Det är två timmar kvar av augusti 2011. På hemvägen från jobbet märkte jag att det dominerande gröna massiva i skogen, har inslag av gult i björkarna. Hösten närmar sig med andra ord. Blir det flera varma dagar månntro eller har jag badat i sjön för sista gången i år? Antagligen.
September, september. Vad kommer du med? Vad önskar jag mig av hösten?
1. Att min mammas knäoperation går bra, när den nu blir av.
2. Att min utbildningsmodul i Danmark nästa vecka går bra.
3. Att jag mycket snart kan få en apnéskena som fungerar, så jag slipper vara orolig när jag ska sova.
4. Att kisse ska må bra.
5. Att jag kommer vara frisk och klara jobbet.

Jag är orolig för allt nytt som ska in i skolan och allt som ska göras om. Organisationen är stor och alla har mycket att göra. Där finns en ökande stress som alla är drabbade av.
Samtidigt går min gestaltterapeututbildning in i ett nytt skede och jag med. Behöver gå nya vägar, som jag aldrig förut gått. Jag har ingen guide med mig längre. Behöver andra saker, som jag inte förut varit mogen för. Jag vet hur min karta ser ut nu. Och jag behöver läsa, läsa, läsa. Vart tar tiden vägen egentligen?
Minns i november den ljuva september…. Hoppas det blir sÃ¥.

Och till sist, en elevs fråga till mig idag:
- Dana, hur gammal är du egentligen?
- Jag är 54 och ska fylla 55.
- Jag trodde du var 61.

Tja… ibland tror jag det med.

Men hur ska det här gÃ¥, med nya arbetstiderna? Vi ska sluta kl 17 tvÃ¥ gÃ¥nger i veckan nu, istället för en gÃ¥ng. Det blir mer tid för möten och mindre tid för förberedelse, undervisning och efterarbete. Och en dag var fjärde vecka slutar vi kl 18… Min kropp protesterar. Vill inte. Behöver ha tid för vila och Ã¥terhämtning. Men ack nej! Upp och jobba nu igen, Dana. Jobba, jobba!

Idag skiner solen och det är 22 grader ute. Jag ska till Tyrestaskogen idag med en vän, gå promenad och sen är det spelmansstämma där. Jag tar nog med badkläder utifall att vi går förbi en sjö.
Skönt att vara ledig. Och skönt att gå ut i skogen med en vän. Och skönt att ha fått lön. Och skönt att det är varmt ute.

Mörkret börjar krypa sig inpå livet på kvällarna, samtidigt som solnedgångarna kan vara vackra. Värmen är god fortfarande. Jag såg en bild från tågvintern i tidningen idag och det kändes helt malplacerat att det ligger i framtiden, att det kommer ännu en vinter, att marken och grönskan ska täckas och frysa till om bara tre-fyra månader. Det känns overkligt. Bäst att njuta nu av det som är hellre. Tids nog kommer andra tider.
Tiden nu och här är fylld av projekt. Och jobb. Och så är jag hemma och läser. Har inget spännande liv alls. Inga kärleksbrev kommer intrillande. Inga spännande män i sikte. Men det är ok. Jag hittar annat istället. Goda, fina vänner. Läsningen. Spännande utmaningar till min inre utveckling. Vissa saker känns mer oviktiga och andra saker träder fram. Någon rörelse finns det i mig. Skönt. I min takt. För att jag vill. Klarhet och lugn. Och ibland i blåsväder och dimma. Som vädret. Som det ska vara.

