Nya badrummet på väg att bli till. Bara lite kvar: dimmerlysknappen, en elkontakt, en annan större spegel, badkar på plats, ventilationslock, lampa, tröskel, dörr. Ungefär så. Snart klart! Underbart!

Köpte en bok på rea i kyrkan. Kyrkan är ibland ett försäljningsställe, precis som templen var det för länge, länge sedan med.
Boken heter Språk för en vuxen tro av Ylva Eggehorn från 1986. Jag tänkte den kunde passa mig, med stora bokstäver och ganska enkelt språk. Hon gör det enkla med finess i sitt skrivande, både här och i psalmer. Var inte rädd är en psalm hon har skrivit har jag för mig, en sån trösterik psalm med fina poetiska bilder.
Här skriver hon:
”Mitt gudsförhållande har med tiden blivit en personlig kärleksaffär med många överraskningsmoment. Passion och förtroendekriser vandrar tillsammans. Varför skiljer vi i vår teologiska tradition förresten Guds och människans kärlek så strängt åt? Så har jag aldrig läst Höga Visan.”

Redan Rumi skrev om kärlek till Gud, på samma sätt som om det var till en människa. Och det gjorde han också, till sin vän Shams.
Och om vi ska vara ”christlike” så är det helt i sin ordning. Kärlek till Gud innefattar också kärlek till människan. Till människor. Vi klarar oss inte utan den. Och ändå är den till tider också så svår att leva med. Jag önskar att den var enklare att förstå sig på. Och allt kan jag inte förstå. Det är också så. Här är en himmel, sedd från mitt vardagsrumsfönster uppe i Ångermanland. Mitt älskade hus. Inte så svårt att förstå den kärleken, när allt flyter på. Inte heller kärleken till mina barnbarn, som bara finns där. Men annat. Jättesvårt!

Idag är det söndag i april, som det brukar vara fyra-fem gånger varje år.
I år ska jag för ovanlighetens skull vara i Danmark två av årets fyra aprilsöndagar. Såklart ska jag spela Søndag i april av och med Anne Linnet varenda söndag! Bara måste! Och sjunga den själv. I min egen ickeofficiella översättning. Och nej, den finns inte på youtube. Än.
Jag ska vara co-leader i Danmark, på gestaltinstitutet där jag gick. Fast det är ett annat institut nu, samma namn, samma hus, ny ägare, nya lärare. Och jag är jag – examinerad gestaltterapeut. Skönt, jag slipper tänka på någon examen. Eller kanske ska jag ta och bli diplomerad i en framtid. Jag får se.
Har varit i kyrkan och läst med i en överlåtelsebön. Den var berörande. Jag fick känslan av att sådan är kärleken, både den gudomliga, mellan Gud och mig och den mänskliga, mellan honom och mig. Tråkigt nog har jag ingen sådan kärlek i mitt liv. Blir då kärleken till Gud en tröst eller en flykt? Ett värmande ställe att vara på när det är kallt utanför?
Där finns också ett ansvar, i en öppen kanal, levande samtal, böner, mellan oss. Inte bara en ensidighet. Som till tider såklart också kan finnas. Det är i alla fall inte Gud som vänder sig ifrån oss, som en kärlek kan göra.
Vi människor är ju inte helt perfekta. Bara mirakler och unika i de som vi är. Och till tider svaga, sårbara, trasiga. Varken mer eller mindre.

Du som ville mitt liv
och har skapat mig efter din vilja
allt i mig känner du och omsluter med ömhet,
det svaga likaväl som det starka,
det sjuka likaväl som det friska.
Därför överlämnar jag mig åt dig
utan fruktan och förbehåll.
Fyll mig med ditt goda,
så att jag blir till välsignelse.
Jag prisar din vishet,
du som tar till dig det svaga och skadade
och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.

Ett ljus är tänt för alla jag älskar.

På väg hem från affären filosoferade jag över årstiderna och hur de glider in och ut eller håller sig fast, precis som människor i en del relationer.
Det är inget nytt att skriva sånger och poesi om dagar, månader och årstider. April come she will, Måndag måndag, Minns i november, Årstiderna, Januari börjar året, Söndag i april, Sommaren är kort är bara några sånger jag kommer på så här direkt.

Hur talar vi då om årstider? Jag tänkte att vintern är den enda årstiden som ”håller sitt fasta grepp” om oss, som har svårt att släppa taget. Precis som jag har emellanåt. Och jag föddes under vintern. Kanske har jag drag av den då. Men kylig och kall? Hoppas inte det. Men jodå, också jag kan vara sån.

Våren gör sina tappra försök att komma fram, i en vårvinter, vår, vårsommar och sen plötsligt är det sommar!

Sommaren är kort, det vet vi alla, livets höjdpunkt och plötsligt är det höst! Kyligare morgnar, löven börjar gulna, folk är glada för svampar i skogen. Dessutom står hösten som en metafor för livet som går mot sitt slut. Vid ålderns höst, då är man fortfarande igång, men man har också sina begränsningar.
Vintern är då både slutet och början. Kylan som slår in naturen och kyler ner allt till en livsviktig vila. Och sen som en start, där naturen tinar upp för att sedan gå igång igen med nya friska tag. Nytt liv. Gammalt liv med för den delen. Inte konstigt då att vintern både börjar och avslutar året. And the seasons, they go round and round…

Ja det finns säkert mer att säga om det här, men det här får räcka för idag. Allt tar slut. Allt har sin ände. Utom korven för den har två. Glad Påsk till er alla på denna påskafton.

And the seasons, they go round and round…. Joni Mitchell såklart! Hon vaknade upp ur sin medvetslöshet och kryar på sig. Bra så.