Så underbart att ha en hel morgon till att fördjupa mig i Perls, Freud, Friedlander, Husserl, Jung, Reich och min egen process. Jag ser en väv, ett hav, som sitter ihop, delar som ger en helhet. Ett hav, en väv, som förändrar sig hela tiden och skiftar i färg, form och mönster. Ett fält i rörelse. Jag är mitt i och ändå på ytan, vill fördjupa mig i teorin och i mig själv. Jag och teorin blir ett. Märkligt. Känn dig själv, sa Sokrates. Känn din teori, säger jag.
Mitt i läsandet ser jag på Merlin. Som avkoppling och vila. Det mytiska stråket behöver också få en plats mitt i det psykologiska. Och som polaritet till djup finns yta. Ja ja, det finns massor att säga om allt. Nu vill jag gå vidare.
Nu är det två dagar kvar att jobba före sportlovet. Härligt! Har planer: Ska läsa till examen. Ska på födelsedagsuppvaktning. Åka till Danmark en kort sväng. Och annat.
Och framför allt: Inte behöva vakna klockan 6 på morgonen. Fast… det gör jag väl ändå kanske och kan i så fall med gott samvete somna om. Dubbelt så skönt!
Idag packade jag äntligen upp den nya synten jag köpte före jul till mitt jobb, till mig och mina elever. Men vad snopen jag blev, när det inte fanns någon sladd till den. Så fick jag åka och köpa en. I morgon kanske jag får tid att sätta i kontakten och testa att spela på den. Nu gäller det att öva upp mitt pianospel, som är amatörmässigt, men duger till att spela enklare barnvisor.
Att spela piano har alltid varit förbundet med att inte duga. Där sitter jante och klagar och skriker “sluta!” Men jag struntar i det. Jag spelar som jag vill! Och hör sen!
Jag har alltid velat kunna spela piano. Tänk att bara kunna sätta sig ner och spela på och fingrarna bara löper fritt på tangenterna och ljuv musik uppstår… Ibland improviserar jag, alldeles för sällan. Och spelar ännu mer sällan. Pianot står där och fyller ut sin plats. Behöver komma till mer nytta, precis som jag själv.
Så… till vilken nytta kan jag själv komma? Det jag trodde jag skulle kunna göra och utveckla mig och berika världen med, blev intet av. Och Anne Linnet har fortfarande inte hört av sig igen heller. Men hon har ju fullt upp av annat.
Att sjunga och spela igen, med barnen i skolan, fyller kanske något. Hoppas!
Jag läser och läser och läser nu… och drar mig också undan och ser på tv och gör annat som inte alls har med läsningen att göra. Helgerna är högprioriterade till att läsa på i alla fall, för i arbetsveckan orkar jag inte.
Nu börjar tankarna på den muntliga examen i gestaltterapins rötter komma. Jag känner en oro komma krypande. Det var länge sen jag hade muntliga läxförhör och har nog aldrig haft en enda muntlig examen. Jo, kanske en i biologi, på lärarhögskolan, om växter och träd. Och den klarade jag. I Danmark är muntlig examen en del av skolkulturen. I Sverige har vi det väl bara i läxförhör. Prestationsångest heter oron och jag har en rädsla för att antingen vara helt tom eller svara helt fel.
Jag behöver öva på att svara på frågor. I morgon kommer en vänlig gestalthjälpare hit och har lovat att förhöra mig. Jag behöver vänja mig vid själva examinationssättet. Jag tror att jag har kunskaper i mig, bara jag vågar lita på mig själv och det som jag har i mig, har jag ju. Och det jag inte har, går inte att låtsas att jag kan.
Rätt svar! Fel svar! Bedömning! Går ju bra att utsätta andra för sånt, men mig själv? Icke! Fast… jag vill ju klara mig. Så jag kommer göra det ändå.
Kompositören George Shearing dog igår, 91 år gammal. Tack för Lullaby of Birdland!
