Här är en sång som får vara min nyårsönskan om ett gott år 2012, till mina barn och deras familjer, mina danska och svenska holdkamrater, lärare och andra vänner på NGI, övrig släkt, kära vänner, mina ex-käraster, arbetskamrater, Österhaninge kyrkokör och sist, men inte minst, bloggens läsare av alla slag.

Livet lovar en ingenting. Vad som än händer, i våra liv, i andras liv, så är det bara att hålla fast vid modet, kärleken, hoppet, längtan och drömmarna.
Jag har hoppet om ett fint och bra år. Och om allt går som planerat, peppar, peppar, blir jag examinerad gestaltterapeut i december, jag förverkligar min mångåriga dröm, DET är mod för mig!
Tiden går så fort. Må jag, vi och tiden gå i lagom takt, så jag/vi hinner med att modigt uppleva årets alla dagar och nyanser i tillvaron!
Håll fast i dina drömmar! Lev dem! Gott Nytt År!

EN SÃ…NG TILL MODET
text och musik: Mikael Wiehe

Här är en sång till modet
Den är till alla dom
som vågar tro på morgondan
fast natten är så lång
Här är en sång till modet
en liten, enkel låt
Det kanske verkar meningslöst
Men jag sjunger den ändå

Här är en sång till modet
till glädje, hopp och skratt
Till dom som tror på kärleken
fast hatet är så starkt
Till alla som slår sej samman
Till alla som ställer krav
Till dom som vet hur svårt det är
och ändÃ¥ säger “ja”

Ja, här är en sång till modet
hos dom som vågar se
Som inte låter tysta sej
men säger som det är
Till alla som bygger broar
Till alla som släpper in
Till dom som tror att människan
kan göra det hon vill

Ja, här är en sång till alla
som vägrar att ge opp
Till dom som kämpar vidare
fast livet är så hårt
Till alla som vågar längta
till nåt dom aldrig sett
Som inte låter kuva sej
men håller på sin rätt

Ja, här är en sång till modet
Den är från mej till dej
En liten enkel visa
med det, jag helst vill säg’
Så vårda den väl och lär den
och nynna den ibland
För då växer den och sprider sej
i hela Sveriges land

Och i Danmark såklart! Och i hela vida världen.

Idag har jag haft en väldigt fin dag. Solen sken. -7 grader ute. Varmt inne. Det är väldigt lite snö ute för årstiden, men så är det ju överallt, en ovanlig vinter. Gick en promenad. Sågade ved i källaren. Blev euforisk av det. Tänk att kunna stå i sin källare med motorsågen och såga! Läckert och enkelt!
Jag hade ro att läsa också. Och se på tv. Och elda. Och äta. Ja, en riktigt skön och avkopplande dag!

Här är en av mina största schlagerfavoriter genom tiderna. Den har alltid berört mig… undrar varför… hm… Jo dÃ¥, jag vet! Och den är mäktig fortfarande. Kraften, utlevelsen, orden, allt!
Passar bra nu när det inte finns någon nära att hålla kvar, ingen att sjunga för, mer än mig själv just nu. Believe me!

YOU DON’T HAVE TO SAY YOU LOVE ME
Written by: Giuseppe Pino Donaggio, Simon Napier-Bell, Vito Pallavicini &
Vicki Wickham, 1966

When I said I needed you
You said you would always stay
It wasn’t me who changed, but you
And now you’ve gone away

Don’t you see that now you’ve gone
And I’m left here on my own
That I have to follow you
And beg you to come home?

You don’t have to say you love me
Just be close at hand
You don’t have to stay forever
I will understand
Believe me, believe me
I can’t help but love you
But believe me
I’ll never tie you down

Left alone with just a memory
Life seems dead and so unreal
All that’s left is loneliness
There’s nothing left to feel

You don’t have to say you love me
Just be close at hand
You don’t have to stay forever
I will understand
Believe me, believe me

You don’t have to say you love me
Just be close at hand
You don’t have to stay forever
I will understand
Believe me, believe me, believe me.

