskor? Balansen är viktig. Jag är inte alls lika säker att stå på isen som förr. Jag övar varje dag på att stå på ett ben i taget. Idag klarade jag 70 sekunder. När jag började öva klarade jag bara 10-15 sekunder.
”If you don’t use it, you lose it!” Det gäller nog inte bara balansen…

beskrivning

Livet går vidare. Ibland stöter jag på ett citat, möjligtvis från Rumi, som känns sant i hjärtat. Här är ett av dem.

Your absence leaves a void, without you I can’t cope.
You have disturbed my sleep, you have wrecked my image.
You have set me apart.
Without you, I can’t cope.

(möjligtvis Rumi)

Som sagt. Livet går vidare. Vill du som läser det här skriva till mig, så är du välkommen att lämna en kommentar. Tack för idag. Imorgon är en ny dag.

Åka någonstans.

beskrivning

Mina resväskor längtar ut i världen. Och jag har snart sportlov. Det skulle vara så bra för mig att resa någonstans och få miljöombyte och ny god energi, efter den tid som varit. Vart vill jag resa? Hm…
Helst ville jag till Danmark. Det känns som det är dags igen. Tänk om jag skulle? Vad skulle jag då göra där? Min fina, goda vän där gör annat. Jag har roligare om jag träffar någon där. Att vara själv i Danmark är ingen höjdare på vintern, det har jag tillräcklig erfarenhet av.
Eller ska jag resa till sol och värme? Inte själv. Men jag skulle behöva både sol och värme.
Ska jag åka till Göteborg? Jag var där ett sportlov för flera år sedan. Jag vet jag har en gästsäng stående där.
Jag skulle nog helst av allt behöva vila ut någonstans. Vara i naturen. Promenera. Kontemplera. Kanske ta in på ett vilohem då? I Sigtuna? Retreat? Det skulle kanske vara något för en trött kropp och själ.
Får se om något klarnar. Om solen visar sig mer. Och om dagarna blir längre. Om…
Här går solen ner mer i sydsydväst. Än så länge.

beskrivning

Väntar (på att fel ska bli rätt).

Lyssnar på ett klipp på facebook om Story Activist och Stories that matter. Funderar på hur det skulle kunna hänga ihop med mitt skrivande.

Jag har precis innan tänkt att historien om spisen, den kommer jag lägga till handlingarna och sedan glömma bort, så som jag gör med en del saker som blivit klara och avslutade.
Men tänk om jag skulle skriva om den istället? Och se vad den fyller för mening i mitt liv? Och kanske göra annorlunda till resten av livet? Hm…

beskrivning

Mitt liv har till stor del varit fylld av väntande. Väntan på att min pappa ska komma hem, möjligvis, minns inte. Väntan på att mina barns pappa ska komma hem och har sjungit Pappa kom hem med dem. Väntan på att någon jag älskar ska skriva. Någon ska ringa. Lönen ska komma. Skolan ska börja. Skolan ska sluta. Det ska bli sommarlov. Vinterlov. Fredag. Pensionering. Bli frisk. Bli klar med en utbildning. Bli klar med lägenhetsrenoveringen. Väntan på att allt ska bli BRA! Det mesta kan jag vänta på. Och livet går under tiden vidare och blir kortare och kortare. Det är något nytt att inse. Förut trodde jag att jag kunde vänta i all evig tid. Det tror jag inte längre. Tiden är utmätt. Jag känner det i kroppen, på ett helt annat sätt, än som en tanke.

Så här var det med spisen: Jag flyttade i december till en tvårummare i ett sextiotalshus med hiss. Allt behövde bytas i den. Helrenovering. Inget gick att behålla, allt var gammalt och trist. Också spisen. Jag beställde ny tvättmaskin, kyl/frys, diskmaskin och så en ny spis. Jättekul! Jag hoppades att det fanns trefas i huset, visste inte säkert. Nå.

