Idag åkte jag och handlade en ny baddräkt. Men jag är inte säker på att det är min rätta baddräkt jag köpte. Jag ska nog ta en till tur i affärerna i morgon. Det är ett viktigt inköp. Den ska hålla i tjugo år, som den gamla gjorde. Fast då har jag inte simmat i badhus på fem år. Men nu är det dags, jag har börjat simma igen! Nå, simma och simma… Jag är som en ko i vattnet än å länge. En gång i tiden kunde jag. Men det var då det. Det var i alla fall härligt att vara i vattnet.

En annan inspiration som är som uppåttjack är att sjunga S:t Eskilsmässan av Boo Egebjer. Jag var med och sjöng den i kyrkokören, på uruppförandet i S:t Eskils kyrka i Handen 2005, på den tiden jag hade ork och en sångröst. Nu får jag vara försiktig och inte överanstränga mig. Förkylningarna avlöser varandra och jag hade nog halsfluss nyligen. Men jag vill verkligen vara med och sjunga den igen.

I går var jag på ett föredrag i kyrkan om ökenmässan. Så spännande. Föredragshållaren Gunnar Lind, från Högalidskyrkan, gjorde en jämförelse mellan kyrkans liturgi och barnens lek. Båda behöver tas på största allvar. Jag ska gå på en ökenmässa, helt klart. Jag behöver leka mera. Lek är också inspirerande.
Sen vet jag inget mer.

Blommor från 14 maj. Går att njuta av bilden året om.

Idag var jag på begravning av en kär och nära vän. Hur kan vi människor överleva sådan smärta att mista den som är oss kär? Jag förstår det inte. Och ändå gör vi det på något sätt. Jag känner hur tom jag blir inuti. Jag saknar honom. Jag pratar med honom, fast egentligen pratar jag mest med mig själv.
Jag fick intala mig själv att gå. Jag ville smita. Göra något annat. Jag fick säga till mig själv, som jag har sagt till andra, som tvekat att gå på begravning:
- Gå! Det brukar kännas bättre efteråt.
Jag vet inte om det är så nu. Inte än.
Eftersom dagen idag var så varm och strålande, i vitsippstid och lövsprickning och skir grönska, ville jag ut och göra något mera på kvällen. Jag åkte till kyrkogården där jag har en grav att sköta om. När jag rensat bort lite ogräs och städat upp runtom, gick jag en spankulerande tur genom raderna av gravar. Jag såg namn jag kände igen. Namn jag inte kände igen. Hur olika kan gravar se ut! En del nyare gravar visar ett porträtt, av den förr så levande människan. Funderade också på hur det blir om alla strör askan i havet. Hur kommer vi få ihop våra rötter och få hjälp att minnas de människor som fanns i vår uppväxt – föräldrar till våra vänner, syskon till våra vänner, vänner, våra lärare, affärsägare, författare, vår egen familj och släkt. Det blir helt klart svårare. Kommer döden kanske på ett större avstånd då, när ingenting i denna världen längre påminner om dem som lämnat denna världen? Är de inte helt borta och döda, när de istället finns strödda omkring oss, i hav och natur?
Det gör inte ont att se graven som jag sköter om och att minnas de döda. Människorna där som levt, är borta sedan länge och jag känner ingen sorg längre över att de är i skugglandet. Sorgen är här och nu. I påminnelsen om min egen dödlighet. I smärtan över att bli kvar och lämnad. I tomrummet min vän lämnar efter sig, i mig och andra.
Jag är glad över att ha en grav att gå och kontemplera vid. Att gräva lite i jorden och göra fint. Att ha omsorg om graven. De dödas gravar är en del av mina rötter, som jag kan stanna till vid och ordlöst bara vara.
Kära vän, förut saknade du mig. Nu får jag sakna dig. Jag kommer aldrig glömma dig. Tack för alla goda spår du lämnade kvar.

Nu i vår, tog jag nya tag för att få bort stubben. Nu hade den multnat ännu mer, var seg och vattnig och med yxa, motorsåg och spade fick jag undan fem säckar med gammal stubbe. Den var tung och stor och under marken är den helt mjuk.

Innan jag reste hem, hällde jag myrr i gropen. Jag är inte populär i myrvärlden. Och här lever jag inte alls ekologiskt.

Jag har haft myror i huset i flera år. Och i år är det osäkert om de är kvar. Det knarrar mer och mer under vardagsrumsgolvet. Jag skulle inte vara förvånad om hästmyrorna har ett bo där. Jag såg ju några hästmyror i vardagsrummet för några år sedan.
Men småmyrorna verkar vara borta. Får se hur sommaren i Norrland blir.
En myrsommar? Nej tack! Men fortsätta att leta murkna stubbar och ta bort myrbon är viktigt. Hästmyror kan ha satellitbon 200 meter runt sitt huvudbo. Jag vill inte ha dem här runt mitt hus. Och de vill nog inte ha mig där heller.

En fredagkväll utan godis, går det? Nej. Jag fick fundera en stund innan jag kom på vad jag kunde göra för lagom-nyttigt.

