Jag har märkt att jag är avundsjuk ibland. Kanske är jag inte helt unik där. Troligen inte.
Speciellt när vi pratar lön på jobbet, då vaknar syster avundsjuka och gör sällskap med broder bitterhet. Så är jag igång att förgifta min dag. Behövs inte mer än att veta att någon tjänar mer än mig. Trots att jag är äldre. Trots att jag har jobbat i yrket i hundra år. Trots att jag har många fler studieår och kompetenser. Då gör det bara ont. Bäst är att inte veta.
Andra gånger jag kan känna avunden är när någon glatt kan berätta att de går i pension, trots att de inte är sextiofem år ännu. De har någon hemma att dela hyra och bil med. Någon att sova tillsammans med och prata och känna värme med. Fy så trist för mig! Och bra för dem!
Jag har varit ute i arbetslivet sedan jag var 17 år. I sommar har jag jobbat i 43 år. Och jag behöver jobba i fem år till. Så orättvist det är då att vara född i slutet av året. Jag och mina olyckskamrater får vänta med att bli 65, ända till december, medan den som är född tidigt på året, når drömmarnas mål redan då. Undrar om pensionsmyndigheterna har tänkt på det? Avundsjuk på alla som slipper jobba hela året ut.
Jag är avundsjuk på alla som har en kärlek. Fast jag har varit där. Tacksam för det.
Jag är avundsjuk på alla som lätt skaffar sig upplevelser i livet. Fast ibland gör jag roliga saker jag med.
Jag är avundsjuk på alla som kan vara glada jämt. Fast ibland är jag glad jag med.
Jag är avundsjuk på alla som kan spela piano enkelt och naturligt bra. Fast jag kan spela lite i alla fall.
Jag är avundsjuk på alla som har långt och vackert hår. Fast mitt hår gör mig till den jag är.
Ungefär så. Och sen finns annat som jag inte är avundsjuk alls på andra för. Kanske är det balansen till att inte avundsjukan egentligen tar över och styr mitt liv mer än då och då.
Ibland kan avunden hjälpa mig att få syn på det jag själv vill. Till exempel när några kurskamrater ville bli gestaltterapeuter. Då vaknade min dröm igen och jag kunde också gå den vägen och bli gestaltterapeut. Jag hade inte förstått vad mycket jag längtade efter det innan.
Och kanske finns det möjlighet att gå i pension tidigare jag med. Kanske behöver jag inte få världens högsta pension. Nå, det får jag ändå inte. Det viktigaste är att jag kan klara mig själv. Jag får fundera på den saken de närmaste åren. Kanske går åren snabbt och vips så är jag 65. Troligen.
Då kan jag ägna mig åt pianospel. Skaffa en peruk. Vara glad åt att vakna varje morgon utan väckarklocka. Göra sånt som inte behöver kosta så mycket. Träffa vänner. Skratta och vara glad åt ingenting. Strunta i att jämföra pension, tjänstepension och privat pensionssparande. Framför allt det.
Och vara glad åt att andra är glada och nöjda med livet. Låta din glädje blir min glädje. Unna dig att ha det bra. För det är inte självklart att vi har det bra. Din sorg är också min sorg. Kanske är andra avundsjuka på mig. Var inte det. Det är bortkastad energi. Ägna dig åt dina bästa saker istället. Jag med.

Jag längtar ständigt efter kärleksbrev. Jag har fått såna några gånger tidigare. Varför skulle det inte kunna hända igen? Men ack nej. Inga brev droppar in i brevlådan och mejlen är tom. Inga kärleksbrev där.
En del säger att för att få brev så måste man skicka brev själv. Men det fungerar inte heller. Men jag kan ju göra ett försök. Kanske hjälper det att skriva ett själv. Jag provar.

Käraste!
Du är den finaste i världen.
Du är i mina tankar, både dag och natt. Du är i min luft och i min andning. Du är som en ros, en tusensköna, en pion. Du är den vackraste blomman, som jag älskar så mycket.
Jag vill sova bredvid dig och känna din värme. Känna ditt hjärta slå. Höra hur du andas. Igår när du låg vid min sida, somnade jag trygg och lugn och sov så gott, så gott, hela natten. Du lindrar min oro och ger min dag mening.
Jag älskar att ta hand om dig och ditt hus. Älskar att laga mat åt dig och baka. Älskar att fixa och städa hos dig. Älskar att se din kropp röra sig. Älskar att höra din röst. Att få vara naken i din trädgård på sommaren, är som att vara i paradiset. Och jag vet att du ser mig.
Du är den finaste i världen.
När jag är med dig, slutar jag fungera, jag är bara så lycklig och andaktsfull och vet inte hur jag ska bete mig. Jag är som ett barn. Du är också som ett barn. Det är kanske det som gör mig så glad, att vi kan vara som barn med varandra. Ibland glada. Ibland arga. Ibland når vi inte alls fram till varandra. Och då är det som om världen stoppar upp och jag vet inte hur det blev så, jag som älskar dig så mycket.
Du är den finaste i världen.
Du är kropp. Du är tanke. Du är andning. Du är liv. Du är den som med ett enda ord kan få min värld att bli större och förändras. Du är en gåva. Inte bara till mig, utan också till andra. Du ger mig så mycket som jag sedan lång tid efter behöver fundera över. Jag överväldigas av känslor tillsammans med dig. Och det bästa jag vet är att ligga bredvid dig och känna närheten. Och du pratar och pratar och jag vill bara vara där. Med dig. Med din kropp.
Du är jorden, du är vattnet, du är luften, du är himlen, du är stjärnorna, du är månen, du är solen. Du är magi och mystik. Du är mitt allt.
Du är den finaste i världen.
Å, vad jag längtar efter dig. Jag vill så gärna ha dig i mitt liv.
Jag älskar dig. Nu och för alltid.
Kram och kyss och allt.
D D