Emellanåt får jag idéer eller visioner av sånt jag vill göra, som att spela, sjunga, dikta, skriva, översätta, vandra, ordna i trädgården. En av passionerna har varit jobbet. Det kan jag förverkliga när jag jobbar. Sen önskar jag mig både pension och passion.
En annan passion har varit att sjunga in mina sånger. Det var jag fylld av förra sommaren. Än så länge inte alls denna. Studion står där den står. Väntar på lusten. Och en ny dator.
Skrivandet har jag haft paus med här, skriver och håller kontakt med andra mer på sociala medier. I alla fall ett av dem. Jag har idéer, men kommer inte till skott. Skriver mest till mig själv. Dagbok kallas det. Detta är också en dagbok. Den har jag dock mer på vänt just nu, parkerad. Får vara så. Men idag så…
Mejlen är ganska död numera. Där kommer mest fakturor, information och reklam. Mejlar ibland med de som inte är ute på sociala medier. De är få.
Telefonen rasslar till ibland. Mest sms. Varför inte ringa mer? Inte mindre. Jag behöver prata med andra.
Och så ska man förvarna. Först ett sms: Kan du prata nu? Och så invänta ett svar på när det passar. Så dumt. Förr ringde man ju bara. Det funkade fint. Nu ska vi både vara anträffbara alltid och inte.
Förut var det också skype med goda samtal. Vart tog de vägen? Ingen passion där längre.

Något jag verkligen skulle vilja ha mer av är att översätta från danska till svenska. Rumi finns fortfarande i hjärtat. Där finns fortfarande en möjlig passion. Men jag vet inte hur. Jag tyckte om arbetsgemenskapen där. Att utveckla något tillsammans. Att prata och fixa. Att skapa något nytt. Det tyckte jag verkligen om. Däri ligger längtan, till att finna en ny eller gammal väg igen, till skapandet. Jag är fortfarande stolt över dikterna jag översatt och att många söker till Rumi på hemsidan här.

I gamla oförrätter och konflikter finns energi bundet, det blir till hinder för att leva med lust och passion. En del tror att lösningen på konflikter är att göra sig av med människor, för att känna sig fri och glad. Jag tror i princip inte på att det är så relationer ska vara. Själv behöver jag dock ibland ett större tålamod och tid. En klok mening (av Platon?) som synts i tv-serien Skam har varit: ”Everyone you meet is fighting a battle you know nothing about. Be kind. Always.” Och det är DET som är svårt att komma ihåg. Ibland är passionen för att hålla konflikter vid liv större. Egentligen vill jag bara leva i frid och ro med min omvärld. Det är det viktigaste. Vem vill inte det? Testningar och avsaknad av respekt för gränser är vad konflikter oftast handlar om. Jag förstår det bättre nu. Och efter en konflikt kan lugnet breda ut sig igen.

Mitt hus i Ångermanland älskar jag fortfarande högt. I år har jag investerat i en ny spis, ny tv och har målat klart i hallen nere. Det som har varit brunt och fult i alla sjutton år här, är nu ljust och fräscht. Taket är målat för första gången sedan huset byggdes för 85 år sedan. Konstigt! Bor jag här? kan jag tänka. Jag skulle ju inte fixa mer, hade jag bestämt, men det är svårt att avstå om lusten finns. Lusten är nyckeln, lösenordet till passionen, i alla fall för mig.

Behovsinventeringen säger: Gör det jag vill – om jag nu vet vad jag vill. Vandra i fjällen. Skriv. Fixa ett par sånger till youtube. Översätt Rumi. Ring en vän. Tvätta. Släng gamla kläder. Laga mat. Handla. Drick te. Baka. Tvätta bilen. Köp en båt. Öva tålamod. Fortsätt längta. Och gör det med passion och lust.

Polkagrisrosen har prinsessknoppar.

