Plötsligt kommer texten till mig och jag börjar sjunga något jag inte sjungit på länge. Jag hämtar gitarren, stämmer den och spelar:

Jag och Du

Jag vet inte vem du är eller hur du ser ut
Men vi stötte visst ihop häromdan
Folk är ju som folk är mest, precis som jag och du
Vi är två bland jättemånga, som har det likadant

Är du ensam framför teven om kvällen som jag
Tror du ännu på att ensam är stark
Eller har du börjat tvivla på att allt är som det ska
Ja då har maktens lögner börjat tappa mark

Jag vet inte vad du gör eller hur du trivs med det
Tycker du som jag att ibland har du fått nog
Känner du det som om tiden sakta rinner från dig
Har du slutat se nån mening med ditt knog

Låt inte hopplösheten få dig ner på knä
Se dig om – du är inte ensam
Och när man har fått sammanhanget klart för sig
Då leder många vägar bakåt, men bara en leder fram

Min vän, vår tid är ganska knapp, vi måste lita till varann
Det finns ju mer som för oss samman än som skiljer oss åt
Och när lägena skärps och vinden blåser kallt
Blir det varmare ju tätare vi står

Var mänska ska ha rätt att känna mening med sitt liv
Men för den rätten måste vi ta strid
Vi har levt alltför länge i kapitalets slaveri
När vi enade står samman ska den tiden va förbi

Jag vet inte vem du är eller hur du ser ut
Men vi stötte visst ihop häromdan
Folk är ju som folk är mest, precis som jag och du
Vi är två bland jättemånga, som har det likadant

Inspelad av Norrbottens Järn för länge, länge sedan. Text och musik: Ted Ström
Och här nedanför en senare liveversion.

Jag är så seg! Seg i betydelsen energilös. Kanske behöver jag vara det. Mycket som händer just nu.
Jag har bytt jobb, med nya ansikten, platser, namn att lära känna. Jag håller på att flytta, vet ännu inte vart. Lägenhetsfotograferingen var i torsdags och jag har många kartonger packade nu, sånt som inte skulle synas på bilderna och inte heller ska stå framme på visningen om tre veckor, 17 september.
Beslutet är taget. Det tog flera år att komma dit. Jag kommer sakna mina småfåglar utanför i tallarna. De kommer helt säkert sakna nötterna de får.

Jag är seg. Kommer inte upp ur sängen idag. Gör bara det jag måste göra. Och jag vet att det är bra att göra saker. Ett par gamla arbetskamrater var här i fredags. Det var fint. Vi såg hur många flygplan som helst flyga förbi över Handen. Inte tänker jag på att det var en inflygningsbana här. Planen kommer söderifrån. Jag brukar inte sitta på balkongen så ofta. Kanske dags att göra det mer, innan jag flyttar.

Jag är seeeg! Fast igår badade jag i Saltsjöbaden. Det var kallt. Jag blir lycklig av att bada. Och dubbellycklig av att bada tillsammans med vänner. Särskilt gestaltvänner. Att bada ger mig minnen på cellnivå. In i skattkistan med minnena. Jag minns mina bad i norr och i söder. Förra året var det vid Öresund på båda sidor. I norr i Ångermanland. Året innan dess var jag i vackra Odsherred på Själland. Och i Ångermanland igen och igen. När det gäller att bada är jag inte seg. Då kan jag nästan springa upp ur sängen. I år har det varit för lite bad. Får längta till nästa år nu.

Seg! Jag behöver ta fram borren och skruva fast lister vid trösklarna. Själv är bäste dräng? Så trist. Trist att vara själv. Längtar efter en vän. En nära vän. En trogen vän.
Bro, bro och breja, stockar och stenar, alla goda renar, ingen slipper här fram, här fram, förrän hon säger sin kärastes namn. Vad heter han? Ja vad heter han? Ingen aning. Kommer han förbi mig månntro? Jag tappar tron emellanåt. Segt och trist. Jag är seg och trist. Nå, i alla fall idag. Just nu. Kanske går jag upp snart och börjar göra något som är bra för mig. Rensa. Packa. Flytta. Fast vart? Hm…

Något som kommer närmare är pensioneringen. Där kan jag drömma. Tänk om… jag kunde gå i pension till våren. Då skulle jag flytta till ett hus direkt!