Så är det snart slut på 2016. Och det tycker många är skönt. Jag med. Läget i världen har varit svårt. Det blir nog inte lättare nästa år där. Men dags för lite påfyllning av nytt här. Att vara 60 år redan från början. Att vara singel som vanligt från början. Att ha firat som sjutton redan, för att kunna starta ett lugnt år 2017. Som jag tror. Som jag inte har en aning om. Än.
Husföreningen har redan gått ut med att det ska bytas fönster i alla lägenheter. Det renaste rummet kommer vara badrummet, för där är fönstret redan bytt. Något att se fram emot. Som jag väntat! Jag skojar. Men jag har inte målat fönster, mer än två sedan jag flyttade in 2005, så det är verkligen dags att få fint där och slippa stormen som drar in genom gliporna.
Nå, jag har firat 60-årsdagen halva året, sedan 8 juni. Berlin. Rom. Marocko. Konsert i kyrkan. Fest hemma. Allt som jag tänkte. Allt som jag ville. Allt som jag klarade. Och nu är det tid för vila.
Och årets början? Den var inte rolig. Det var det där som alltid är svårt, när en nära vänskapsrelation tar slut och inte går att reparera. Vi kunde inte bättre den här gången heller.

Jag har börjat sjunga in mina sånger under året. Just nu har jag tappat den farten, men kommer väl igen. En rumisång har det blivit. Kanske dags att få inspiration till en till snart. Jag har i alla fall börjat översätta lite mer Rumi nu. Det var flera år sedan sist. Och jag känner en glädje för det. Ett meditativt lugn. Det är skönt att jag har jullov igen och slipper semestertjänst.

Jag har mina funderingar över framtiden. De har ännu inte fått svar och ingenting är bestämt om något. Allt blir som det blir. Det enda som är svårt just nu är att gå i trappor. Där ligger jag risigt till med att bo tre trappor upp, utan hiss. Jag har under året fått tillgång till ett extra källarförråd. Det hjälper till när jag ska sortera ut mina saker inför en kommande flytt, när den nu blir av.

Nu är det i alla fall snart slut på 2016. Sammanfattningsvis:
Ett Jättesorgligt År OCH Ett Fantastiskt År. Båda delar.

Jag ser fram mot 2017 med en tillförsikt om att en del blir bra och en del inte så bra. Precis som livet är. Uppåt och neråt.
Längtar efter en kärlek. Den jag vill ha. Annars får det vara.
Det kommer bli förändringar i mitt liv. Så är det. En del styr jag över och annat inte.
Jag kommer gunga på vågorna. Njuta av det lilla. Jobba på att tag till. Sjunga och dansa. Vara öppen för kontakt. Gott Nytt År!

Här är tre nyöversatta dikter av Rumi. De är skrivna om och till Shams, mannen som betydde så mycket för Rumi. Himlens väg öppnades för Rumi i deras möten och han skrev poesi, som fortfarande fyller och berör världen.

I mitt hjärta
har du skrivit ord
med vacker handstil,
som bara Du och jag kan förstå.
Du lovade att visa
deras hemlighet en dag,
men nu förstår jag
att du bara retades med mig.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Dansa, när du är helt öppen.
Dansa, när du har slitit av dig bandagen.
Dansa mitt i kampen.
Dansa i ditt blod.
Dansa, när du är helt fri.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Några gånger startar jag ett rasande angrepp,
andra gånger ger jag kärlek;
jag vet aldrig, vilket ansikte du kommer möta mig med.
Du lever i mig nu och kastar min kropp
i den riktning som passar dig,
ända tills jag dör.

Hur vill jag tillbringa de sista tre dagarna år 2016? Dagarna kommer aldrig åter.
Kanske så här:

Jag är lycklig i kväll,
förenad med Gud.
Fri från separationens smärta
virvlar och dansar jag med min Älskade.
Jag säger till mitt hjärta: Låt bli att bekymra dig,
jag har kastat bort nyckeln till morgondagen.
Rumi

Det är bäst att baka klart klart pepparkaksdegen innan den torkar i kylskåpet och innan julen är slut. Bästa och hemliga familjereceptet från min svärmor ger tunna och knapriga kakor.
Jag lyckades inte så bra just i år med dem. Tog fel på ugnsvärmen och tiden, tittade inte på receptet där. Brände två plåtar, andra blev för ljusa. Nu är de sista pepparkakorna i alla fall klara att lägga ner i kakburken och njuta varje dag med minst tre kakor. Det är säkert nyttigt. Och julen varar fram till påska.

Mellandag är precis vad det är. Mellan jul och nyår. Bilden är från juldagen, en promenad i närheten här, tillsammans med en god vän. Bilden påminner om Danmark konstigt nog. Ljuset och löven på marken. Och så är det inte alls, det är Handen vid andra sidan gropen.
Mellandag. Jaja… Snart är det gamla året tillända och det nya tittar fram bakom kröken. Jag har ägnat några tankar över vad det nya året kan föra med sig, föutom en mer osäker värld, med en oberäknelig president i USA: hur kommer det påverka oss här i Sverige? Läget har aldrig varit så svajigt vad jag kan minnas förr.
Jag vill inte vara rädd och undvika världen utanför. Det som sker, det sker. Jag vill möta världen med en tillit till att vi är fler som vill ha fred och ro, än det är som vill ha terror och fasa. Det är min grundinställning. Vardagen kommer vara det som är grunden. Och händer det något, så åter tillbaka till vardagen. Livet går vidare oavsett vad som sker. Det är faktiskt så. Och det kan vara en trygghet att ha med sig, också att vi är hållna av Gud, med hjärtat i Guds hand. Det är också en livsinställning som ger mig tillit och ro.
Fred och ro. Tillit till att allt ordnar sig. Som det står på bonaden jag fick till min födelsedag:
Allt kommer att gå bra.