beskrivning

Installationsdagen var helt galen. En fredag. Alla hantverkare skulle göra klart sitt. Jag skulle flytta in på söndagen, så det var verkligen i sista stund mycket skulle avslutas. Så kom leveransen. Putt, putt, in med allt på sina ställen av vitvaruaffärens killar. Snett och vint blev det. Nu kunde jag inte öppna fönstret i badrummet, men tvätta om jag hängde över luckan och skyddade badkarskanten från krock. Jag kunde diska i diskmaskin! Fast bänkskivan ovanför var inte fuktbehandlad än, det skulle jag göra, och slangarna var lite klämda och maskinen intryckt i ett för litet utrymme under. Bänkskivan hamnade på sniskan. Kylskåpet gick inte heller att trycka in helt mot väggen, det stod ut jämfört med skåpen runtomkring, som var helt nyinsatta. Inget var egentligen ok alltså.
Spisen var det enda som verkade ha kommit in rätt. Elektrikern gick ner till källaren för att se om det fanns trefas i elskåpen, det verkade inte så. Men spisen stod ju där när vi kom upp igen, så jag tänkte att allt var ok, jag hade ju beställt en trefas-spis. Elektrikern åkte hem utan fler avtal.

Så kom julafton. Jag hade inte använt spisen alls innan. Nu skulle jag koka julgröt. Så börjar jag märka att det inte kändes som den spis jag hade beställt. Det var FEL! Typiskt! Inte alls den jag ville ha och hade sett fram emot, till bakning och matlagning. En enkel variant av samma märke. Samma utseende. Men fel.
Efter julhelgen ringer jag affären. Jo, de ska byta den. Ok.
En man kommer med den riktiga 3-fas-spisen. Meeeen, den går ju inte att installera. Det är bara en-fas i huset. Och jag som skickade hem elektrikern…
Sen blir det invecklat att berätta alla turer. Mannen med spisen beställer en likadan, fast i enfas till mig. Jag känner mig inte nöjd. Jag går till affären och ber att få installera 3-fas och få den spis jag hade beställt.
Efter flera veckor av väntan i januari får jag en offert på trefasinstallation. 18 000 kr – OM det skulle fungera med rören. Inte säkert. Då är jag på ruta noll igen. Vad vill jag ha för spis? Går ner till affären och beställer ett annat märke, en mer spännande spis i enfas. Nu väntar jag på att den ska komma. Ingen kommer. Jag ringer. Jo, den ska komma, de ska boka tid med mig om leverans. Jag väntar på deras samtal. Jag väntar. Och väntar.
Så är mitt liv. Denna väntan.

beskrivning

Och under tiden? Jag lever mitt vardagsliv utan den ”riktiga” spisen. Vågar knappt använda den feliga spisen. Väntar på att allt ska bli rätt. Men tänk om livet aldrig blir ”rätt”?
Nej, livet spelar mig ett spratt här. Jag som trott att livet blir som JAG vill. Och så blir det som det blir. Jag förväntar mig det rätta. Och så blir det hela tiden fel.

Jag har något att lära mig här. Vet inte riktigt vad. Något om förväntningar. Istället för att ta det som det är. Vara tacksam för att jag har ett hem. En spis. En tvättmaskin, en kyl/frys, en diskmaskin. Jag är också tacksam. Jag längtar efter livet med bakning och matlagning i mitt fina kök. Att allt ska vara klart för att leva. Allt ska stå på sina rätta ställen. Ordning och reda. Bara börja leva.
Jag vet på ett helt annat sätt nu att livet tar slut, att livet är ändligt. Jag vet inte mer än så egentligen. Och att spisen ännu inte har kommit på plats.
Är det då förlorad tid? Eller är det tid att göra andra saker? Jag vet inte. Jag fortsätter att göra mina saker hemma och borta. Sorterar och gör i ordning. Står stilla, samtidigt som jag kommer vidare. Konstigt liv jag har.

beskrivning

Tillägg: Det är bara inte sant! Fast det är sant. Fel spis kom efter två veckors väntan.
Läser ett citat som tillskrivs Rumi:
The moment you accept the troubles you’ve been given,
the door opens.

Sant eller inte? Jag vet ingenting om något. Jag fortsätter att ha det som jag har det. Acceptans? Har inte något hopp om att dörrar skulle öppnas.
Livet bara är som det är.

Från det ena till det andra.

