Bilder av Björn Wiinblad.

Nu är jag otålig! Jag vill ha kyssar och smek, skratt och lek, kontakt!!!
Ut med sjukdom och damm, och in med advent. Putsa fönster och skura golv. Pynta. Och lägga ut min nya, fina matta från Taznaght i Atlasbergen, Marocko.
Inte ska det väl det lilla vara så svårt? Inte att städa i alla fall. Krafterna börjar återvända nu. Men det andra får jag se mig i månen efter. En liten flirt i en gränd i Essaouira piggade upp. Men den var liten och mycket kort. Sekunder. Men ändå. Och han var för ung för mig – Prince of Desert… drömma går ju.
Drömmen om den stora kärleken finns fortfarande i mitt hjärta. Men till vilken glädje mer än som en ouppnåerlig vision? Och inget tjafs och tjat om vänskap på sociala medier heller. Nix! Öppenhet och kärlek, med hela mig och hela den andra fullt ut, annars får det vara. Och så är det inget heller. Här är tomt.
Kontaktlösheten i min sjukdomsvecka får mig att sörja igen. Jag blir påmind om det som varit. Typiskt! Jag som egentligen bara vill bli frisk och vara glad över min resa till Marocko! Ok, jag börjar NU!
Bara golvet torkat ska jag bädda och pynta i sovrummet och njuta friden. Äta fiskbullar och ris och dricka en liten något. Inte bäst, men tillräckligt bra.
God första advent!

Ibland går det bara inte som planerat. Och då stannar livet upp eller blir i alla fall annorlunda. Nu har jag drabbats av en elak matförgiftning. Sista dagen i Marrakech märkte jag att musklerna inte var som de brukade. Orken var låg. Jag fick verkligen anstränga mig att göra mina sista upptäckter där innan flygplanet skulle ta mig och de andra till Sverige igen. Jag var hungrig, men inget smakade. Jag höll i alla fall ut i alla köerna. På planet däckade jag ihop av ljuden från ett barn som roade andra runtomkring mig. Absolut inte mig. Och jag hade huvudvärk. Jag fick öronproppar och huvudvärkspiller och sov sen mest. Kom hem tack vare en förbeställd taxi, underbart!
Nästa morgon var det som om hela magen exploderat. Och därefter har det varit många toalettbesök, feber, huvudvärk, ingen matlust, sover mest.
Jag har inte varit utanför dörren sen jag kom hem i lördags natt. Världen utanför går mig förbi. Det är som om resan till Marocko inte har varit. Fast jag ser att den har det. Jag har foton. Jag har en fin matta, jag har massor av minnen. Det var inte så här det skulle vara. Men så blev det. En test av tålamod? Styrka? Uthållighet? Inte vet jag. Men det är i såna här lägen jag får öva mig på att be om hjälp. Tack kära ni som handlar åt mig.
Det är skönt att bo själv i såna här krislägen kan jag tycka. Jag behöver inte dela kök och toalett med någon. Min personlighet är inte på topp. Och samtidigt saknar jag en vän. Det är andra gången på ganska kort tid som jag blir jättesjuk och måste vara ensam i det. Det är singellivets baksida. Jag hade en vän en gång som hade en mejlkontakt med en granne varje dag. Kanske behöver jag nu skaffa mig någon sån vän, för att hålla en daglig kontakt, utifallatt något händer.
Nu ska jag sova. Sömn är en bra medicin. Jag ska bli frisk så jag kan börja finplanera mitt kalas. Och minnas att jag red både på dromedar i solnedgången i Essaouira och på mulåsna upp- och nerför ett berg i Imlil. Tålamod! Styrka! Uthållighet! Mod!
Visst har jag det!

Så blev det en ny dag. Inte likadan som igår. Inte som i förrgår.
Mörkret finns mitt i livet. Ljuset med. Allt. Tack för alla sångerna Leonard Cohen.
Och tack för ett fint avsked till oss.

The Times They Are A-Changin’ av Bob Dylan
Come gather around people
Wherever you roam
And admit that the waters
Around you have grown
And accept it that soon
You’ll be drenched to the bone
And if your breath to you is worth saving
Then you better start swimming or you’ll sink like a stone
For the times they are a-changing

Come writers and critics
Who prophesize with your pen
And keep your eyes wide
The chance won’t come again
And don’t speak too soon
For the wheel’s still in spin
And there’s no telling who that it’s naming
For the loser now will be later to win
Cause the times they are a-changing

Come senators, congressmen
Please heed the call
Don’t stand in the doorway
Don’t block up the hall
For he that gets hurt
Will be he who has stalled
There’s the battle outside raging
It’ll soon shake your windows and rattle your walls
For the times they are a-changing

Come mothers and fathers
Throughout the land
And don’t criticize
What you can’t understand
Your sons and your daughters
Are beyond your command
Your old road is rapidly aging
Please get out of the new one if you can’t lend your hand
Cause the times they are a-changing

The line it is drawn
The curse it is cast
The slowest now
Will later be fast
As the present now
Will later be past
The order is rapidly fading
And the first one now will later be last
Cause the times they are a-changing