Söndag, söndag…

…min vilodag. Eller inte. Jodå, jag har fått min söndagsdos av sömn och vila. Och dessutom lekt med Rapunzel och varit en snäll häxa, lagat lunch med barnbarnen, lyssnat på gamla disneysagor på kassett med bok, diskat en stor disk, tvättat och spelat gitarr! Kors i taket!
Förr trodde jag att jag inte gjorde något. Nu vet jag att många bäckar små blir en stor å. Smått och gott har jag ätit med. Oj oj oj… kanske för mycket när jag tänker att många bäckar små… hm… dags att dra åt svångremmen kanske för det onyttiga, men goda, i livet.

beskrivning

Igår såg jag filmen om Björn Afzelius. Berörande, nostalgiskt och påminnande om livets förfall och ändlighet. Idag sjöng jag Du är det finaste jag vet, för mina barnbarn. Vilken upplevelse! Den kommer jag sjunga igen. Det är verkligen ord som berör. Vilken underbar kärlekssång det är.

Att det är Anne Linnet som skrivit Tusind Stykker och att Björn Afzelius har översatt den till Tusen bitar är väl känt för alla nu, vid det här laget. Den är också så fin. Både på danska och svenska.

beskrivning

Vad mer? Jo, långa, långa rulltrappan ner till tåget är ny, efter att ha stått orörd i över ett år, stillastående trasig. Nu ska den andra, skramlande som ett tröskverk, också bytas. Människorna i förorten har stort tålamod. Det hade aldrig fått ta så lång tid att lagas och bytas ut, om den hade legat inne på Östermalm, det är jag helt säker på. Ibland har hissarna varit trasiga med. Jag förstår inte hur folk har klarat denna prövning.

beskrivning

Och så till sist… jag vill ha fler klienter. Jag har plats för nya just nu. Känner du någon som vill gå i terapi, så tipsa gärna om mig. Jag erbjuder också avspänningsmassage, handledning och drömarbete. Gestaltterapin är viktigast. I mitt hjärta, är gestaltterapin en av mina viktigaste vårbäckar. Och barnbarnen. Sköna söndag.
Tack för alla delar, stora som små gestalter, som ger en meningsfull helhet.

Retreat.

Jag var på en så himla fin gestaltretreat förra helgen. Minnena av den strålar fortfarande ner i mig. Jag gör den buddistiska morgonhälsningen och mediterar mest varje dag nu. Tänk att det behövs påminnelser om det goda, för att göra det som gör gott.

beskrivning

Vi var i en kursgård i ett skogsbryn. Runtom fanns skog och berg och mossa. På nära avstånd en sjö. Naturen blev liksom till en del av retreaten. Att sitta och titta ut genom fönstren var som att titta på en tavla, om än i ständig förändring. En del förändringar syns direkt, andra tar tid.
Att vara tyst tycker jag om. Att vara tyst var jag inte alltid. Jag är så van att prata för mig själv.
Att låta de andra gå i sina egna tankar och spår, var inte heller så enkelt. Jag tycker om att söka kontakt med människor runtomkring mig och att stänga av den delen av mig var en utmaning. Att inte ens mötas med ett ögonkast. Ibland gick det bra, andra gånger inte. Kontakt är ju också kontakt inåt, till sig själv, uppmärksamt och medvetet. Det är ju också den meningen med retreaten att få ökad kontakt inåt och till sinnena. Att höra när jag hör. Att lyssna när jag lyssnar. Att se när jag ser. Att smaka när jag smakar. Å, så god vegetarisk mat det var.

beskrivning

Tiden, tiden, tiden! Jag återkom ständigt till att meditera över tiden. Trots att det enda som finns är nuet, så vandrar tankarna både till det som var och det som kommer.
Några nya tankar följer med mig, att fundera mer på. Att ta till mig. De håller jag för mig själv. Och så var det skönt att inte ha datorn på och telefonen. Vilken vila!
Jag kommer åka på fler retreater. Helt klart så.

beskrivning

Efter valet, fler val.

Hur många trodde att det skulle bli så här med valresultatet? Inte jag i alla fall. Jag tänkte att S skulle regera med Mp och V som enklaste lösningen och få lite stöd från C i miljö- och landsbygdsfrågor. Och de till höger blir i opposition som vanligt och så skulle allt gå sin gilla gång. Men ack nej, vad jag bedrog mig.

