Jag blir påmind på det stora sociala mediet, som jag lämnar utan namn, om mina minnen. En vän där påminde sig om sin mammas årsdag. Något i mig slår an i tankarna om årsdagar. En del dagar finns i mitt eget minne, utan att det är nedskrivet. Det bara är där. När min pappa dog och när han begravdes. När min Oma fyllde år. När mina syskon och mamma fyller år och mina barn och barnbarn såklart. När pappa fyllde år.
Jag minns månaden och året jag började skolan. Jag minns Lucianatten när jag gick första året på gymnasiet. Jag minns ungefär när jag träffade mina barns pappa. Jag minns när vi flyttade in i vårt nybyggda hus och jag minns dagen när jag kom till mitt hus i Ångermanland för första gången. Jag minns när jag gifte mig, både första och andra gången. Viktiga dagar.
Jag minns också när jag såg mannen jag älskade så högt för sista gången. Jag minns när vi mejlade för sista gången. Jag minns, oj oj oj!

Jag minns inte exakta dagar när vänner har dött. Jag minns inte exakta dagar när jag börjat på ett nytt jobb. Jag minns inte exakt allt.
Men jag kan minnas känslorna av hur glad jag var i mina kära vänner. Jag minns hur känslan var på skolorna. Jag minns andra saker då helt enkelt. Kanske är det tur att året inte är fyllt av alla slags årsdagar ändå. Det skulle ta musten ur mig att minnas allt och ta bort känslan ur de viktiga dagarna som fastnat. Eller riskera att fastna i sorgen över vänner som redan lämnat denna världen, istället för att minnas glädjen över att de funnits i mitt liv.
Minnena är som skatter i en skattkista vissa gånger. Andra gånger är det som att riva upp ett sår, som ännu inte läkt, det får liksom börja om igen att läka. Behövs bara snuddas på så gör det ont igen. Sorg och saknad är svåra att hela.
Vissa människor stannar kvar i hjärtat för evigt. Det är bara så.

I morgon är det tre år sedan jag åkte till Lund för att möta en älskad vän.
Snart är det ett år sedan jag blev sjuk och gick igenom olika behandlingar. Såren finns där fortfarande. Både från det ena och det andra.
Att bara sopa de såriga minnena under mattan är ingen bra idé. De finns kvar ändå och återkommer som spöken på andra sätt. Att ta mig tid att känna efter, att prata med någon om det som gör ont kan vara en bättre idé. Det gör inte om det som har varit, men kanske helar såren lite fortare tills nästa gång de rivs upp eller kan klara sig med ett tunt hudlager.
Att få en chans att ta ett bättre adjö, skulle också kunna vara ett sätt att hela sig. Hur som helst, minnena finns där, på gott och på ont. Kärlek är kärlek och avsked är avsked.
Glöm bara inte bort de kära som en gång var där. Minns dem. Hedra dem. Tänd ett ljus. Säg något. De får leva kvar i våra rymliga hjärtan.

Skrivet av Dana, som har sin farmor Klara Elvira Jonsson, född i Karlsmyran, Graninge, Ångermanland 2 november 1899.

… väntar alltid* för länge.

Nå vad väntar jag väl på då? Egentligen inget särskilt alls. Kanske är det andra som väntar mer än jag. Men om jag väntar? Vad skulle jag då vilja hände?
Att få tillbaka kontakten med gamla kära vänner.
Att få kärleksbrev. DET var länge sedan sist!
Att få resa till USA. Snart tre månader kvar.
Att få hjälp med hälsan.
Att få undan böcker som inte längre behövs hemma. Det tog jag fatt i igår kväll när min lilla raring var här. Nu ligger barnböckerna i en hög. De ska stoppas i påsar och flyttas till skolan som ett första steg. Nu är jag äntligen mogen för det. Som jag har väntat…
Får se vad jag tar tag i till nästa gång jag är mogen.
*aldrig

Nionde september 2018. Glöm 2.
9/9-18.
1+8=9.
9+9+9=27.
2+7=9.
Vad är det med nio idag? Nionde timmarna på jorden?
Delbart med 3. Alla goda ting är tre?
Något annat som jag inte vet? Antagligen. Eller kanske bara att Tiden går.
Minns i november den ljuva september.

Idag minns jag i alla fall gamla vänner som inte är här mer. De som har lämnat jordelivet och gått vidare. Flyttat. Lämnat. Alla är med mig idag och alla dagar.

Minns i november
Minns i november, den ljuva september,
den tid då äpplet faller moget.
Grå är november men ljus är september,
för den som bara väntar troget.
Mörk är december men ljuv är september,
då livet är öppet och redoboget.
Dofter vi anar och vinden oss manar att följa.
Följa, följa, följa, följa,
följa, följa, följa, följa.

Minns i november, den ljuva september,
då solen styrs med silkestömmar.
Grå är december, men ljuv är september,
då natten ger oss gyllne drömmar.
Ljuv är september – en helt annan timbre
får fåglarnas drill och vart källsprångs bölja.
Hösten vi anar och vinden oss manar att följa.
Följa, följa, följa, följa,
följa, följa, följa, följa.

Mörk är december, men ljuv är september.
Du vet att vintern kommer åter.
Minns då september, den ljuva september,
då bara tårepilar gråter.
Grå är november och kall är december,
men ljuv är september, då råg ses bölja.
Spar dina tårar. vi vet ju att vårar ska följa.
Följa, följa, följa, följa,
följa, följa, följa, följa, följa.

