Att finna sin plats.

Något jag har hållit på med hela vintern, är att finna plats till mina saker. Det är en utmaning att flytta från en fyrarummare till en tvårummare. Hur tänkte jag? Jag hade bråttom och kunde inte vänta längre. Läget här vid sjön och nära naturen blev viktigare än utrymmet. Så det finns en förklaring.
Att finna plats är också att hitta plats. Den kan vara fördold. Eller ännu inte funnen. Leta vidare alltså.

beskrivning

Sakerna jag har, ska ha en ny plats jämfört med där de fanns förut. Köket är annorlunda. Lådorna och skåpen färre. Skåpen är annorlunda byggda med hyllorna. Det saknas ett städskåp med plats för skurhink och skaft. Dammsugaren har ingen klädkammare längre. Inte jag heller. Saknar en. Balkongen är liten och trång. Jag hade en skänk med målarsaker och verktyg. Nu står den i källaren och luktar illa, efter att en fettlösande vätska runnit ur en trasig flaska. Dessutom har jag inte plats för den uppe. Så jag behöver nya ställen, som inte finns. Eller ha allt i källaren som är fullsmockad. Mer måste bort. Eller hitta nya ställen jag inte tänkt på innan.
Nu är i alla fall stapellådorna borta från köket. Alltid något. De är sorterade som elsaker, gardinsaker, upphängning, skruv och spik, handtag och allt möjligt. Nu kan jag se på köket med andra ögon. Flytta bordet. Det kan stå på olika sätt efter humör och behov.

beskrivning

Det är ju bara saker. Fast inte bara saker ska hitta sin plats. Också människan behöver hitta den. I jobbet, i vardagen, i livet. Jag, som bara har några år kvar till pensionen nu, kan undra över om jag verkligen varit på rätt plats. Försent att ångra mitt yrkesval nu. Men fri att se framåt och göra annorlunda om jag vill. Om jag förmår. Om jag orkar. Det känns viktigt att ta mig tid att tänka efter igen. Vad vill jag? Hur vet jag att det är det jag vill? Är jag verkligen på rätt plats i livet? Det vet jag inte. Jag har inte provat att göra annorlunda särskilt ofta.

beskrivning

Nu har jag i alla fall flyttat själv för första gången i mitt liv. Utan att vara tvungen för att någon annan säger det. Utan att ha någon annan att ta besluten tillsammans med. Själv. Det var väl på tiden!
Vad står min håg till?
Att skriva.
Att vara i en trädgård.
Att sköta om ett hus.
Och att vara med mina barn och barnbarn och deras familjer. De är en gåva.

Min dröm att bli gestaltterapeut tog jag på allvar. Jag är gestaltterapeut.
Min dröm att bo i Danmark en period finns kvar, men är för komplicerad att genomföra så länge jag arbetar.
Min dröm att finna en kärlek finns. Men vem är kärleken? Och var? Drömmen att laga mat, baka bullar och städa och pyssla om en kärleksfull man finns. Och att, så att säga, titta åt samma håll, dela tro och livsåskådning, natur och annat.

beskrivning

Kan det vara så att finna sin plats kan höra ihop med att göra sina drömmar sanna? Antagligen. Så när jag lever ut mina drömmar, då är jag på min rätta plats. Om jag inte vaknar upp ur drömmen och inser att jag är på fel plats. Hellre förr än senare.
Kanske kan pilgrimsretreaten på Wettershus Retreatgård till Kristi Himmelfärdshelgen ge fler svar. Temat är Dags att bryta upp. Jag vill vara öppen inför det. Dock är det en sak att säga det, en annan sak att göra det. To be or not to be. To do or not to do.

beskrivning

Att stå på god fot med kärleken.

Jag ligger i sängen och tittar på mina fötter. De lever liksom sitt eget liv därnere. Just nu smeker de varandra, de turas om att ge och få, jag känner värmen som går från ena foten till den andra i en ömsesidighet. Båda vill den andra fotens bästa. De känner varandras smärtor. Varje sticka, varje förhårdnad, varje ömmande ställe och värk i den ena foten, känner den andra foten till. När den ena foten haltar, så saktar den andra ner sin fart och stöttar, så att de kommer i takt igen. Hela tiden är det en följsamhet mellan fötterna, för att vägen ska bli så lätt att gå som möjligt, i ett samspel, när de nu ändå går samma väg. Fötterna kan stå stadigt ihop. Och vingla till med. De går. Springer över stock och sten om det behövs. Och sen när de är stilla, finns smeksamheten mellan dem och de kan vila i varandras fot en stund.
Ibland känner fötterna av kroppens ambivalens och kan spegla den genom att stå än här, med den ena foten, och än där, med den andra. Får den ena foten leka en tåramsa, så vill den andra foten genast ha lika, annars blir det obalans. Det vet varenda barn. Och fötter behöver skötas om, ha sköna strumpor och passande skor, vara rena och torra, få omskötta naglar, filas av lite här och var, smörjas in för att må bra och fortsätta gå utan att ha alltför ont. Alla fötter får ont då och då. På dem vilar en hel kropp och vägen kan vara svår och mödosam att gå med. Men fötterna håller ändå ihop i vått och torrt.
Jag märker att jag kan se mina fötter som en liknelse för hur en relation kan vara. Mina fötter möter en annans. Kommer fötterna skynda sig fram i glädje över att få möta den andres fötter? Kommer vi att kunna dansa ihop, skutta, hoppa, gå barfota ihop och visa glädje? Eller blir det mest tramp på tårna och dans i otakt? Kan vi vilja ge och få av varandras fötter, smekas och ge värme ihop alla fyra fötter en stund? Kommer vi lämna varandra med lätta steg i glädje över att ha fått vara ihop ett tag? Eller är det tungt att behöva gå och lämna den andres fötter och aldrig mer få trampa gemensamma stigar? Eller möjligen känna lättnaden över att få slippa träffa just de tårna igen? Jag trampar kanske på någons ömma tå ibland med. Eller någon trampar på min.

beskrivning

Om jag träffar någon som kanske kan komma att bli viktig för mig i framtiden, då kommer jag vilja se hur det går från mina fötters sida sett. Det vore ett annorlunda sätt för mig. Kanske enklare och bättre. Fötterna kommer få välja sina nya lekkamrater. Jag litar till att de vet vad de gör, mina fötter ihop med någon annans. Det gäller för mig att se, lyssna och känna vad fötterna berättar. Kanske vill jag kyssa någons fötter sen och någon vill kanske kyssa mina. Vem vet?

beskrivning

Dana 21 juni 2006