Jag älskar söndagar.
När jag vaknar på morgonen, vet jag att jag har ännu en ledig dag framför mig. Jag äter vilken frukost vill och känner för. Omväxlingens dag. Jag behöver inte klä på mig, inte duscha, inte starta dagen vid en viss tid. Jag kan gå omkring och drälla, ledigt och slappt.
Visst har jag saker att göra. Men jag känner mig ändÃ¥ fri. Fredagseftermiddagarna är fria med, fast pÃ¥ ett annat sätt. DÃ¥ är jag som tröttast. Lördagarna har mer av krav pÃ¥ sig, jag ska städa och fixa och handla och göra nÃ¥got. Men söndagarna… de bara är.
Tysta. Lugna. Oskrivna.
Nu kan jag komma fram till det som ligger precis under ytan. Det som kan behöva tid. Det som blivit över och som jag har lust att göra.
Hur långe håller sig den känslan i sig då? Ända tills tankarna på en morgondag kommer. Då det är dags att börja finplanera för skolan i morgon. Första skoldagen på nya läsåret. Det blir också spännande. Men det blir sen. Just nu är jag fri. Dagen har precis bara börjat. Klockan är nio.

Nog märks det att skolan har börjat, jo jo! Inte eleverna, men alla andra. Möten och planeringar och mejl och felaktiga mejl och nya scheman och ändrade tider och nya arbetskamrater och ny rektor och samma gamla tanter och tja… listan kan göras lÃ¥ng…. Mycket att göra är det.

Och idag ska jag fortsätta läsa. Igår började jag att beta av mina bokhögar. Överst ligger Kärlekens bödel av Irvin D Yalom. Sedan kommer en annan om selektiv mutism och ADHD.
Många böcker är det. Spännande läsning. Jag myser i sköna stolen på inglasade balkongen och har läslampan tänd i varma skymningen. Det gäller att ordna det fint för sig.

Nu har jag beställt en massa nya böcker till mina studier. Hösten kommer gÃ¥ i läsningens tecken. Jag är riktigt nöjd med att ha ordnat den saken. Nu kan jag gÃ¥ vidare till nästa: att skanna betyg och skicka in en ansökan om lärarlegitimation till skolverket. Det kan jag ju behöva… eller inte.
Och innan jag kan skicka in ansökan behöver jag ordna med en ny e-legitimation till datorn. Den fungerar dåligt på min mac och min gamla pc har jag visst glömt kvar i Norrland. Så kan det gå. Jag tyckte väl att packningen inte var så stor till hemresan. Vad mer kan ha blivit kvar där månne? Nä, jag skojar bara, bilen var fullpackad ändå.
Jag har diskat varje dag nu. Ska städa oftare. Sitta ute på balkongen mer. Koka sylt och baka, som jag inte gjorde så mycket i somras. Inte samla saker på hög. Bara böcker. Böcker, böcker, böcker! Läsa, läsa, läsa!

Idag kom jag tillbaka till jobbet igen efter sommarlovet. Nu är skolgården på väg att bli skolgård, en del är klart och annat inte. En del är felbyggt och en del ser bra ut. Men ingenstans hittar jag en platt skolgård, det kanske kommer sen. Överallt lutar marken.
Eftersom de flesta har tagit kompledigt både torsdag och fredag är jag i stort sett ensam i skolan. Passar mig bra, jag går i mina egna tankar ändå och packar upp mina åtta flyttlådor, som har stått i korridoren och väntat på det nya skåpet. Och idag kunde jag äntligen få skåpet på plats och fastskruvat i väggen. Sen börjar jag fundera på ordningen, vad behöver jag i mitt rum och vad ska stå i skåpet utanför? Nu gäller det att hitta det som ska stå tillsammans och finna struktur och ordning. Jag fortsätter med det i morgon. Inget mer spännande än så händer. Nå förresten, fritids är där med några barn och vi gör sällskap till lunchen i skolan bredvid. En ny lekattraktion är uppsatt. En sån där linbana. Jag provåkte den. Lagom med spänning för en dag. Och jättekul!

Jag lovar, jag lovar, jag lovar… att jag ska ta tag i mitt BlÃ¥tt band-porslin och göra om listan och göra ett nytt galleri till alla delarna och se till att allt kommer i ordning. Tiden bara gÃ¥r. Annat händer. Jag lovar att jag vill med. Just nu saknar jag översikt och jag har massor av nya gamla delar och jag vill verkligen komma nära mitt porslin igen. HÃ¥ll ut. Jag vill bättra mig.