Sitter framför brasan, som är på väg att brinna ut. Jag lägger på en stor bit till. Tar den sig månne?
Tankarna snurrar en del. Vad vill jag göra? Ingenting just nu. Och det går ganska bra. Jag äter och dricker te ofta. Funderar på all mat som slängs. Jag slänger jag med. Jag tycker inte om det. Jag behöver bli bättre på att hushålla. Och frysa in det som inte går åt direkt. En bit supergod skinka har jag kvar. Ekologisk och egenkokt. Bäst att frysa in hälften nu. Och äta resten. Och laga mat och se till att salladen går åt. Julkorven har jag inte ens smakat. Kanske idag?
Mat. Matlust. Lust att laga mat. Det har jag inte alltid. Men maten jag lagar brukar jag bli nöjd med. Jag lagar helst maten från grunden. Inga färdiglagade köttbullar här inte. Jag vill veta vad som är i maten. Men ok, färdiglagad julkorv, den går an.

I dag i ingentinget. I morgon till Åhléns. Det är reor ute och jag kan gott behöva köpa något nytt. Och så är det fint att se mig omkring lite med. Och sen tillbaka till mitt hus. Till vilan och tankarna framför brasan.

Och så får jag fundera på hur jag ska såga veden som ligger i källaren. Med motorsåg inomhus? Med motorsåg ute i snön? På vedförrådet har plasten blåst iväg och jag har lagt en presenning på veden istället. Ja, det är mycket att fundera på.

Hemma i mitt hus i norr. Resan gick från en strålande dag, +9°C till nollgradigt, lite snöigt mörker. Inte särskilt mycket snö här, för att vara slutet av december. Det finns en snövall vid vägen, som är hård av skaren. Men den körde jag bara över, för att komma in på min gård.
Det var nÃ¥gra Ã¥r sedan jag var här sist ett jullov. De senaste tvÃ¥ var alldeles för snörika och kalla och jag var sjuk ena lovet med. Här är ett ingenstans. Tiden har liksom stannat. De flesta sitter inne i sina hus. Och möts vi ute, sÃ¥ säger alla jag gÃ¥r förbi “Hej”. Eller jag säger hej. NÃ¥gon gör det i alla fall.

Hela lovet har varit fyllt av olika åtaganden. I morgon är första dagen utan planer. Inte en tid är bestämd. Inte en enda sak är planerad. Så ska det få vara. Jag behöver gå in i ingentinget, i huset där tiden stannat.

Kisse är glad och nöjd. Han kan gå ut. Och komma in. Gå ut. Gå in. Äta. Sova.

Jag har satt upp julstjärnan. Ljus i fönstren. Adventsljusstaken. Eldar i kaminen och i elementen för att få upp värmen i kök och vardagsrummet. Mat har jag. Sällskap av katten. Böcker att läsa. Facebook-kontakter ut i världen. Tv med flera kanaler. En bäddsoffa att sova i. Det räcker långt. Äntligen här!

Det blir tydligen ännu en blåsig natt. Det viner i ventilerna och dörrarna slår. I går natt blåste det ner massor av stora grenar från tallarna runt husen där jag bor.
Jag har packat nu och är utan återvändo nu. Granen har flyttat ut på balkongen med ljus, glitter och stjärna. En av mina bästa, finaste granar någonsin! I morgon åker jag norrut. Kanske fungerar inte telefonen där. Kanske inte heller bredbandet. Kanske finns ingen el. Kanske kanske kanske. Hoppas hoppas hoppas att resan går bra och rimligt snabbt och att inga träd faller på fel ställe.