Så börjar det likna något hemma, långsamt, med små steg i taget. Vardagsrummet har fått sina tapeter och vita tak. Skrivbordslådorna sitter på rätt sida efter fyra vändningar och tekniskt snurr i huvudet på mig. Skänken står på golvet. De viktiga pappren är åtkomliga så jag kan börja bokföra igen och göra bokslut. Fotopärmar står i bokhyllan. I det stora rummet är 3/5 är vardagsrum. 1/5 arbetsrum och 1/5 sovrum. Det lilla rummet ska rymma mina böcker, en gästsäng, piano och instrument och dessutom vara ett terapirum/massagerum. Jag får trolla!

Jag måste skratta åt hur det ser ut i köket bara. Där står badkaret och tronar. Hahaha… Tvättmaskinen har fått en stickkontakt och en ny väggkontakt är dragen till ett annat ställe i badrummet. Nu väntar jag på att rörmokaren ska komma och dra om rören. Innan dess är det bara extrabesvär att bära in badkaret igen. Och någon ska orka bära det med. Inte jag.

Jag gick på solskenspromenad idag, den första sedan jag flyttade. Det var härligt! Jag är så nöjd att jag flyttade, trots att det är färre rum.

beskrivning

I förrådet som jag har kvar på gamla stället och som ska tömmas i helgen, finns nu bara skräp som ska till återvinningscentralen i morgon, ett element och en dörr. Sedan är det bara att lämna nyckeln.
Men fy så trist att se att de tagit ner tre tallar utanför min gamla bostad. TUR att jag slapp se det. Mina fina träd, som jag hade sån glädje av när småfåglarna kom och ville ha nötter. Insynsskydd och som gav snöskulpturer i vintern. Borta, borta. Kommer aldrig mer igen. Ingen planterar nya tallar, trots att det är just det som trivs i den sandiga jorden här på sandstensåsen.

Tja, ibland måste ju träd fällas. Men det har aldrig varit min starka sida att se träd falla. Inte heller att separera, flytta och göra mig av med saker. Det är helt klart en röd, smärtsam tråd i mitt liv. Jag samlar inga nya saker längre, men förvaltar möbler, porslin, hus och fotografier. Vem tar över det efter mig? Det blir nog ingen.
Kärlekssorgen är också kvar. När lämnar den mig? Eller är det jag som lämnar den? Antagligen. Den kommer nog finnas kvar i resten av mitt liv. Eller tills jag blir förälskad igen och vågar ge bort mitt sargade hjärta. Fast troligen inte.

Nå, jag fortsätter att boa. Letar passande lampor. Vill inte ha vad som helst. Hittade en badrumslampa, ska byta väggfästet bara. Kanske kan lampaffären laga min trasiga plafond. Jag tar den med mig till stan på måndag. Jag ger inte upp än i alla fall. Annars kanske jag kan göra om metallramen till en drömfångare. Men när det blir, om det blir vet ingen.
Först får jag leva i mitt kaos ett tag till. Hoppas jag snart kan vila mer och få ordning på mitt liv. Det är viktigast av allt. Under tiden har jag det som jag har det. Okontrollerbart och oförutsägbart. Som livet också är till tider.

Står stilla.

Just nu står inflyttningen stilla. Jag fick säga upp målarna, pga dåligt omdöme, både från min sida och deras. Därför är taket inte vitt och tapeterna ligger i en påse och jag väntar på att en annan målare ska komma. Därför kan jag inte möblera, packa upp lådor till skänken, hänga tavlor och få ordning på vardagsrummet. Med fullt av lådor i hallen, blir det ingen garderobsvägg med skjutdörrar än. Och det lilla rummet är fullt, bara plats att gå igenom där, när jag måste. Som en dominobricka som blev fellagd, det påverkar allt annat. Det är stopp i flödet så att säga.

beskrivning

Oturligt nog tog jag ner plafonden i vardagsrummet och satte dit en annan lampa. Innan dess hade målarna sagt: 1. Det är lamporna i plafonden som gör att taket ser gult ut. 2. Det är taket som är ojämnt, därför ser det inte vitt ut. 3. Det är Alcro som har blandat fel nyans.
Sen la jag plafonden på ett säkert ställe. Trodde jag. Glömde flytta den från en stol. Någon satte sig på lampan och glaset kraschade. Jättetråkigt! Nytt glas går inte att finna igen. Har frågat på Lamp-Gustaf, där den gjordes för minst 20 år sedan. Jag kan hänga upp metallramen som ett runt minne på väggen nu.
I uppackningen gick en blå vas sönder. Lådan ramlade ner i golvet. Krasch! Stolar är inte säkra, varken för flyttkartonger med vaser i eller för lampor. Det har jag nu lärt mig.