Så här blev DANAS FREDAGSÄPPLE:
Jag skalade ett äpple, tog bort kärnhuset, skivade äpplet och la det i stekpannan i lite margarin.
Hällde på lite brunt strösocker, väldigt lite.
Och sen en halv tesked honung.
Och sist kanel.
Sen vände jag på bitarna och la på ytterst lite riven mandelmassa – jaja… jag ville testa och jag ÄR en sockerbagare.
När det stekt klart på låg värme, tog jag och smaskade i mig det hela ihop med ekologisk keso.
Mumsigt var det. Kan inte ha varit fler kalorier är i onyttigt godis tänker jag. Bild på det hela tänkte jag inte på att ordna. Men jag kommer göra om det här. Det var så himla gott!

Jag tycker det är så sorgligt med alla matvarningar som kommer, slag i slag. Och att de har uppmätt höga miljögifter i en bebis blod, är bara så hemskt!

Än sen då, kanske någon tycker? Inte jag.
Idag räcker det inte att äta vanlig mat som vi alltid har ätit och mått hyfsat bra av. Nu kommer larmrapporter om gifter i östersjöfisk, köttet är inte att lita på vad det står på förpackningen, en del frukter ska man bara undvika helt hur gott de än smakar, för de innehåller farliga halter av bekämpningsmedel.
Numera går det inte att låta smaken avgöra om det är ätligt eller inte, köttet är manipulerat, vindruvor är till exempel något att undvika. Mycket giftrester finns kvar i dem. Fisk som är så nyttigt, är inte för barn att äta mer än ett par gånger om året, om de kommer från insjöar och Östersjön.
Vad är det här för värld vi har? Är det så jag vill ha det? Nej! Och ändå säger jag inte nej till sånt som förstör miljön, plaster och farliga medel i kläder och datorer, mobil och bensinbil. Listan kan göras lång.
Jag tycker inte att jag ska behöva laga särskild mat, bara för att den vanliga maten är så dålig. Jag vill laga vanlig mat med vanliga livsmedel. Den möjligheten finns kanske än idag. Jag köper ekologiskt så mycket jag kan. Jag lagar till maten i järnpanna istället för teflonpanna, jag lagar maten från grunden, istället för att köpa färdigmat. Jag köper svenskt kött. Inte rött kött särskilt ofta. Helst svenska grönsaker och frukter om det finns.

Jag har ont i magen precis nu. Något jag har ätit har nog inte varit bra. Men vad? Det syntes inte utanpå att det var dåligt. Kanske kände jag en lukt, när jag tänker efter, men lyssnade inte på det.
Mat går att äta även efter sista bästa förbrukningsdagen. Det är inte det som är farligt. Det är dags att öva upp mina sinnen så gott jag kan. Se, lukta, smaka. Köpa ekologisk mat. Det är ingen garanti, men bättre än att chansa. Undvika östersjöfisk. Och laga mat från grunden. Barnen kan inte välja vilken mat de får, det måste vi som lagar maten ta ansvar för. Och har de redan nu höga gifthalter i sig, måste vi verkligen se till att de inte får högre halter. Gifterna stannar kvar i kroppen. Påverkar fortplantningsförmågan, ökar fetmarisken och är cancerframkallande bland annat. Det här är bara början.
Och nej, maten är inte det enda som är “smittat”. Också kläder och lakan är giftiga. Inte bara snygga. Osynligt sveps vi in i en bedräglig värld.
Det är dags att börja reagera. Matuppror! Kläduppror! Var är massrörelserna som fanns på 70-talet? Var är alla upprörda människor? Sönderstressade? Datoriserade? Förkrympta? Trötta? Uppgivna? Så fruktansvärt rädda, så vi stänger av? Antagligen.

Jag tror jag väljer något från varje.
Vill motionera igen, så fort jag blir frisk. Lovar! Cykla och simma!
Och snart börjar gräva-säsongen i norr. Och jag kan redan nu gå ut och gräva lite i min rabatt här.
Och så väntar jag med spänning på det ovissa. Kan bli vad som helst.

Och mitt skrivande i bloggen då? Tja… Nästa år har jag bloggat i tio år. Kanske dags att sluta och göra annat. Jag säger inte att det blir så, men det kan bli så. Jag behöver goda och spännande förändringar i mitt liv.

Ur Misans klagovisa
“Och om jag vore vacker, min näsa underbar,
beundrad utav alla och dyrkad av envar,
så skulle kanske någon, som vore stor och rik,
tillsända mig en ros, i cellofan, från en butik.”
av Tove Jansson

Jag är hemma och sjuk fortfarande. Orkar i en plötslig inspiration städa lite i fem kökslådor och det är stora framsteg ska jag säga. Har nog inte gjort det ordentligt på flera år. Dags nu.

Lite feng shui-städning? Njä… Några sentimentala saker vill jag ha kvar.

När jag städat klart och beundrat lådornas glans, tar jag tag i nästa städ- och sorteringsbehov: hitta viktiga papper, som jag behöver ha, i mina pappershögar.
Och så när jag sorterat i högarna, ligger det en ett par månader gammal inköpslista kvar och skräpar. Jag läser:
hallonsaft
flädersaft
broccoli
tumstock
öronmojs

Hahaha… ja och jag behöver köpa allt det igen! Men vad menade jag med öronmojs? Har ingen aning. Det som lät så smart då, har jag glömt nu!

Och nu spelar jag Søndag i april med Anne Linnet. Finns inte på youtube. Finns bara här hemma hos mig. Dagens låt…. mmmmmmm! Søndag i april…. hela dagen!