Ett minne
Jag sitter vid köksfönstret i mitt hus, i mitt sommarparadis! Det är en dramatisk kväll. Jag ser ut över sjön mot ön, bortom viken, över bergen! Himlen är alldeles fantastiskt mörkgrå, med några små ljusare fläckar.
Det blåser upp, vattnet krusas för att ganska snabbt bli vilt och bångstyrigt. Det mullrar och jag räknar sekunder mellan blixtarna och mullret. Regnet kommer väntat och ändå plötsligt! Som om himlen öppnar sig! Det smattrar på taket! Jag kan inte annat än beundra detta skådespel och tillsammans med hundarna vara alldeles andäktigt stilla. Alldeles stilla!
Det är en kväll i slutet på midsommarhelgen! Sonen med familj har åkt tillbaka till storstan! Vi har haft det fint tillsammans och nu känns det ensamt, tomt, stilla, varmt, lite ledset. Det är som denna stund på söndagskvällen blir en teaterstund, en stund då naturen visar sitt verkliga drama och jag sitter på första parkett vid mitt köksfönster.
Ett minne från en kväll som denna, kanske var det för fem år sedan, som himlen så snabbt drog ihop sig, som i kramp och vinden kom virvlande med en hastighet jag aldrig upplevt. Braket var skrämmande då fem stora träd, tre björkar, en gran och en tall föll till marken. Den stora gräsmattan framför huset var bara träd, grenar, rotvältor och trädgårdsmöbler som flugit iväg! Och bryggan stod rätt upp i luften! Det var en tromb som kom och gick! Ingen kom till skada och huset var sig likt efteråt. Men allt mellan huset och stranden hade förändrats! Vi hade tur, kanske änglavakt! Ja vi hade någon som vakade över oss det är jag säker på! Det hade kunnat gå mycket illa!
Men ikväll har jag suttit här och sett ett skådespel som var mindre dramatiskt än det för fem år sedan! I ett paradis, i mitt paradis, kan det finnas mycket mer än solsken, stilla sjö och gemenskap! Det kan vara fara, rädsla och ensamhet! Precis som i livet självt!
Margareta Sverkersdotter
Foton: ©Margareta Sverkersdotter
Läs presentationen av Margareta här.