När ett rasistiskt missnöjesparti tar plats i kommuner, landsting och riksdag är det hög tid att börja rannsaka sig själv och fråga hur det kunde bli så.
Vad kan jag göra? Vilket samhälle vill jag ha? Ska jag stå med skygglapparna på eller ska jag ta något ansvar på något sätt? Jag vill känna stolthet över mitt land. Vara tacksam för att jag får leva och bo just här, just nu.

Just nu ser jag två val:

Antingen att leva i rädsla och med fördomar om världen utanför och stänga dörren både in till mig själv och ut till andra. ”Vi” som är ”lika” håller ihop. Säga ”Jag är inte rasist, men…. ”

Eller att våga leva i tillit, med medvetenhet om mina fördomar och ta ansvar för dem och ha mod att förändra mig, att hålla dörren öppen till att mötas och kunna hjälpa varandra.

Demokratin är vår att slå vakt om. Den är inte självklar, fast vi kanske tror det.
Demokratin är ett ansvar för oss alla.

Gästbloggare: Monika Thormann, gymnasielärare och författare.

skagenmåsar

Är du förste-, andre- eller tredjelärare?

På skolor över hela landet har det i dagarna utsetts förstelärare. Från före detta kollegor har jag fått höra att det orsakat både tårar, värk och tandagnisslan. Mina kollegor och jag skrattar åt eländet. Det finns ju inga kriterier för vad som krävs för att bli förstelärare. Det hela är som så vanligt i svensk skola ganska flummigt. En god vän berättade att på hennes skola gick jobbet som förstelärare till kvinnan som på skolans fester ofta hamnar i knäet på rektorn. På en annan skola har två ensamvargar utsetts. De kan aldrig tänka sig att samarbeta med någon och bidrar inte alls till skolans utveckling, men de fikar oftast med rektorn.

Min kollega Jörgen och jag har skämtsamt börjat kalla oss för andrelärare och min kollega Bertil funderar på vem som är tredjelärare. Snabbt på en rast krafsade jag ner följande dikt. Kanske kan den sätta ord på hur det kan vara?

Förstelärarenbeskrivning
Rektorns bäste vän
försteläraren
Skrider genom korridoren
vallar inte alla fåren
det är bara han
som här något kan
Andreläraren
får bli bäraren
kånkar böcker till ett rum
är nog ganska dum
Tredjeläraren
ligger på sin säng
och sjunger vår refräng

beskrivning
Monika Thormann

beskrivning

Fler dikter av Monika om skolan hittar du på hennes blogg

Mer om henne kan du läsa här.

Danas presentation av Monika finns här.

Bilden till vänster visar framsidan till boken som Monika skrev om sin mammas barndom i Berlin, utgiven 2003.

En fotnot: En förstelärare får 5000 kr extra i månadslön.

Foto bokomslaget: ©Monika Thormann
Foto porträttbilden: ©Julia Donka Thormann
Foto monopolpengarna: ©Dana

I helgen kommer…

…Monika Thormann vara gästbloggare! Hon arbetar på S:t Eriks gymnasium och undervisar i svenska och religion. Vi är uppvuxna i Handen båda två.
Monika är lillasyster till en av mina då bästa vänner, som jag gick tillsammans med på låg- och mellanstadiet. Familjen hade, liksom min, tyska rötter. De var frisksportare. Jag fick följa med familjen någon gång till slottet på Stensund och några gånger till Magelungen för att paddla kanot. Jag tror inte jag pratade med Monika alls vid de tillfällena. Hon var ju liten! Dessutom hade hon en kamrat som hon höll ihop med i vått och torrt. DET minns jag. Och jag minns hennes mammas supergoda surdegsbröd, som smälte i munnen. Det var en fest att komma hem till deras familj och få bli bjuden på det.
Monika minns att hon beundrade mig och min storasyster för att vi sjöng så bra. Hon var hemma hos oss en gång och vi satt och sjöng och någon – måste ha varit min syrra då – spelade gitarr och det var så mysigt.

2003 skrev Monika en barnbok, Kristine, om sin mammas uppväxt i krigets Tyskland. Den läste jag för några år sedan och återfann sedan både henne och storasyster på facebook.
Monika skriver på sin egen blogg. Hon har skrivit en del noveller med som blivit publicerade i ett läromedel som heter Tackla. Och det senaste är hennes skoldikter, som osar av frustrationerna av att det finns så mycket i skolan, som inte fungerar. De är pang på! Jag gillar att läsa dem. Hoppas ni gör det också!
Välkommen hit, Monika!