Jag undrar ofta nu hur jag kunde flytta från en fyra till en tvåa. Hur tänkte jag? Hiss. Natur. Utsikt. Nära tåg och buss. Ja, så tänkte jag. Men det är för litet för mig och mina saker. Vad ska bort-leken? har redan börjat. En taklampa och en vas. Fast de hade sina funktioner. Det tycker jag att alla mina saker har.

beskrivning

Inget händer. Inga hantverkare kommer och fixar. Ingen spis byts ut förrän elektriker har varit i huset och bytt till 3-fas-el, om jag har råd. Inga dörrar kommer förrän de blivit tillverkade på fabriken. Ingen tvättmaskin blir flyttad från badrumsfönstret och inget badkar flyttat till fönstret förrän HSB kommer och ändrar om ledning och avlopp heller. Hur tänkte de som stambytte badrummet? Inte alls antagligen.

Jag kunde stå stilla nu och inte röra mig av rädsla för att mer ska gå sönder. Istället köper jag färg och planerar att måla lite i köket. DET kanske jag kan roa mig med, när inget annat händer.

Kim Larsen Om lidt

Om lidt er 2017 overstået.

Om lidt
Om lidt bli’r her stille
Om lidt er det forbi
Fik du set det du ville
Fik du hørt din melodi

Forladt og alene
Danser cirkusprinsessen rundt
Går i stå på sin line
I et sanseløst sekund
Om lidt om lidt er vi borte
Vi ses måske igen

Om lidt bli’r her stille
Om lidt er det forbi
Fik du set det du ville
Fik du hørt din melodi
Om lidt, om lidt er vi borte
Vi ses måske igen

Om lidt, om lidt er vi borte
Vi ses måske igen

tekst och musik: Kim Larsen

Frågetecken?

beskrivning

Idag är det lördag och jag har inga avtal, inga tvingande saker att göra. Skönt! Äntligen lugnare. Lägenheten är såld och jag har bara en stor skräphhög, min cykel och lite saker i ett förråd att ta hand om under januari. Vad ska skänkas bort, slängas eller tas hem? Ingen fråga för dagen. Nu är jag ledig några dagar för att göra annat. Eller inget.

Jag funderar på mirakler. Finns det? Jo, vi lever, bara det är ett mirakel.
Men sen? Går det att önska sig ett mirakel? Det skulle väl vara något som till synes är helt ouppnåeligt då. Som att bli frisk från en obotlig sjukdom? Som att vakna upp från de döda? Som att få kontakt med någon man aldrig mer trodde skulle höra av sig? Som att… ja vad? Som att det helt oväntade händer.

Själva omöjligheten är en del av miraklet. Fast det blir en paradox, omöjligt är omöjligt. Miraklet gör det möjligt. En perfekt klocka går inte fel. Ja, så tänker jag idag.

Fler frågetecken – möjligheter till mirakler?
Jeansen? Passar jag i några längre eller ska jag ge bort alla?
Den borttappade nyckeln? Kommer jag återfinna den?
3-fas till spisen? Kan en elektriker fixa det åt mig, så att jag kan få en modern spis?
Målning av taket i vardagsrummet och tapetsering? Vem gör det? När?
Vad vill jag med resten av livet? Eller kan jag bara se framåt en dag i taget? Räcker det?
När kommer jag tillbaka till ett vardagsliv igen?
Är det en mening med att önska varandra ett gott nytt år, när det ändå blir som det blir?
Jag vet inte jag.

Jag har många frågor och få svar. Inget att göra med det.
Meditera över tingens tillstånd bara. Inte så bara förresten.

beskrivning