Granen står så grön och grann i stugan och den doftar skog. Glittret hänger ner och kulorna blänker i ljusskenet. Några julklappar ligger under, till barnbarnen. Ännu inget från mig, jag ska ordna det idag. Ett paket är till mig.
Jag har tittat på Selmas julkalender och tycker den är så spännande. Hur ska den väl sluta? Sista delen i morgon. Jag ser gärna mer av den en annan gång, för där kan man lära vad som är viktigt med julen. Att vara med de som är viktiga och att önska sig, inte saker, men en annan rikedom, som en puss på kinden av den man tycker om, och närhet och kärlek.
Ja, jag vet vad jag önskar mig, men det är en hemlighet. Önskningar ska inte avslöjas.
De ska bara vara.

Dan före dopparedan. Jag har ännu inte ordnat allt. Jag har knappt börjat. Gran och pepparkaksdeg.
Fortfarande ligger drivor av födelsedagskalaset kvar i högar och i påsar. Jag ordnar bara det jag förmår på en enda ledig dag. Mer kan jag inte klara. Behöver också tid att vila och njuta stunden.
Dock, utan en insats av arbete först, ingen vila sen. Bäst att börja göra något. Bättre än att göra inget. Fast jag är nog bättre på att tänka än att göra.

Fredagskväll och eftertänksamhet. För en vecka sedan var det fullt ös i kyrkan med orgelkonsert, körsång och saxofonsolo. Helt fantastiskt dag! Efteråt fest hemma. Tyvärr kunde inte alla få plats, men många var vi.
Det har tagit en vecka att diska, få undan mat, ge bort, frysa in och äta upp resterna. Presenterna är uppackade och listor skrivna. Blommorna börjar vissna, ska gå igenom dem och sortera ut de som fortfarande är fina.
Förunderligt och mäktigt. Allt. Enda saknaden är den som fortfarande kan röra mitt hjärta. Nu med bortavaron och tysnaden i en mörk sorg. Bra att tända ljus då.
Borta men inte glömd. Glömmer aldrig.

2016 börjar ta slut. Fyra arbetsdagar kvar. Mycket att göra. Men sen får jag vila. Har inget tryck på mig att göra något särskilt, skönt med kravlösheten. Hade gärna haft planer, men det har jag inga. Nu ska jag gå in i nya året med nya planer eller inga planer. Ska jag byta jobb? Ska jag gå fortsättningen av familjekonstellationskursen? Ska jag spara pengar till framtiden som pensionär och till en kontantinsats på ett hus? Jodå. Något blir det. Men vad? Ingen aning än. Jag ska vila från beslut ett tag.
Sista halvåret har varit fullt av planer och firande. Nu blir de oplanerat och ofirande.
2017 – snart är vi där.
Gode Gud, ta hand om mig och gör mina dagar lugna och fina. Ta hand om världen, som behöver någon som vakar över den. Stora förändringar kommer. Må vi så klara oss igenom prövningarna. Amen!

Så är äntligen dagen som jag väntat så länge på här. Idag, ikväll är det sextio år sedan jag föddes.
Jag blir hemma i lugn och ro. Jag ska ta hand om mig, kontemplera, bada, vara, baka tårta och ordna med maten till ikväll då mina barn och deras familjer kommer.
Det är att vara utan återvändo på många sätt att fylla sextio. Den största delen av livet har varit. Vill jag ändra på något, är det till största delen försent. Det är en tid av acceptans.
Det som har varit har varit.
Och hur vill jag leva mina sista år? kommer som en nyfiken fråga i mig. Framtiden står på glänt, dörren till min frihet är förhoppningsvis inom räckhåll. Jag vill gärna hinna vara pensionär med egen tid att leva. Det hägrar. Och var vill jag bo? Jag kan leka med tanken om att bo ett år i Norrland och ett år i Danmark. Och köpa ett hus med en trädgård. Och ägna tid och omsorg åt barnbarnen. Skaffa en katt. Eller till och med en hund?
Ja, fantasierna finns där.
Och det är idag jag fyller år. Jag är tacksam för att jag får vara med och uppleva det här skiftet. Nu är dagen här!

Jag går i strandkanten vid Atlanten, i Marocko, i november och njuter. Foto: A T

Nu är det sista dagen som femtionioåring. Jag ska jobba först och sen handla till middagen i morgon. Ikväll kommer en vän och vi ska prova ut en god whiskey, så där på kvällskvisten. Det blir fint.
Jag behöver nog stryka med, en duk och kökshanddukar. Kanske min festklänning med. Har inte bestämt mig än för vad jag ska ha på mig på konsertdagen på fredag. Kanske min långa svarta dansklänning. Den passar jag ju nästan i igen. Länge sen den fick komma ut ur garderoben. Undrar när jag fick eller köpte den…. hm… Jag vet jag hade den 1989/90. Länge sen.
Gamla kläder. Gammal kvinna. Jag är inte så mycket för att slänga grejor säger väl det. Inte favoritkläder i alla fall.
Sista dagen. Jag vill vara i den och vad jag än känner, så går tiden, tick-tack, tick-tack, tick-tack…