30 september 2018: Idag tystnade en musiker. Sista sången är sjungen och spelad.
Kim Larsen dog idag, sista söndagen, sista dagen i september 2018. Tack för allt.
Om lidt
Om lidt bli’r her stille
Om lidt er det forbi
Fik du set det du ville
Fik du hørt din melodi
Forladt og alene
Danser cirkusprinsessen rundt
Går i stå på sin line
I et sanseløst sekund
Om lidt om lidt er vi borte
Vi ses måske igen
Om lidt bli’r her stille
Om lidt er det forbi
Fik du set det du ville
Fik du hørt din melodi
Om lidt, om lidt er vi borte
Vi ses måske igen
Idag är det lördag och jag har inga avtal, inga tvingande saker att göra. Skönt! Äntligen lugnare. Lägenheten är såld och jag har bara en stor skräphhög, min cykel och lite saker i ett förråd att ta hand om under januari. Vad ska skänkas bort, slängas eller tas hem? Ingen fråga för dagen. Nu är jag ledig några dagar för att göra annat. Eller inget.
Jag funderar på mirakler. Finns det? Jo, vi lever, bara det är ett mirakel.
Men sen? Går det att önska sig ett mirakel? Det skulle väl vara något som till synes är helt ouppnåeligt då. Som att bli frisk från en obotlig sjukdom? Som att vakna upp från de döda? Som att få kontakt med någon man aldrig mer trodde skulle höra av sig? Som att… ja vad? Som att det helt oväntade händer.
Själva omöjligheten är en del av miraklet. Fast det blir en paradox, omöjligt är omöjligt. Miraklet gör det möjligt. En perfekt klocka går inte fel. Ja, så tänker jag idag.
Fler frågetecken – möjligheter till mirakler?
Jeansen? Passar jag i några längre eller ska jag ge bort alla?
Den borttappade nyckeln? Kommer jag återfinna den?
3-fas till spisen? Kan en elektriker fixa det åt mig, så att jag kan få en modern spis?
Målning av taket i vardagsrummet och tapetsering? Vem gör det? När?
Vad vill jag med resten av livet? Eller kan jag bara se framåt en dag i taget? Räcker det?
När kommer jag tillbaka till ett vardagsliv igen?
Är det en mening med att önska varandra ett gott nytt år, när det ändå blir som det blir?
Jag vet inte jag.
Jag har många frågor och få svar. Inget att göra med det.
Meditera över tingens tillstånd bara. Inte så bara förresten.
Jag tror inte jag orkar mer snart. Det har jag känt ett tag nu. Och sen händer något som tvingar mig att orka ett tag till.
Nu har jag i alla fall flyttat in i nya lägenheten. Allt är inte klart, en del är dåligt gjort. Det mesta bra. Småfel ska rättas till. Större fel göras om.
Dörrar och karmar är beställda, kommer senare. Skåp och hyllor i hallen kommer senare. I badrummet måste tvättmaskinen byta plats, eluttag och avlopp flyttas till den. Fast senare. Flyttlådor packas upp och jag är trött. Såååå trött.
I gamla lägenheten finns tavlor, lampor och en del annat ömtåligt kvar. Saker som ska ges bort måste bäras ner före tisdag. Och jag har så ont i fingertopparna av skärsår från flyttkartongerna och av naglar som brutits av. AJ!
Jag kan ju undra varför jag köper en för liten lägenhet utan klädkammare, men läget var så bra ju, och desperat. Får komma ihåg det när jag misströstar.
Julkänslan är noll. Har inte bakat, inte pyntat, inte fixat mat. Inte träffat barnbarnen på länge. Läget är verkligen under isen. Har aldrig varit med om det tidigare. Trist år. Hoppas nästa blir bättre.
Bästa julklappen fick jag idag, tack och lov. Uppacknings- och möbleringshjälp till lilla rummet. Precis vad jag behövde! Och en vacker julig bukett med tulpaner. Kanske finns det ett hopp där någonstans, att när jag ger upp, finns andra där för mig. Tusen tack ni goda människor!