I flera år har jag varit missnöjd med kaminen jag har. Den är visserligen vacker och passar in i rummet och huset. Men sen är det stopp. Den är inte särskilt användbar. Har en täckt lucka. Värmer inte bra. Behöver renoveras.
Nu har jag beställt en ny modern kamin. Den är ganska liten. Har ett stort glas att se elden i. Kan värma upp till 120 kvm. Den låter så bra. Jag längtar efter att se elden, kunna elda med större bitar ved och få bättre värme. Ett minus finns det: Luckan öppnas åt fel håll. Det får gå. Jag vänjer mig nog.
Bilden stämmer förresten inte riktigt. Röret kommer gå in på baksidan. Överdelen blir helt platt. Det skiftas när kaminfirman installerar den i november. Å, vad jag längtar!!!

Jag kunde lika gärna kalla dagboken här, min blogg, för byggbloggen. Nu får jag bara passa mig, så att inte folk ute på nätet tror att jag verkligen har en byggblogg. Inte heller kan jag kalla den för Danas blogg. Fast det är min blogg. Dock har en annan Dana det som namn på sin.
Jag har fortfarande en dagboksblogg, en helt egen sån. Och här skriver jag vad jag vill. Om jag vill. När jag vill.

Idag funderar jag på att avsluta energicirklar och håller på med det ständigt. De finns som oavslutade händelser överallt i mitt liv. I känslor, händelser och i saker. Mitt hus är som flera hundra oavslutade energicirklar. Och hus blir ju aldrig klara heller. Antagligen inte jag heller då.

I går testade jag att såga ut en list till snedväggen mot ytterväggen i lilla alkoven. Det blev inte så bra. Men jag fick träna att såga. Det var bra.
Istället tog jag och spacklade igen det 4 cm breda krondiket mellan tapet och träkonstruktionen bakom den. Konstigt att jag inte tidigare rensat ut där och skalat bort det oväsentliga… hm… ibland tar saker och ting tid för mig att komma pÃ¥ helt enkelt. I dag slipade jag kanten och tapetserade över den med bÃ¥rden som jag satte upp för nÃ¥gra Ã¥r sedan pÃ¥ tvÃ¥ andra sidor. Nu blev det riktigt bra.
Dessutom har jag spikat fast taket lite mer och fyllt igen en spricka med akrylat.
I morgon kan jag kanske köpa en taklist, måla den och få upp den som avslutning upptill på den spikade pärlsponten. Eller så tar det tio år till. Gud bevare mig för det. Nej, så länge vill jag inte vänta igen. Jag har inte tid att vänta! Nu vill jag bli klar!

Himlen är helt grå, idag med. Och så regnar det, odramatiskt och stilla. Envist och blött. Mina planer som jag hade ute, innan jag far hem, grusas. Jag får göra nya planer.
Innejobb, tvätta, diska, se på tv? Mina planer förändras hela tiden. Ångrar mig. Hittar på nya. Jag är helt oförutsägbar. Rätt skönt emellanåt. Då kan jag göra sånt jag inte ens själv förväntar mig att jag ska göra. Till exempel att sortera målarfärgerna och kartlägga och skriva in husets målarfärger i en särskild bok. Inspirerad av silikontuben, satt jag plötsligt i trappan och skrapade trappstegen. Alla arton är nu klara för målartvätt. Sedan ska jag fylla sprickorna med silikonet. Men kommer jag dit? Eller gör jag annat? Antagligen! Oförutsägbarheten är stor.

Äntligen, säger äntligen! blev hantverkaren klar med sommarens åtaganden utomhus. Altangolvet skulle inte ha bytts, men blev en bonus när jag ville ha bättre skydd inåt väggen där. Nu är det en plåt som stoppar vattnet inåt huset. Och golvet är så att säga MITT nu! Förra ägarens fula, lägre golv är BORTA. Hurra! Avrinningen under altanen är bättre nu med, hoppas jag. Källaren brukar alltid ha en blöt vägg där. Och sista veckan i solskenet, torkade väggen och golvet upp i källaren och kändes ovanligt torr. Men innanför plåten, bakom fasaden är det murket. Jag har bara inte råd att helrenovera. Och inte ork heller.

