Jag var i Berlin för ett par veckor sedan, tillsammans med mina barn. Det var en härlig långhelg! Där fanns en affär som bara sålde sån här glass, den var så himla god och säkert väldigt nyttig!

Efter några dagar hemma blev jag sjuk och fick en ordentlig halsinfektion. När jag låg i feberyra och inte kunde äta, inte hade matlust, ville jag inget annat än att ha en isglass. Jag hade verkligen fantasier om hur gott det skulle vara.
En vän kom förbi med ett par isglassar. Med stor viljestyrka kunde jag äta den, det gjorde bara så ont att svälja. Min syster kom senare förbi med en hel låda pinnglass. Det blev min ”mat” i flera dagar.

Nu vill jag knappt se åt glass. Jag får ta och vänja mig vid det igen. Lite i taget. Jag testar ekologisk paketglass i strut. En om dagen kan jag nog klara om de inte blir för stora…

Varje sommar jag kommer upp till mitt hus i Norrland, möts jag av en överväldigande grönska, den känns som den kommer fortsätta att växa och växa och till sist ta över allt. Så blir det såklart inte. Så fort jag klippt ner rabarberblomstjälkarna, får jag bättre plats.
I år kom jag senare än jag brukar för jag var för sjuk för att ta mig hit. Och vad möts jag av? Jo, rosor som har dött. Som nakna skelett står de mitt i grönskan och påminner mig om att livet inte bara är grönska. Det är också en påminnelse om livets förgänglighet. Två stycken Aïcha har gett upp helt och den danska honungsrosen har fått sig en allvarlig knäck. Precis som jag fått i vår. Kanske är det en sympatihandling. Som en bild över min inre känsla, som jag inte kunde förklara förrän jag såg rosorna här. Precis så har en del av mig dött i vinter. En del av mig lever och med den fortsätter jag att leva vidare.
Något annat är borta för alltid, kan inte, ska inte ersättas med en ny blomma.
Och så är det bara att acceptera att det är som det är? Jag tror aldrig att jag kommer att kunna acceptera att det som hänt har hänt. Det kan jag acceptera.
Kanske är det sista sommaren här i huset. Min tid som förvaltare av denna plats börjar gå mot sitt slut.
Nu har jag en ny sommar här i norr, att bearbeta och reflektera i och samtidigt ansa och klippa bort det döda i trädgården. Jag ska sköta om mig själv och mitt inre hem, precis som mina yttre hem.
Jag ska ligga i hammocken och gunga och lösa korsord, lyssna på Sommar och vara i mitt hus och trädgård. Jag ska sjunga in en dikt av Rumi om jag får koll på tekniken. Göra klart. Gå vidare. Men att inte se tillbaka på det som var, nej, sån kommer jag aldrig bli. När jag behöver, kommer jag minnas det jag vill minnas och ge mitt hjärta tröst och med leenden minnas allt det goda som var.
And I will always love you. Faktiskt spelar Sommarprogrammet den just nu på radion.
Så är det.

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag inte skrivit här på länge. Och det är lätt att förklara, hör bara:
Jag har haft så mycket att göra på jobbet.
Jag har haft annat att göra.
Jag är så upptagen med föreningen där jag är kassör.
Ingenting har dykt upp i mitt sinne att skriva om.
Jag har sorg.
Kreativiteten har gått andra vägar.
Plötsligt har tiden bara gått.
Jag har inte haft lust att skriva.
Hemsidan är inte lika viktig för mig numera.
Tiden räcker inte till.
Jag har ingen inspiration.
Jag har varit bortrest.

Ja så där kan jag skriva, och vad är sant av det? Allt. En gnutta sanning finns i allt. Men hade jag velat, så skulle jag. Jag ville inte alltså.
Nu är jag här. Sjuk. En bakterie i halsen knockade mig totalt i måndags. Först hade jag bara lite ont i halsen, ett par dagar innan, knappt märkbart. Sen BOOOM! Febern kom och var över 39,5, jag kunde inte äta, inte dricka, inte prata. Jag hade ont som jag aldrig någonsin haft i hela mitt liv. Vad gör en människa som lever själv i en sån situation? Jag ville ju inte heller smitta ner någon. Och ingen ville bli smittad. Jag bara låg i sängen och led.
Genom mina vänner på facebook, kunde jag i alla fall kommunicera något. Skönt att ha en kanal ut i världen, så att de visste att jag var sjuk. Men tänk om jag hade dött? Jag kände att jag kunde ha gjort det den måndagen. Andra dagen var något bättre, men svår. Då började jag ringa till sjukvården. Hade ingen ork att ta mig till andra sidan stan för att sitta på en akutmottagning som de föreslog. Tredje dagen hade jag bara lite feber och fick tid till närakuten, där jag bor! Underbart ställe! Konstaterat bakterier på höger tonsill och hög snabbsänka. Penicillin i 10 dagar. Jag överlevde. Jag dog inte den här gången.
Underbart är det att kunna andas igen. Och att börja kunna dricka och äta, fast jag har ingen matlust än. Jag har gått ner över 2 kilo på två dagar. Det är ju bra. Och istället för att börja semestern och resa norrut, ligger jag här som konvalescent hemma i lägenheten och är sjukskriven. Norrland får vänta. Sommaren får vänta. Semestern får vänta. Allt är på ”on hold” för mig. Men ni andra kan göra era saker och det är ju bra det.
Ursäkter är bara ursäkter. Sjukdom är sjukdom. Livet är ändligt.
Att vara sjuk, fick mig i alla fall att ha ro att skriva nu.
God sommar!