Jag minns så väl när min egen pianist spelade den här. Jag sjöng väl kanske till ibland. Den är inristad i minnenas musik. Passar så bra att lyssna på just idag.
Jag är fortfarande upptagen av tankarna på att möblera bättre i vardagsrummet. Kisse vill gärna ligga i nya soffan. Hur länge kan jag hålla honom borta därifrån? Den är INTE till att vässa klorna i. Och det gör han ju instinktivt. Trots klippta klor. Dörren får vara stängd dit när jag inte är där helt enkelt. Kisse blir då frustrerad av detta stopp, krafsar på dörren, jamar och vill in. Jag inser att det inte går att ha dörren stängd hur länge som helst. Var det i “The Nanny” som hennes föräldrar hade sin soffa inplastad? Kan det vara något för mig??? Njä.
Nu har jag alldeles för många möbler hemma. Vad ska bort?
Den breda 140-gästsängen?
Den sköna 80-sängen?
Den gamla snurrfåtöljen?
Det gamla stora soffbordet?
Det lilla glasbordet?
Vad kan stuvas undan i mitt överfulla källarförråd?
Vad kan flyttas till huset i Norrland?
Vad kan säljas på Blocket?
Vad behöver jag köpa? Nya gardiner absolut.
Nytt soffbord?
Ny tv-bänk?
Hur ska jag möblera i vardagsrummet? Hm…
Vilken vånda att ha så mycket att behöva ta ställning till. Nu skulle jag behöva ha en inredare som hjälper mig att bestämma.
Vilken märklig, knasig dag. Det känns som en vanlig dag. Ända tills jag går ut och ser all snö.
Jag trodde, som den optimist jag är, att jag nog skulle kunna ta mig till stan med pendeltåget på eftermiddagen i alla fall. Icke! Det var fortfarande oplogat ute vid 14-tiden. Att pulsa i snön är jobbigt. Jag vände och gick hem. Verkligen insnöad! Får se om jag kan ta mig till affären senare.
Parkeringen blev plogad vid 12-tiden. Men vad hjälper det mig när bilen står på blankis. Ska skotta bort snövallen framför den och leta rätt på sand. Tungt arbete väntar där.
Bussarna har i alla fall börjat gå med oregelbundenhet. Pendeltågen är försenade.
Syrran har tagit flyget till Moskva och jag väntar på leverans av min nya soffa.
Kommer hon fram? Kommer min soffa?
Oj, vad det har snöat sen i går eftermiddag. Nu är det djup kramsnö, oplogade vägar och insnöade bilar som gäller igen. Det blåser och känns som en annorlunda dag. Kan jag ändå ta mig till jobbet till samtal och annat?
Nix! Nu har jag gett upp. Kan inte ta mig till jobbet idag. Bilen står insnöad på isig parkeringsplats. Den rör sig inte ur fläcken. Jag har skottat runtom, men vad hjälpte väl det, med en halv meter snö på resten av parkeringen. Inga bussar går. Jag blir hemma idag och jobbar med annat. Men först dricka lite insnöings-te och bli varm igen.
Nu är sängen fylld av böcker. Inför teoriexamen är det bäst att läsa och hela tiden går jag på avvägar, istället för att läsa om de viktigaste böckerna. Så blev det ett par dagar med Carl Rogers: Människor i grupp. Den boken har jag sedan många år tillbaka haft i bokhyllan och läst förut. Plötsligt ger den ny mening.
Så är tiden kommen till att läsa och kanske få en karta över existentialismen, denna grund i gestaltteorin. Precis nu ger boken Existensens psykologi av Bo Jacobsen också mening. Det är märkligt att upptäcka att det just nu är rätt tid att läsa just den boken. Och jag längtar till att ha en ostörd timme i sängen med den, innan jag släcker lyset för natten. Som en karamell att se fram emot.
Ska jag nämna en tredje bok som ligger här blir det nog Rollo May: Kärlek och vilja. Den är både stor och tjock. Jag har ägt den i många, många år oläst. Kommer jag hinna läsa den? Kommer jag ha lust och vilja? Det får jag se sen.
