Jag måste säga att jag leker med elden ibland. Kanske är det ett behov att skapa spänning i mitt liv. Eller så är det bara ren och skär teknikrädsla. Att göra något nytt med nya apparater, tar tid för mig att komma igång. Så hade jag köpt en ny hårddisk att ha som backup. Gjorde jag då en? Nej. Jag väntade och väntade och väntade, trots att jag i bakhuvudet visste att min dator var gammal och trött.
Så kom den kvällen när skärmen blev vit och datorn inte ville mer. Jag förstod inte först vilken olycka som drabbat mig här. Som jag inte heller i vanliga livet fattar ibland.
Första datoraffären provade en hel natt att få fart på hårddisken. Inget resultat. Sedan fick jag tips om en discrenoverarfirma. De tog emot mig direkt och efter en timme fick jag ett kostnadsförslag. Det ska vi inte tala om här, en mindre förmögenhet. Men jag hoppas hoppas hoppas att de kan rädda mina filer och bilder. Hela mitt datorliv sedan 2004. Och alla lösenord är borta. Kontaktlistor. Hemsidor. Bilder. Musik. Allt.
Jag vet inte vad de kan rädda än.
Att jag kom in på hemsidan här, är mer tur än skicklighet. Och jag behöver lite tur. Kan jag behöva. Mycket tur förresten.
Och idiotin, att ha en backup och inte använda den? Att ha på känn och att inte följa intuitionen? Vilken läxa jag har fått. Och med dyra lärpengar och stor ångest får jag betala för min oansvarighet, dumhet, idiotiska blindhet.
Hoppas jag lär mig av detta.
Hoppas ni lär er av detta och att ni har backup. Jag är ett varnande exempel nu på hur det kan gå.

Har planer på både det ena och det andra. Trots lånediskrimineringen som ett EU-direktiv slagit till med, kan jag låna pengar till ett hus på närmare håll, bara jag säljer min lägenhet. Inte så bara bara.
På lördag ska jag titta på ett renoveringsobjekt och se om det kan vara mitt rätta ställe under några år framöver. Hoppas det. Jag längtar efter ett hus och en trädgård som ligger närmare mina barnbarn och familj. Det vore toppen!
Hoppas det är ett lugnt område. Jag behöver det. Nära en sjö. Med goda grannar. Allt bra. Frid och ro. En ny lekplats. En ny lekstuga med gott om plats. Och så hitta ett billigt boende, ett rum att hyra medan jag jobbar mina sista år i skolan. Får se vad jag kan finna. Allt ska passa in.
Om det är lätt, är det rätt. Om det är svårt, är det hårt.
Skulle jag ha chansen att bo i Danmark ett år, skulle jag ta den. Jag kan behöva göra annorlunda saker, våga annorlunda. Våga kasta mig ut i det okända. Undrar hur det kan kännas att göra det själv? Har ingen aning. Får se hur det blir på lördag. Kanske blir det första steget till förändring.

Vilar glad. I din famn.
text: Kristina Lugn
musik: Benny Andersson

Sjön vilar tätt mot stranden.
Himlen oändligt blå.
Jag står med dig i handen.
Mörkret faller. Och du lyser så.
Vinden vill famna skogen.
Havet ger vågen ro.
Vännen vill vara trogen.
Där du vandrar vill min längtan bo.

Det är kärleken som bär
min förtröstan genom livet.
Så jag söker dig, jag ropar överallt ditt namn
tills jag är i din famn; vilar glad i din famn.
Vilar glad. I din famn.
Vilar glad. I din famn.
Vilar glad. I din famn.
Vilar glad. I din famn.

Nära vill jag vara.
Lugn vid din varma själ.
Jag är en barnsång bara.
Den är enkel och menar så väl.

Det är kärleken som bär
min förtröstan genom livet.
Så jag söker dig, jag ropar överallt ditt namn
tills jag är i din famn; vilar glad i din famn.
Vilar glad. I din famn.
Vilar glad. I din famn.
Vilar glad. I din famn.
Vilar glad. I din famn.

Maj. Äntligen maj. Sol. Värme. Grönska. Blommor. Som jag har väntat! Demonstrationståget har gått förbi utanför och lämnar kvar bilden av de röda fanorna och blåsorkestertonerna här.

Vi har sjungit in våren igår i kyrkan. Jag blev så berörd när vi sjöng Vilar glad. I din famn. Den har jag inte tidigare sjungit. Knappt hört heller. Skriven av poeten och svenska akademiledamoten Kristina Lugn och tonsatt av Benny Andersson, till prinsessan Victorias och hennes prins bröllop.
Det är jobbigt ibland att sjunga om kärlek, när jag inte har någon famn att vila i.
När kärleken är slut. När ensamheten är för stor. När känslan är att vara utan hopp om mer. Jag får leva på minnen. För jag minns hur det var.

Vi sjöng också, tillsammans med publiken, Vårvindar friska. Versen här har jag sällan sjungit, den gjorde också ont i hjärteroten, fast på ett annat sätt:

Hjärtat vill brista – ack, när den sista gången jag hörde kärlekens röst:
Avskedets plåga, ögonens låga, mun emot mun vid klappande bröst.
Fjälldalen stod i blomstrande skrud.
Trasten slog drill på drill för sin brud;
Strömkarlen spelte,
sorgerna delte,
suckande, berg och dal.

Annars är livet som det är, stora beslut ska tas. Har ingen tätt inpå att prata och dela beslut med. Det känns svårt och trist. Men det får gå.
Var vill jag jobba? Hur länge till?
Var vill jag bo? Hur vill jag bo?
Där är jag inte fri att bestämma; banken hjälper mig att sätta gränsen.
Har hundra små beslut med; vad ska kastas, ges bort och slängas.

Och egentligen, det enda jag vill är att vila glad, i din famn. Hur svårt kan det vara?
Kom igen nu!

Kastanjeträden håller på att vakna till liv.