Jag vet fortfarande inte när jag Ã¥ker norrut. Kanske i morgon. Bäst väder. Men säkert mycket trafik, efter stormen i norr. Eller pÃ¥ onsdag. Mindre stress. Sämre väder, nollgradigt. Hm… Ja, svÃ¥ra beslut. Jag fÃ¥r väl känna efter och förbereda mig sÃ¥ gott jag kan. Tvätta, packa, laga middag till gästerna och duka. Jag behöver inte bestämma mig förrän i kväll. Just nu har jag ställtid. Vilotid. Skrivtid.
Det blåser fortfarande ute. Skönt att vara inne. Jag behöver egentligen inte göra något. Än.

Bilden är från Österhaninge kyrka, vid midnattsmässan på julaftons kväll.

Granen stÃ¥r sÃ¥ grön och grann i stugan… Kunde inte lÃ¥ta bli att ha gran, även om jag bara kommer se den en vecka. Granar är magiska till jul. Jag blir varm och stilla.
Nu har jag jullov. Lov från skolan i alla fall. Inte än lov från alla viktiga åtaganden som bara måste göras. Jag ska göra en ny sov- och andningskontroll i natt. På med en massa mätapparater; runt handleden, på halsen, på bröstet, på två av fingrarna. Och så på med andningsmasken dessutom. Inte blir det så mycket sova av i natt. Men skönt att bli kontrollerad och genomgången. Tanten börjar bli gammal!
Och i morgon ska bilen få nya bromsar i bak med, plus ok, som är dåliga. Bilen börjar också bli gammal.
Vad kul det är med julkort som börjar komma i brevlådan! Dags att skriva mina! Jag är lite sent ute. Men hej, vaddå, bättre sent än aldrig.

Det är hög tid att skriva önskelistan till Tomten! Och jag får önska mig vad som helst.
Har jag varit snäll, kanske jag fÃ¥r det jag önskar mig….
1. Mingelkväll med gestaltare.
Den julklappen får jag faktiskt öppna redan i morgon kväll!
2. Sjunga i min gamla kyrkokör till julnattsmässa och julotta.
Ja, minsann! Det går att ordna! Bara jag kommer och övar på tisdag kväll. Jag kommer!
3. Ett härligt jullov!
Om det blir härligt eller ej, vet inte tomten än, men han ger mig jullov på onsdag!
4. En julgran.
5. En bil med nya bromsar i bak, bromsskivor, belägg och ok.
Tomten säger att jag kan få det ordnat redan före jul.
6. En fin julafton.
7. En bra resa norrut efter jul.
8. Lycka.
9. Glädje.
10. Frid.
11. Vänskap.
12. Samhörighet.

Snöblask och regn. Grått och vått. Jag tyckte jag hörde åska igår med. Först blixt, sedan buller. Var det verkligen åska? I december?
Jag har varit ute på en biltur i blasket med mitt barnbarn och hennes föräldrar. Tuva anar inte att hon ska få ett syskon i vår. Första barnet ska bli storasyster. Jag vet hur det var för min syster att bli det. Inte kul. Men sånt är livet. Och jag själv är andrabarn, så det är bara att ta plats. Jag är både lillasyster och storasyster. Mellanbarn. Hur kul är det?
Nå, livet är inte bara kul! Men julen då? Den närmar sig. Jag har pepparkaksdegen i kylskåpet. Har jag lugn och ro i mig för att baka i kväll kanske. Lyssna på julmusik och känna julstämning. Jag längtar. Granlängtan finns med. Men är det någon idé att köpa gran i år? Jag ska ju åka norrut efter jul.
En jul utan julgran är ingen riktig jul. Kan onsdag bli en julgransdag? Kanske. Får se vad jag förmår.

Jag har B12-brist. Och jag är inte vegetarian. Jag dricker mjölk varje dag. Men när värdet är i botten, räcker det inte att äta som vanligt. Botas med sprutor, fem stycken, en varannan dag ungefär och sen piller varje morgon.
Och så får jag goda råd om andra sätt. Ja, det är möjligt det finns. Men jag har inte bett om råd. Jag blir trilsk. Trotsig. Ja, den sidan av mig känner jag gott. De vill ju bara väl, varför hör jag inte det? För det är inte råd jag vill ha. Jag vill ha sympati hellre, lite tycka synd om mig, bekräftelse, förståelse. Sånt.