Svensk text: Gösta Rybrandt (1960) (till revyn ”Fantasticks”)
Amerikansk originaltext Harvey Schmidt (”Try To Remember” 1960)
ur Broadway-musicalen ”The Fantasticks”
Musik: Tom Jones (1960)

Småfåglar tar sig ett septemberbad nedanför mitt fönster på en takavsats.

Från en hemsida om numerologi:
”Talet 9 inom numerologi är det humanistiska talet. De är ädla varelser som vill alla väl, allra helst skulle de vilja rädda hela världen. Om de bara kunde… 9:or är miljömedvetna och nytänkande, bryr sig om den stora helheten i allting och vill kämpa för människors rätt. De älskar att göra goda gärningar och förväntar sig inte ens någonting i gengäld. Talet 9 är idealismens tal i numerologi.
Självklara karriärval för 9:an är politiker, författare, försvarsadvokat eller diplomat.
Svagheterna som siffran 9 lider av är att han eller hon lätt kan gå upp i sig själv och hamna utanför gemenskaper. De blir lätt distraherade och lite molokna. Dessutom kan de drabbas av osäkerhet. 9:or blir liksom aldrig riktigt nöjda. När det gäller kärlek blir de lätt sårade, kanske för att de är lite för snälla och alltid ställer upp för sin partner. Det kan i värsta fall tolkas som lätt desperation, åtminstone i början av ett förhållande.
Livsmålet för 9:an är att lära sig att ge någonting till andra och vara helt osjälvisk, utan att kräva någonting tillbaka. Om du strävar emot detta mål kommer du inte att kunna bli lycklig och det är faktiskt det som är belöningen. Har du svårigheter med att acceptera att du måste bjuda på dig själv eller inte jobbar tillräckligt hårt kommer du att känna det som om någonting fattas. Samtidigt bör 9:an inte anstränga sig för mycket eller anstränga sig alltför mycket för sin egen skull. Då finns det risk för bitterhet. Se också upp så att du inte tar på dig för många projekt samtidigt. Det gäller att fokusera och prioritera.”

Längtan griper tag i mig, helt plötsligt och oväntat. Varför det, en lördagskväll och allting? Inte för att jag har annat att göra. Inte för att jag ska gå ut, för det ska jag inte. Kanske just för att det är en lördagskväll, dagen före riksdagsvalet och allt.
Jag har ingen lust att göra något. Ingen ork att bry mig. Bara slö, slapp och likgiltig. Vad skulle få mig att känna annorlunda? Någonting med kärlek helt säkert.
Så får jag sitta här och vänta då. Vänta på att någon hör av sig och förklarar mig sin kärlek. Någon jag längtar efter. Någon som säger att allt kommer ordna sig. Någon som vill hålla mig i handen och krama mig och som jag får vila mitt trötta huvud mot.
Ja, ja… jag tror väl inte det händer. Men önska mig, det kan jag.

”Det är en vanlig kväll, en vanlig lördagskväll, en lördag i september, och jag är här… ”
s 40-41 ur boken ”Från ett hjärta till ett annat”.
Jag får sitta och sjunga lite… kanske hjälper det.

Det blir en pysseldag hemma idag. Har fått hyra ett förråd ett par höghus från mitt. Där kan jag ha det som stoppar upp och hindrar i källaren hos mig. Eller sånt som ska flyttas bort, bara inte nu. Jätteskönt med mer förvaringsplats. Det är verkligen inte lätt att flytta till mindre och ha så mycket saker som jag har.
Att slänga fort, är inte min grej. Och det som nu är borta, efter flytten förra året, slängt eller sålt, saknar jag faktiskt inte. Risken är att det kan gå för fort och att ångern infinner sig, som en vän berättar om. Det vill jag inte. Jag är en sån som ångrar i resten av livet om det sitter djupt. Och det gör det ju till tider.
Tänk om… tiden kunde vridas tillbaka för att ändra vissa saker. Då skulle jag absolut passa på. Jag skulle inte ha tagit hem min kudde. Jag skulle ha låtit den vara kvar. Jag skulle inte ha låtit min cykel stå vid vägen. Jag skulle ha gått ut till vägen, istället för att cykla. Jag skulle inte ha köpt ett hus så långt hemifrån, jag skulle ha köpt ett hus närmare så jag kan orka köra bättre.Jag skulle ha köpt ett hus närmare stan för länge sedan, när de var billigare… ja, listan kan göras lång. Men det är som det är.
Inte ens nu kan jag ta rätt beslut för vissa saker. Det är bara att låta tiden gå.
”Vad gör det om hundra år?” sa vi förr. Numera är det ingen som säger så. Kan det vara ett tidens tecken av något slag, för vi vet att vår planet är i fara. Vi skulle ha gjort annorlunda för länge sedan. Vi har mycket att ångra, så kortsiktigt som vi beter oss mot vår planet Jorden. Vi tillverkar mat med gifter. Vi släpper ut avgaser som värmer upp jordens atmosfär. Vi överanvänder plast som landar i haven och dödar fiskar, fåglar och andra djur. Vi har inte koll på framtiden. Kanske känner vi oss inte delaktiga i framtiden. Fast det skulle vi göra. Jordens resurser kommer att ta slut. Redan nu vet vi att klimatet ändrar sig. Men om hundra år kanske vi inte kan leva som nu med hyfsat rent vatten och ren luft. Och det är våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn som tar över efter oss, precis som tidens gång är, och de kan inte säga att de ångrar sig. De bara ärvde jorden. Precis som vi och som de före oss.
Arvet minskar. Mina saker med. Och jag kommer inte köpa nytt. Jorden kanske återhämtar sig. Men då är vi redan borta sen länge antar jag.
Men idag lever vi. Jag sorterar bort. Jag gör nytt. Och ångrar en del som var.