Idag var jag i Sollefteå och åt lunch på anrika hotell Appelberg. Där har jag inte varit tidigare. Efter en stund kom ett sällskap och satte sig bakom mig. Jag kunde inte låta bli att lyssna. En man berättade om morsealfabetet. Z översätts med Zorn-någonting som jag glömt, lång-kort-kort. A är affär, kort-lång. C var… hm.. minnet är kort, inte bara morsesignaler. Jag kommer ihåg att da betyder lång och di kort.
Det var som att få en aha-upplevelse. Jag har aldrig varken vetat eller förstått hur man lär sig morsealfabetet. Plötsligt förstod jag! Och det var kul!
Nu vill jag lära mig det hela, vad jag nu ska ha det till.. Som hjärngymnastik kanske.
Tack ni fyra som satt där vid bordet, för en bildande och skojig tjuvlyssnande lunch!

Här är en länk till wikipedia om det hela:

Något har hänt. Det känns som om jag inte kan lita på att det är sommarväder när det är sommar. Och inte har jag sommarlov heller, utan semester med för få semesterdagar att ta ut. Och jag räknar åren till jag blir pensionär. Det är lite för tidigt att tänka så. Fast jag längtar efter mitt oberoende. Om jag nu blir så gammal. Det finns alltid en utifallattfaktor att ta hänsyn till där.

Min ungdomsidol Robert Broberg dog i tisdags. Han blev 75 år. Och då var han sjuk de sista åren, vet inte hur länge. En underbar engelsk gestaltterapeut dog för två veckor sedan helt oväntat av en hjärtattack. Så påminnelserna om livets slut finns där. Jag får räkna med att det också kommer hända mig vid en tidpunkt. Dödens närvaro mitt i sommaren, ja, den finns där.

För att inte helt såsa in på existensens ofrånkomliga villkor, har jag som vanligt några projekt i nuet. Jordgubbarna ska få en pallkrage att växa i. Den ska målas idag och sättas på plats sen. Det blir fint att ha en egen plats för dem där. Lättare att skydda dem. Nu växer de under en rosenbuske, som en mellanstation, innan jag kom på hur och var de ska få plats här i min trädgård. Direkt i jorden fungerar inte, eftersom det växer så mycket ogräs runtikring och jag är inte här för att rensa jämt.

Den lila syrénbusken som jag satte bakom honungsrosen vid det gamla flaggstångsfundamentet, passade inte där, insåg jag efter tre år, när den precis börjat växa till sig och blomma. Istället ska jag sätta en doftande djupröd pion där och kanske en klematis. Syrénen är flyttad igår till ett annat ställe bredvid, där nässlorna blommade. Bort med nässlorna!
Nästa år ryker det sista nässelstället. Då blir insynen större, men jag får plantera annat istället.

Planer, planer. Planer för en framtid. Ja, jag ser framåt, trots att jag börjar fundera på att avveckla mitt hus i norr. Jag längtar söderut. Kanske sälja? Ge bort? Hyra ut? Jag vet inte. Jag som trodde jag ville bo här i alla fall ett helt år, när jag blir pensionär.
Men i år har något hänt. Jag har liksom inte flyttat in i huset. Kanske är det för att vädret varit så trist. Kanske för att jag vill umgås med mina barn och barnbarn mer på sommaren. Kanske för att jag vill se annat än huset här. Kanske för att grannarna bygger ett bautastort garage för industriverksamhet. Kanske för att bygden läggs ner. Kanske för att grannen som bott här alltid, har sålt och ska flytta.
Jag är inget bra på förändringar. Det vet jag gott. Men att jag då känner lust att göra en massa egna förändringar, det kan jag inte riktigt förstå. Kanske är andras förändringar puffen jag behöver för att komma vidare. Till vad? Vad vill jag? Något att fundera på i sommarens kalla och sällansoliga dagar. Idag blir det i alla fall hyfsat. Soldis och upp mot 20 grader varmt.
Men det regnar in vid skorstenen igen. Hoppas takläggaren kommer tillbaka och fixar det en gång för alla, jag har inte tid att leva med vattenskador i huset.

– Vi håller om vår lilla, så hon inte faller.

– Här går Dana och pratar med oss.

– Vem säger att det är just jag som är annorlunda? Det kan lika gärna vara de andra!

– Jag saknar dig! Jag saknar dig! Jag saknar en del av mig!

– I oss ryms hela himlen ibland.

– Här är dansbanan! Dansa, dansa, dansa!

– Sten är inte bara sten, vi är geometriska former också. Vi är både beständiga och förändriga, i all evig tid. Amen.

– Aj, jag har gjort illa mig! Blodet rinner…

– Hur hamnade jag här, bland mina oslipade släktingar?

– Vi är hårda nog för att hålla i ett spindelnät!

– Kan inte vattnet spola in över oss, så får det spola in under oss.

– Gode Gud, du är också här…

– Lugnet finns, närmare än du tror.

– Skeppsbrott! Akta er för att gå på grund här!

– Aj, vad ont det gör att bli fastklämd här! Vi kommer inte loss!

– Om du inte vill bada i havet, kanske du kan bada här uppe… i den stilla Rotsjön.

– Här spolar vi bort allt som ligger löst! Här ska vi ha det rent och fint. Inget som sticker upp!

– Allt? Nåja, vi försvinner nog snart, vi med!

Jag vandrade på Rotsidan vid Höga kusten för några dagar sedan. Det är fascinerande att se stenarna och bergen. Det är som om de talar till mig. Här får du höra något av det.
– Hej Dana!
– Hej Rotsidan!

– Vill du lägga pussel med oss?

– Lager på lager…vi är som mackor som jätten Dum-Dum har brett.

– Här kan du gå i trappan ner till havet. Eller upp från.

– Vem tappade kulpåsen här? Plocka upp oss är du snäll!

– Hur hamnade vi här? Hoppsan! Det blev visst en blöt kväll…

Jag är i mitt hus i Ångermanland och det har inte varit den ron och glädjen som jag brukar känna här. Något har förändrats. Är det jag? Är det kvarteret? Är det byn? En del av allt är det.
Inte heller har jag min söta kisse kvar. Det var ju han och jag som reste hit och kände friheten från krav och den kreativa tillvaron i min trädgård och hus. Nu har jag tappat lusten.
Kanske är det för att jag är ensam här, utom när jag får besök såklart. Jag har ingen att dela det här med. Möjligen är det inte det som är felet heller, jag gillar att bestämma här.
Nu får jag fantasier i huvudet om att sälja huset. Flytta de saker jag vill ha kvar och lämna resten. Andra kan ju. Varför inte också jag? Klart jag kan!
Den största anledningen till att jag känner så här, är storgaraget som grannen bygger tvärs över vägen. Där fanns förut ett enplanshus. Nu blir det som två plan, med plats för lastbil och traktor. Som en industritomt. Och utsikten störd i solnedgångsväderstrecket.
Och grannen som tipsade om att min exman och jag skulle köpa det här huset, har sålt sitt hus. Även om vi inte umgås särskilt mycket längre, är hon ändå den som har känt mig i så många år tillbaka. Nya grannar kommer. Tja, jag har ingen aning om vilka de är. Det spelar mindre roll.
Tre anledningar hittills alltså.
Och det är långt att köra, mycket att sköta om, ett ansvar, som jag inte längre orkar ta. Det är inte hit jag kommer flytta när jag blir pensionär. Det är för långt hit från barn och barnbarn.
Jag behöver komma närmare. Längre söderut. Inga roliga tankar. Men så är det. Kanske har jag känt så förut. Men inte lika starkt.
Mitt älskade hus. Min älskade trädgård!