Jag är i Fredensborg, i Danmark. Ikväll ska det bli fest på Nordisk Gestalt Institut. Jag är en av festarrangörerna. Och jag ska sjunga i minglet. Det känns läskigt, spännande. Och KUL!

Jag har målat tavlor med zenpoesi, haikudikter och lite Rumi. På danska, svenska och engelska. De ska hänga runtom i huset. Huset är så vackert smyckat i österländskt tema och med massor av ljus och färger, kuddar och dukade bord. Det blir thailändsk buffé, magdans och annat smått och gott. Jag har planer på att göra en tecermoni, för tedrickare. I alla fall brygga japanskt körsbärste i kanna.
Det enda jag saknar är en vän att hålla i handen. Hon som skulle ha följt med, glömde att ta ledigt och jag åkte som jag hade tänkt, i dagsljus från jobbet kl 12 på fredagen. Det ångrar jag inte. Jag behövde köra i dagsljus mesta vägen och komma fram och boa inför den här festdagen. Den har fyllt mycket av min höst.
Finns det en vän som vill komma, så finns det plats! Festen börjar 17.45. Bara att packa trunken och komma. Du hinner!
Ja, idag blir det fest! Hurra!
Och sen sova en extra timme. Gå på möte. Städa. Åka hem. I dagsljus. I normaltid. Hämta vän i Hälsingborg och ha resesällskap i bilen hem. Och sist men inte minst, hämta min sötkisse som är hos reservmattegrannevännen. Vilken helg!

Å så roligt att lyssna på den här cd:n Daughter of Tibet.
Tibets dotter heter Chime Arkhang. Hon har bott i Sverige i tjugo år.
Jag hörde henne sjunga på P2 i fredags och blev helt betagen. Hon sjöng med en kraft, en friskhet som jag blir glad av direkt. Nu har jag fått hem musiken och kan lyssna precis när jag vill på hennes sånger. Hurra!

Å, vad jag längtar efter ett nytt kollegieblock från Marimekko. Jag har så mycket att skriva och jag håller mig tillbaka, för jag vill inte börja skriva i ett annat nytt block. Det är något särskilt att skriva i marimekkoblocken. Jag blir glad av blommorna. Färgerna. Papperskvalitén. Och är jag glad när jag tar fram mitt block, då lyser världen upp mer.
Jag blir lätt nöjd med det lilla. De små tingen är viktiga för mig. Och samtidigt kan jag fastna i frustration om just desamma småsakerna inte finns. Jag kan vara nöjd med smulorna från de härskandes bord. Och får jag inte ens smulor, ja då är jag riktigt illa ute. Som nu till exempel, då jag inte hittar ett enda marimekkoblock någonstans.
Jag förväntar mig inte särskilt mycket av världen alltså. Samtidigt som det lilla är extra viktigt. Om jag skulle förvänta mig mer, skulle det göra någon skillnad till det bättre? Jag vet inte. Jag bara undrar.

Tur att jag har en vän som åker till Finland i helgen. En smula har blivit mer än så. Ett helt bröd.

Jag har hjärtklappning.
Vilken tur!

Visst är det trist
Visst är det trist att du
Visst är det trist att du inte
har anständigheten
att tala med mig mer.

Jag är fullt upptagen med att förbereda mina saker till en fest på mitt gestaltinstitut i Danmark. Jag läser zenpoesi och Rumidikter, känner efter vad jag blir berörd av, målar tjugofyra bakgrunder, där utvalda dikter skrivs, det mesta är gjort! Puh! jag väljer sånger att sjunga till minglet i starten, jag övar att sjunga och spela, att sjunga hos Marie Bergman är ett steg på vägen också i förberedelser. Jag letar fram porslin jag kan ta med mig till en tecermoni, alla dricker ju inte kaffe. Jag ordnar med sitarmusik till ett rum i huset. Fotografier ska sättas i ramar. Det är väldigt mycket. Jag har nog inte riktigt insett vad mycket tid allt tar. Ingenting är helt klart. Jag har en massa lösa trådar att samla upp och knyta ihop. Samtidigt har jag roligt med att göra det här med. Och det är ju det viktigaste.
Kvar att göra är ocksÃ¥ att hitta festkläder som gÃ¥r i österns filosofiers tecken. Vad ska jag väl hitta pÃ¥ dÃ¥ mÃ¥nntro… hm… Har ingen aning. Jag fÃ¥r gÃ¥ en sväng pÃ¥ Indiska och leta lite. Det blir nästa helg det. I morgon börjar en ny intensiv arbetsvecka. Den ska ocksÃ¥ levas och göras. Just nu har jag föresatt mig att lära mig allt om Daisyspelare och tekniken till den. Bättre sent än aldrig.

