På andra sidan av huset, finns ett slyområde som ingen bryr sig om. För några år sedan gick någon omkring och tog bort de unga skotten, med röjsåg. Under de senaste åren har växtligheten skjutit i höjden. Och varje nytt rotskott fick fem nya.
Nu har jag och grannen tröttnat på denna vägg av sly. Vi har börjat ta bort det hela.
Det är ett tungt arbete. Jag sågar de tjockare stammarna och klipper av de smalare med en grensax. Jag längtar efter ljuset igen. Och kvällssolen.
Har inte vilat särskilt mycket. Det gör inget. Att arbeta med kroppen är skönt. Trädgården är mitt eget gym.

Jag vet inte hur jag bäst kan ta bort maskrosorna i gräsmattan. Just nu lyser de gula solarna som bäst. Jag kan omöjligt rensa bort alla rötterna. Inte heller bara köra över dem med gräsklipparen.
Har jag en häcksax, så kunde jag ta och klippa av blommorna och kratta ihop dem och slänga någonstans. Eller så tar jag en sån där maskin som sliter av stjälkarna och allt med en sån där tråd som snurrar runt. Vad den nu heter… och sen kratta ihop resterna.
I morgon får jag ta och bestämma mig. Maskrosblommorna SKA bort innan de börjar fröa.

Först var det mulet. Sen regnigt. Soligt med regnstänk. Soligt. Varmare. Varmt! Mulet. Varmt. Kyligare. Kyligt. Kallt!
Från morgon till kväll. Från Handen till Ångermanland. Nu är jag här. Inte där. Härligt!
Och i morgon börjar maskroskriget. Något har i alla fall hänt med hundkexet. Det är mindre av det och mer av maskrosorna.