Rosorna blommar. Hammocken står beredd att gunga. Men solen och värmen är inte här. Det blåser och är bara 12 grader varmt ute. Alltså kallt. Har bara badat en gång och det var tre snabba 1-2-3 sekundlånga dopp. Tja… vad mer? Har sorterat ved och tagit in en massa vedkubbar att klyva. Veden behöver torka ett halvår till, eller till nästa sommar i alla fall. Känner mig som en skogsbonde och trädgårdsdokumenterare. Där lägger jag mest krut. Önskar jag hade mer av både lust och ork att göra mer. Till exempel rida på en strand. Eller köpa en båt att kajka ut med på Ångermanälven. Jag läser väldigt lite. Lyssnar på musik och ser på tv mer. Längtan och saknaden finns som en ständig följeslagare.
För två år sedan var jag hur lycklig som helst, både hemma och i Danmark. ”Livet går upp och livet går ner. Det beror på hur man ser.” har någon skrivit en sång om. Minns inte mer just nu av den. Tänk, förr kunde jag massor av låtar, för alla tillfällen. De dagarna är över. Nu glimmar det bara till ibland.
Jag har haft bilen på service och då handlade jag böcker på biblioteket för 2 kr styck. Det var billigt. Det betyder inte att jag kommer läsa dem. Men ge bort och ha som tittböcker går bra.
Jag önskar jag hade ett mer skrivande projekt igen. Har börjat göra i ordning en skrivarstuga på altanen. Men än har jag inte fått till det riktigt. Behöver skruva i fler skruvar. Sen är det bara att vänta på sol och värme. Och lust. Och ork. Och glädje. Och en kärlek. Men det är som det är. Får ha min inre kärlek. Och ta hand om mig. Det börjar bli dags nu att göra det. Livet är ändligt. Två vänner har dött på senaste tiden. Påminnelsen om vår dödlighet finns omkring oss, mer och mer ju äldre vi blir. Och 60 är inte det nya 50. Det är nu som kroppen mer tydligt visar sitt förfall. Och visst, alla blir inte 60. Undrar hur gammal jag blir? Klart jag tänker på döden mer nu än förr. Kanske är att vara 60 år, som att gå in i porten till ändligheten. Nu börjar det i alla fall bli mer verkligt, att livet tar slut en dag.

Jag har läst en av böckerna tidigare. Men bra böcker kan läsas om och om igen.

En tänkarstubbe. Där kan jag sitta och kontemplera om och när jag vill.

Honungsrosen börjar blomma nu.

Himla gott bröd bakat i nya spisen.

Har precis badat här.

Skriv förresten gärna kommentarer, du behöver inte uppge ditt riktiga namn. Det är skoj att få en reaktion på det jag skriver. Tack på förhand till dig som läser och skriver!

Går omkring i min trädgård och njuter av blommorna. Dessutom ska de skötas om, rabatterna rensas och gräset klippas. Långsamt tar jag mig an arbetet. Det är som om jag behöver en lång startsträcka, innan jag kommer igång. Helst i sol och värme.
Jag lyssnar på radion som jag tar med mig dit jag går. Sommar. Allvarligt talat. Tendens. Dagens dikt. Om att sköta om gamla hus. Trädgårdsdags. Det är många program som passar att lyssna på i stilla meditativ stämning.
Och när jag behöver vila sitter jag på olika ställen. Inne. Ute. I hammocken.
I trädgårdssoffan. Vid trädgårdsbordet. På trappan.
Allt har sin tid. Allt har sin plats. Är jag i fas med min tid? Är jag på rätt plats? Klart jag funderar. Svaret är nej. Jag är inte i fas. Jag är i otakt med mycket. Jag är på fel ställe. Men trädgården, blommorna och huset är i mitt hjärta. Svårt är det att skiljas från sitt jordiska paradis. En dag blir det så. Sådan är livets gång.

Finlands vita rosor blommar vidunderligt och troget.

Aklejor med frön från Danmark, Trosa och fröpåsar. Vilka är vilka? Spelar ingen roll längre.

En överlevare. Rosen dog och bredvid planteringsgropen dök denna vilda upp.

Höga och stolta står de där i rabatten som inte ville ta sig. I år har de överglänst sig själva. Otroligt vackra. Jag kysser dem så ofta jag kommer ihåg att göra det.

En plats för vila.

Och här är jag, min skugga. Lever på skuggsidan i näringsfattig jord. Också en överlevare, på sätt och vis.