Vilken vacker dag det var idag. I morse åkte jag till jobbet med solen i ryggen och fullmånen i blicken. Härligt frisk luft. Fina höstfärger att mättas av. En dag att vara ledig på och gå en lång promenad i solskogen. Igår var också en sån fin dag, då jag gott kunde ha tänkt mig att vara ledig och bara vara i dagen. Nå, det får bli en annan gång. Kanske på lördag eller söndag då.

Hur lång tid tar det egentligen, innan ljuset från solen når månen?

Längtar efter vila. En lång sån. En tid för eftertanke och grundning. Bara vara-tid. Att ha tid att konsolidera sig på.
Jag vet inte om det är själva oktober som triggar denna längtan. Kanske är det sÃ¥. Morgonljuset i köket är vidunderligt vackert och pÃ¥minner mig om tiden när jag var mellan jobb för en del Ã¥r sedan. Jag skrev en sÃ¥ng dÃ¥ om det ljuset. “Jag gÃ¥r upp en tidig morgon, när himlen färgas röd. Katten jamar hungrig när jag ordnar te och bröd… ” För ett Ã¥r sedan, i oktober, gav jag upp en viktig del av mitt gamla liv.
Jag arbetar mycket och jobbet tar liksom inte slut. Det ska det för all del inte göra än. Men det där vardagsarbetet i skolan känns långt borta. Vardagen som ger plats åt en vila från nya saker och som bara är.
Jag håller på att lära mig sjunga på ett nytt och annorlunda sätt också. Jag har ingen vila med att sjunga som jag gjorde förr. Jag är mellan det gamla sättet och det nya. Sånglektionerna hos Marie Bergman är verkligen en utmaning. De blir också till gitarrlektioner. Hon utmanar mig att göra annorlunda. Att lämna de gamla spåren och finna en botten i mig och min kropp. Jag vet att jag inte kunde det förut. Nu kan jag. Jag vill. Och jag vill vila i mig. Och just nu också vila en stund från världen. Godnatt nu, i denna fullmånenatt. Natten får gärna vara lång.

Tänk vad bra att det finns bibliotek! Jag fick en idé till skolan. Genast kunde jag gå till biblioteket och låna både två böcker och en cd. Och himla fint att jag har två bibliotekarier i familjen. Det är flott. Jag är så stolt över dem.

Igår, en tråkig fredagskväll, fick jag äntligen ändan ur vagnen och började ett nytt projekt hemma i lägenheten.
Ända sedan jag flyttade hit har jag funderat på vad jag vill göra med golvplattorna vid ytterdörren i hallen. De har legat där sedan huset byggdes i slutet av 1950-talet. Några bitar var trasiga och det gick inte att få rent längre.
Men jag hade varken energi eller riktning till vad jag ville göra. Istället köpte jag en matta och la där. Efter några år var mattan smutsig och ful och den slängde jag för några veckor sedan. Nu är det äntligen dags att ta hand om golvet.
Det tog bara en knapp timme att få bort plattorna. De var tunna och lossnade lätt. Idag ska de kastas.
Så är det dags att ta nästa steg. Välja nytt golv. Ska jag ha samma i hela hallen? Då måste plastmattan också bort. Ska jag ha nytt klinker? Jag har lagt sånt förr.
Medan jag funderar och tittar på utbudet i affären kommer väl tiden att gå igen antar jag. Men kanske inte flera år. Nej. Det vore skönt att komma vidare och göra klart innan jul i alla fall.