Där jag hämtade ut medicinen idag, stÃ¥r det pÃ¥ en lapp vid receptdiskarna: Bla… bla.. bla… “säg till i receptkanalen. ” ??? Vad?
Vad sjutton är en receptkanal? Recept vet jag vad det är, en kanal med. Men tillsammans? Jag frÃ¥gade receptmannen. Han skrattade och skyllde pÃ¥ folk som inte kan svenska särskilt bra. Men jag vet mÃ¥nga som kan svenska bra ändÃ¥, sa jag. Han tog upp en diskussion om det svenska ordet prestigelös. SvÃ¥rt ord att förklara… Han kunde inte förstÃ¥ ordet pÃ¥ svenska, men pÃ¥ latin, spanska, engelska osv.
Jag frågade:
- Är du gift?
- Nej.
Vi ska ses, bestämde vi. Vi ska dansa tango.
Det låter bra. Jag vill gärna dansa tango. Jag kan det inte. Men jag vill gärna kunna. Det kändes roligt att skratta tillsammans. Jag behöver skratta mera. Men är han tillräckligt lång för mig?
- Ställ dig upp, sa jag. Hur lång är du?
Suck! Sån här är jag. Rätt så hopplös.
Och inte är jag prestigelös heller. Jag önskar jag var, sa hon ödmjukt. Men ack nej. Det finns mycket jag kan arbeta med.

SÃ¥ himla bokstavligt behövde jag väl inte tolka den sÃ¥ngen… Ta mitt hjärta… Men ont i bröstet hade jag i morse, som jag har haft dÃ¥ och dÃ¥ den sista mÃ¥naden och ringde vÃ¥rdcentralen frÃ¥n jobbet för rÃ¥d. Jag fick komma ett par timmar senare och ta EKG och blodprover.
Det gäller att utesluta vad det kan vara, allt frÃ¥n stress och sömnapné till blodbrist och halsbränna. Jag ska fÃ¥ göra ett arbetsekg ocksÃ¥, eller vad det nu kan heta. Blodtrycket var en aning högt, jag som alltid brukar ha ett lÃ¥gt tryck. Ja ja… Läkaren var omsorgsfull och frÃ¥gade sÃ¥nt hon mÃ¥ste frÃ¥ga. Första frÃ¥gan var: Är du stressad? Tja, heltidsjobb, bil som behöver byta bromsar och utbildning kan ju räcka. Andra frÃ¥gan var: Är du hypokondriker? Tja igen… inte mÃ¥r jag bra. FrÃ¥gorna som INTE kom var: Röker du? Dricker du? Vad väger du?
Nu ska jag ta en medicin för magen en vecka. Vänta på svar på blodproven. Vänta på en kallelse till en hjärtmottagning i Globen.
Gestaltterapeut, känn din kropp! Jätteskönt att bli ordentligt utredd. Jag är så tacksam för det.

Och så är det arbetsmiljön i skolan. Är det en tillfällighet att min kollega samtidigt var på akuten för i stort sett samma symptom? Nej, och vi hade inte pratat med varandra om det heller. Och vad med pauserna och rasterna? Många pratar hela tiden jobb, jobb, jobb. Ingen chans ibland att koppla av i vårt personalrum. Jag går numera efter en stund. Har det lugnare på mitt eget rum. Men det blir ingen ordentlig rast. I know.
Ett arbetsmiljöproblem är det.

Här är en fin sång, som jag fick som födelsedagspresent av en av mina trogna läsare av bloggen. Tack John!
Texten är skriven av en av mina danska favoritdiktare Tove Ditlevsen. Den känns julig och passar nu i adventstid. Danmarks Radios Pigekor har ingen motsvarighet i Sverige. Så där är också en anledning att njuta av sången.