Väggen, där hästmyrorna gick in, är borta och nu är det ett fint spjälstaket istället. Inga hemliga ställen att gömma sig i? JorÃ¥, de finns kvar där. Men ändÃ¥ mer övervakade nu än förut. Det hÃ¥ller sÃ¥ länge det hÃ¥ller… sÃ¥ att säga.
Offerbrädan till vänster nederst på fasaden är bytt och en plåt skyddar den. Och innanför allt? Tja, delvis nytt virke. Men också murket. Får gå.

Och under fönstren är det checkat och klart med. Fönstret till vänster var torrt som snus och fint som när det var nytt. Det högra har haft en vattenskada. Det är kollat i alla fall… Och sprutat. Hästmyrorna fick förhoppningsvis nog och flyttade. Gamla vattenskador gÃ¥r inte att fÃ¥ Ã¥tgärdat pÃ¥ försäkringen fick jag veta. Men jag fÃ¥r sprutat mot hästmyror hur mÃ¥nga gÃ¥nger som helst. Konstig ekvation.
Jag har grundmålat idag och mått dåligt när jag ser hur fönstren är i så dåligt skick. Stackars lilla hus! Och jag som skulle ta hand om dig. Va! Jag skulle behöva en hel armé av hjälpare här. Hur gör folk egentligen? Hur klarar andra att ta hand om sina hus och dessutom känna sig lediga? Mitt hus har blivit ett sätt att leva. Men vill jag verkligen ha det så? Inte ensam i alla fall.

Och medan åskan går tänker jag på lilla barnbarnet Tuva som fyller 1 år idag. Tänk vad tiden går. Jag längtar hem till henne! Gullungen!
Nu ska jag knyta ihop alla trådar, göra klart det som ska bli klart och blunda för resten.

Idag har jag som vanligt arbetat med allt som behöver göras. Jag har sågat björkarna och lagt i en hög. Det var tungt. Men med ett steg i taget så går det.
Hantverkaren har bytt offerbräda på framsidan av huset och fyllt igen hålen under fönstren på norrsidan. Så mycket som möjligt av det rötskadade innanför offerbrädan, dvs det som huset står på mot grunden, är borta, men det behövs en helt ny vägg där egentligen. I år blir det inte! Det är så fruktansvärt mycket jobb med det och jag orkar inte ens tänka på det. Nu blir det färg på det hela och så hoppas jag att hästmyrorna har flyttat nu. Håll tummarna för det!

I morgon blir det en tur till soptippen och till stan. Hantverkaren ska fortsätta med att sätta foder kring fönstren och bygga väggen mot altanen i morgon. Har jag tur blir nya altangolvet spikat med. Sköööööönt att bli av med det gamla fula läbbiga plankgolvet där. Mitt i allt elände blev det en positiv bieffekt trots allt.

Hela kvarteret är som en hel byggarbetsplats. Grannen skrapar fasad inför målning, en har rivit sitt fuktskadade garage och bygger nytt, en ska flytta sitt hus till ett annat ställe och river det . Mitt hus med rötskador och hästmyror, ska få hålen i fasaden igentäppta med nytt virke och målas. A lick of paint fixar biffen, eller? Nä! Men i väntan på nya pengar eller en miljonär får det bli så. Inget att göra.

Annars är vädret hyfsat. Massor att göra om jag vill. Och det vill jag. Snart är det dags att åka hem och lämna huset, bäst att göra klart det som går då.
Jag tog fram värmepistolen igår och skrapade fina fönsterlister, som ska tillbaka till renoverade gästrummet. Men när det blir vet ingen. Troligen inte i år. Men det kommer väl nya år, nya somrar, nya projekt och samma gamla jag, samma gamla hus och samma gamla sol.
Och jag kan göra det bra för mig medan jag jobbar, lyssnar på Sommar på internetradion och vilar emellanåt.