Vad konstigt och märkligt det är med inspiration. Plötsligt är den bara där. En mening. En musikslinga. På väg till jobbet, i onsdags tror jag det var. Jag sjöng den om och om igen. Spelade in den på mobilen. Lyssnade på den igen i går. Hittade en dikt av Rumi att sätta ihop den med. Inget svårt, jag tog den första som står på sidan om Rumi.

Allt började med ett rop från min krävande själ:
“Ge mig näring, för jag är hungrig, och skynda dig,
för tiden är ett skarpt svärd.”

I förmiddags spelade jag in en arbetskopia. Får se om det blir mer. Men jag är nöjd oavsett. Jag kan.
Att jag kunde ger också en mening, som landat i mig de sista veckorna. Att om jag skulle göra musik till Rumis dikter, så måste det vara i min språkdräkt, i min kulturella bakgrund. Därför har det varit svårt att komma vidare, för jag tänkte först och i flera år att det skulle låta arabiskt. Men det arabiska känner jag inte till. Men min egen musik kan jag vara i kontakt med.

Solen skiner. Blommorna blommar. Snart är det semester.
Igår var det fullmåne. Här är den.

Men, vart tar tiden vägen? Till det förflutna. Och var kommer den ifrån? Från framtiden.
Dag efter dag går och sällan skriver jag här. Hemsidan och bloggen har fallit i glömska måste jag erkänna. Inte trodde jag det skulle hända, men så är det.
Kanske är det så att saker och ting förändras omärkligt? Och det som verkade så självklart är det inte. Varken med vänner och Danmark och kärlek och talgoxar. Det enda som består till kvällen, är nog tiden. Tiden går och går. Oavsett om den räknas eller inte.
Jag arbetar mycket.
Jag letar ett hus. Har ännu inte funnit något.
Jag saknar hjärtats röst och tröst.

Vad händer mer? Ingenting tycker jag. Fast talgoxen utanför kommer och flyger runt fönstret och säger:
– Här är jag! Kom och ge mig en nöt!
Och jag öppnar fönstret, lägger nötter i handen och sträcker ut dem.
Talgoxen kommer ganska snabbt och tar sig en nöt direkt ur handen. Det är den tredje talgoxen som gör så. Eller den andra. Den första, som saknade en tars, dog den kalla vintern för ett par år sedan. Den här är lika modig. Och så finns en tredje som bara gjort det en gång. Tvåan och trean brukar vara i sällskap, men nu ligger den andra kanske och ruvar. Vad vet jag om talgoxars liv? Inte något.

I år kommer jag fylla 60 år. Det är också tid. Och jag som inte tycker om att fira tiden, ska resa ut i världen för att uppmärksamma året och ge mig själv resor som minnen för framtiden. Först ska mina barn och jag resa till Berlin i juni. Sedan ska kören och jag resa till Rom i september. Ovanligt av mig att resa i skock. Men så är det ju också en ovanlig resa. I november reser en vän och jag till Marocko. Vad mer annorlunda kan jag göra? Det toppar! Att få höra kamelerna grumsa i öknen är en dröm jag haft länge, länge.
Hoppas det kan bli så.

Livet går och tiden med den. Än så länge finns det mesta kvar av det igenkännerliga. Men en dag försvinner rötterna och platserna och människorna. Livets paradox. Och än så länge finns hemsidan kvar. Jag skriver väl då och då när andan faller på. Dag efter dag förgår och nya kommer. Just nu mellan hägg och syrén. Går inte att fånga tiden. Bara leva i den, oavsett vad som händer.

text: Py Bäckman
musik: Fredrik Kempe och Anders Hansson

Min plats på jorden
Här är allt så nära. Jag stannar här ett tag.
Tar det jag kan bära och det som är idag.
Jag vill bara andas, se färgerna igen.
Sol och regn som blandas med ro i skymningen.

Jag har orden och jag följer dem
till min plats på jorden.
Jag tror jag kommit hem.

Här skall dimman lätta och ljuset bryta in.
Lägga sig tillrätta på platsen som är min.

Jag har orden och jag följer dem
till min plats på jorden.
Jag tror jag kommit hem.

Får jag orden och jag följer dem
till min plats på jorden.
Då har jag kommit hem.

Hör du orden och du följer dem
till din plats på jorden.
Då har du kommit hem.

Här sjunger Py Bäckman sången på sin hemsida.