Ingenting blir som planerat. Behöver man då planera? Ja, det är min fråga för dagen.
Jag har betalat diskmaskin, tvättmaskin, kyl/frys och spis idag. De ska levereras fredag förmiddag. Men om det finns elkontakter för inkoppling är osäkert. Det vete sjutton om en elektriker har hunnit till lägenheten då, för att dra om all el.
Hantverkarna jobbar på. Nya golvet i hall, kök och lilla rummet är snart lagt.
I vardagsrummet ska parketten slipas. Men om golvet håller för det, kan ingen garantera.
I värsta fall blir det nytt golv där med. Stålarna rinner iväg. Jag bestämmer och någon annan utför.
Rätt höjd på dörrarna fanns inte som jag trodde, ska beställas, tar 8-10 veckor. Bara att vänta.
Köket ska komma i moduler på onsdag. Har målaren då hunnit spackla och måla där i hörnet? Det blev ett missförstånd som jag inte kom på förrän idag.
Jag har fått hjälp att packa. Trots det är mycket kvar. Porslin i tre skåp och alla mina böcker. Inte klart på långa vägar. Hur ska jag orka? Jag är så trött. Har inga krafter kvar. Dessutom förkyld. Märker att det hela tar på mig mer än jag någonsin kunde tro. Men det är bara att vila emellan och sedan orka lite till. Jag sträcker ut min förmåga till det yttersta nu.
Gud vet vad jag sliter, saknar och längtar.
Det jag vet:
– Beställda saker och tjänster tillverkas/levereras/utförs. Ingen återvändo. Allt på en gång.
– Hantverkarna jobbar på. Jag kan inte göra något.
– Vitvarorna levereras på fredag oavsett el och vattentillgång.
– Flyttfirman kör möbler på söndag och resten på måndag.
Planen är att bo i nya lägenheten från och med söndag 17 december – Rumis dödsdag.
Har ingen julkänsla i mig. Blev förvånad över att det snöade idag. Va? Är det december?
Just nu tvivlar jag på allt och känner mig helt utan tillit till att allt, eller det mesta, kommer ordna sig.
Om en vecka vet jag.
Du måste finnas
Du fördrev mig Gud, från mitt hemland slets jag bort
Här är jag en flykting och en främling och det ödet finner jag mig i
Men du tog mitt barn och du tar mig från min man
Jag kan inte längre se en mening. Vad är det du vill? Vad ska jag tro?
Tanken är svindlande, framför mig gapar en avgrund
Hela mitt väsen gör uppror och vill säga nej
Frågan är väckt och nu darrar min själ inför svaret
Att du inte finns till, fast jag trodde på dig
Vem skulle hjälpa mig uthärda livet härute?
Vem skulle ge mig den kraften som jag måste få?
Vem skulle trösta mig? Jag är så liten på jorden
Om du inte finns till, vad ska jag göra då?
Nej, du måste finnas, du måste! Jag lever mitt liv genom dig
Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav
Du måste finnas, du måste! Hur kan du då överge mig?
Jag vore ingenstans, jag vore ingenting om du inte fanns
Aldrig förut har jag haft det i tal eller tanke
Det lilla ordet som skrämmer och plågar mig så
Ordet är ”om”, om jag bett alla böner förgäves
Om du inte finns till, vad ska jag göra då?
Vem skulle känna min ånger och sedan förlåta?
Friden i själen, ja, vem skulle skänka mig den?
Vem skulle så ta emot mig till slut efter döden?
Om du inte fanns till, vem tog hand om mig sen?
Du måste finnas, du måste, jag lever mitt liv genom dig
Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav
Du måste finnas, du måste! Hur kan du då överge mig?
Jag vore ingenstans, jag vore ingenting om du inte fanns
Du måste finnas, du måste! Hur kan du då överge mig?
Jag vore ingenstans, jag vore ingenting om du inte fanns
Text och musik: Björn Ulvaeus och Benny Andersson
till musikalen Kristina från Duvemåla 1995 och framförs av
huvudrollsfiguren Kristina Nilsson.
