Idag fyller min syster 60 år. Det är helt märkligt att förstå, att vi inte är små barn längre, inte heller unga kvinnor mer. Åldern är bara en siffra, säger en del. Jag är böjd att hålla med. Fast rent biologiskt är det faktiskt mer i kroppen av krämpor, än det känns inuti. Jag kan titta på mig själv i spegeln och se en äldre kvinnas bild. Är det verkligen jag? Är det verkligen du? Vad har åren gjort med oss? Va? Är vi inte 25 år längre?
Sextio år. Så gamla blev bara mammor och pappor och far- och morföräldrar. Men så är det inte. Så gamla blir också vänner och bekanta och också vi själva. Nå, jag är rena ungdomen än så länge, får jag höra av de som är uppåt en sjuttio år. Allt är relativt!
Kära min syster! Som vi har bråkat genom åren! Som vi har sjungit. I alla fall förr. Numera är vi betydligt lugnare av oss. Och sjunger inte heller tillsammans. Men vi pratar och har en god och varm kärleksfullhet mellan oss. Det är jag så glad och tacksam för. Du är där!

Vi bor också ganska nära varandra. Det underlättar. Oftast är det du som bara kommer förbi. Och ibland är det jag som kommer hem till dig. Idag åker jag hem till dig till exempel. Finns ingen anledning att inte se dig idag, på din dag. Din och bara din dag. Den sjunde december.
Tack för den fina festen du bjöd oss på igår. En båttur under Stockholms broar, i ljuset från fullmånen och staden. Helt fantastiskt! Och god mat och härlig musik, som dina vänner i Södra Bergens Balalajkor och några från Hemvärnets musikkår bjöd på. Underbart. Och mamma var där med sin man. Vår ena bror. Våra barn och deras familjer och mina barnbarn, våra kusiner och deras barn, så många lyckades du samla ihop.
Tack för att du finns! Tack för att vi finns! Tack alla! En toppendag att spara i minnenas arkiv. Har den äran på födelsedagen sis!