Nu börjar zen-böckerna jag beställt, ramla in. Några har jag sen tidigare. De känns som en skattkista jag har framför mig. Jag bläddrar i dem och läser lite här och lite där. Jag har ingen riktig ro att sitta med en bok i taget och gå in i orden och känna efter. Zen i mig är inte där. Än.
Jo förresten, lite drar jag på munnen emellanåt. Och ibland funderar jag på undertexten i en dikt och förstår ingenting. Jag tror jag kommer göra det sen. I lugn och ro. Ta in och smaka. Vill jag ha det här? Passar det min livsstil? Hur kan jag göra det till mitt i så fall? Nå, jag ser fram emot att lära känna zen mera. En meditationspall har jag redan från en tidigare sväng in i zazen.

Thich Nhat Hanh: Uppmärksamhetens under
Ryokan: The Zen Fool
Ryokan: Between the Floating Mist
Ryokan: One Robe, One Bowl
Kaj Falkman: Vårregnets berättelse
Tim Pallis: ZEN træning og tradition
Casper Verner-Carlsson och Lennart Nyberg:
Sparvens triumf – Klassisk och modern zen-poesi.

Planer kan ändras hur som helst. När det gäller att vara farmor och få vara med sitt lilla barnbarn, då fungerar jag liksom så, att vad som än är, så vill jag vara med henne.
Jag glömmer bort huvudvärken och då är det promenad som gäller och att gunga och se på vattnet vid fontänen och gå omkring i gräset och titta på andra barn och hundar och löv och kajor och förundras över henne och hur mycket som finns att se.
Tuva är en gudsgåva och det var henne jag skulle få vara med om idag.
Vi har handlat en blomma till Tuvas mamma, som börjar jobba som bibliotekarie i morgon. Vi har gungat tillsammans i lekparken. Tuva har smaskat i sig en mandarin och bjudit mig en bit och när mitt ansikte blev som ett russin av surheten, skrattade Tuva. Tuva har lekt med fÃ¥ret och jag har sjungit och Tuva har plumsat baklänges om och om igen i mitt knä och jag sa “poj” varje gÃ¥ng hon “föll” baklänges. En lika genialt enkel som rolig lek.
Sen gnuggar hon sig i ögonen och är trött. Vad svårt hon har att ta sig över sömntröskeln. Oj oj! Men till slut vinner tröttheten över vakenheten och hon somnar. Det är så gott att höra hennes andetag.
Snart vaknar hon, till en ny period av nya utmaningar, lek och upptäckter. Då ska vi gå hem till hennes föräldrar och äta middag.
När jag har tömt kameran, sätter jag in en bild med. Om planen gÃ¥r som jag tänkt. Men som jag sa förut… planer ändras hela tiden. I alla fall för mig.

Söndag, söndag. Den helige Mikaels dag. Dags att gå till kyrkan och få lite andlig spis. Men jag går inte. Kroppen är inte i ordning. Förkylningen säger nej. Huvudvärken. Jag får äta rabarberpaj istället. Som tröst, för kroppen.

Jag behöver gnälla. Var finns det rätta gnällstället? Inte på facebook. Inte här. Inte med vänner. Inte på jobbet.
Jag behöver handledning och min chef har inte lyckats fixa det på ett halvår. Jag behöver måla bakgrunder till zencitat och behöver egentligen bara ta fram grejorna. Jag behöver läsa igenom pappershögen på köksbordet först och det är så himla trist. Jag har ingen energi. Jag är sjuk. Jag hostar. Jag vill sova längre än till kvart över sex en ledig lördag! Och hör sen kisse! Sluta väck mig då! Ja, det lovar han såklart. Jag behöver städa i köket och ta in blommorna från balkongen och riva upp klinkern på hallgolvet och jag orkar inte börja. Jo, köksfönstret är fixat förresten. Och svampen jag plockade förra lördagen, vill inte torka lika bra som den veckan innan.
Och batteriet på telefonen tar slut hela tiden. Jag är så trött på det, att ständigt vakta på den. Och detta datorberoende. Suck! Och inga tv-program som jag vill se just nu. Och när de går, har jag ingen lust att titta. Ont i ryggen. Tandvärk. Får inte gå till tandläkaren akut på arbetstid. Skrutt! Hittar inga marimekkoblock någonstans. Längtar efter de fina färgerna blocken har och det goa pappret. Var, var, var kan jag köpa dem?
Ja, gnället kommer ut här i alla fall. Så må det. Jag är också gnällig och frustrerad emellanåt. Irriterad. Ja, till och med arg. Det är det. Jag är arg.