Sen har jag massor av annat att läsa. Hela februari är min lugna månad, som gjord för att läsa på varje ledig stund. Å, så skönt.
Jag blir så lätt fast i vanor. Eller ska jag kanske säga dåliga vanor och vara mer uppmärksam på skillnaden mellan bra och dåligt.
Jag är trött på facebook. Några gånger är det riktigt kul att vara där. Andra gånger triggar det känslor i mig som jag inte är klar med. Att bara sluta logga in där, kan säkert vara bra för mig. Ta mig en vit vecka eller månad och se vad som händer.
Jag tittar mer sällan på tv med. Förut spelade jag in program jag ville se, numera rör jag knappt vid inspelaren, det kan ha att göra med att jag inte hittar kanalerna på videon. Så enkelt kan det vara. Med en axelryckning struntar jag i det med.
Att sluta tänka på den jag var kär i, går rätt så bra. Ungefär som när jag slutade röka för en massa år sedan. Ibland kommer en vind av saknad och längtan över mig, men rätt snart blåser minnena och tankarna på honom bort igen.
Vad vill jag istället fylla mitt liv med, när inte facebook, tv, gin, choklad och gammal kärlek fyller?
Just nu är jag rätt så tom. Här och nu är det enda som finns.
Jag får fundera på vad jag vill och ge mig tid att känna efter vad som känns bra just för mig.
Vad är det som gör att jag står ut med andras trista bemötande? Hur kommer det sig att jag inte säger ifrån? Tror de att jag inte märker det? Har det något med att göra att jag själv var likadan förr i tiden och ingen sa ifrån? Kanske det.
Är jag rädd för konsekvenserna att kanske inte få ha kontakt med dessa för mig otrevliga människor? Som om mitt liv skulle bli sämre då? Tror jag att jag förtjänar att bli dåligt bemött? Nej, inte längre.
Jag har inga vidare goda erfarenheter av att bli arg och bli mött med det jag har att säga.
Mest rädd är jag nog för att sätta ner foten och säga ifrån. Jag är helt enkelt inte van vid att visa hur jag verkligen känner mig och att jag inte accepterar detta mer. Jag vänder hellre ilskan inåt och blir ledsen istället. Inte alls bra med att göra så. En vacker dag är jag nödd att ändra på mig. Jag behöver stå vid min gräns. Inte tillåta vad som helst mer. Säga ifrån. Säga: Sluta nu! Lägg av!
När kommer den dagen? Snart. Snart vill jag göra annorlunda. Aktiveringen av mitt självstöd är igång. Det gör ont att stå här i mitt vacuum, i min döda nollpunkt, the impass, att vara medveten om mitt gamla sätt och känna behov att medvetet göra annorlunda och ta ett kliv ut i det okända nya. Vore det lätt, skulle jag har gjort det för länge sen. Det känns som om jag skulle dö av att säga ifrån. Inte konstigt att jag kämpar emot.
Idag har jag skämt bort mig själv med att köpa en uppsättning av nobelbesticken från Gense. Dessutom ett nytt rödvinsglas, ett gick sönder för några år sedan. Samlaren i mig vill ha fler delar. Nu har jag tre mattallrikar, fyra förrättstallrikar, tillräckligt många antal bestick och vackra nobelglas. Jag har beställt två mattallrikar till idag.
Förut fick jag glas av min man. Nu har jag ingen man i mitt liv. Jag behöver ju inte sluta samla på Nobel för det. Men jag vill använda det jag har mer, i skåpen gör det ingen nytta. Det är en särskild känsla att ta fram porslinet. Särskilt 10 december. Det kan få vara nobeldag lite oftare. Jag kan skämma bort mig oftare. Laga mat oftare. Bjuda hem familj och vänner oftare. Öppna skåpdörrarna och återupptäcka det jag har där.
Bara en sak känns trist: Det svenska nobelporslinet tillverkas numera inte i Sverige. Var det i Finland eller i Japan då? Det minns jag inte. Bara inte här.
