Bilen har fått ett nytt batteri efter akut tidsbokning på verkstaden. Som bilen är, är också jag. Plötsligt är även jag laddad och igång. Nu har jag svårt att sova. Hjärtat börjar slå dubbelslag av spänningen. Behöver nog räkna får i natt. Eller dagdrömma, innan nattsömnen kommer insvepande.

(Jag har skottat parkeringsplatsen, köpt två nya blusar, köpt en hubb, diskat två gånger, lagat mat, bakat en kaka, skrivit på facebook, sett på tv, druckit te, tvättat.)

I morgon får jag fixa teorin och packa klart.

Idag är det -11°C minst. Har väl varit kallare i natt med. Undrar om bilen startar? Jag får ha en reservplan idag med att åka buss. Har ringt verkstaden och de ringer upp senare idag och berättar om de har fått tag på ett nytt batteri.
Jag hÃ¥ller nog ocksÃ¥ pÃ¥ att bli urladdad. Hela tiden nya starter i kylan. Upp och iväg. Gör det och det och det! Jag säger, som sÃ¥ mÃ¥nga andra, att jag mÃ¥ste. MÃ¥ste jag verkligen? När jag byter ut ordet “mÃ¥ste” mot VILL, blir jag lättare till mods. Promenaden igÃ¥r i den djupa, bländande nysnön blev lättare. Jag vill vara ute. Jag vill hämta bilen. Jag vill komma fram.
Jag vill åka bil till jobbet. Jag vill byta batteri på bilen. Självklart vill jag det! Så är det bara att göra det. Sen kan jag vilja nya saker.

Idag är det första advent och tomtarna tittar fram igen, tillsammans med Lucia och ängeln. Ute har det snöat hela natten så att nya ljuskedjan ute på balkongen är alldeles översnöad.

Varför kopplar det mobila bredbandet av hela tiden när det sitter i en sladd?
Varför gjorde inte Apple en dator med usb-ingångarna skilda mer från varandra, så att det mobila bredbandet kan sitta kvar när jag laddar ur kameran eller kopplar in skrivaren?
Varför är det så kallt redan nu i november? Vintern ska inte komma så här kall och skoningslös redan nu, fåglarna har det hårt ute. Och Danafågeln har det svårt inne. Hon har inte haft matlust idag alls. Ingen lust till något på eftermiddagen. Hon föll, som en fura, rätt ner i saknadens och sorgens träsk, när ännu en dörr stängdes helt oförberett. Pladask. Pang!
Varför är saknaden så stor fortfarande?
Varför kunde vi inte ha kunnat vara vänner?
Varför? Varför? Varför?
Det finns inga enkla svar utom ett:
Därför.

Tänk, jag sÃ¥g en bil idag med registreringsskylten GESTALT. Ha ha… undrar vem som lagt rabarber pÃ¥ den skylten? Vilken kul idé, jag blev glad. Jag skulle annars gärna ha TAL pÃ¥ min bil, men det rullar ju redan 999 stycken sÃ¥na ute. Inte lika originellt, fast kul det med för en talpedagog.
Idag har jag sett ett och annat. Vid Gamla stan sätter de upp en stor och fin julgran med pepparkaksfigurer och såna där godiskäppar i granen.
GOD HELG står det över vägbanan med gröna stora bokstäver och gröna hängen.
Jag åkte på Kungsgatan som är smyckad med fina ljuskedjor över broarna och annat. På radion pratar de om gamla sädesslag som fortfarande kan odlas.
Ute är det värsta vinterväglaget. Vad har jag i stan att göra kan jag ju undra. Och jag ska dit i morgon bitti med. Då tar jag bussen in istället. Jag kan låtsas en stund att jag jobbar i stan. Men sen får jag skynda mig ut till förorten igen. Skolbarnen väntar på att få jobba med mig.

Jag är med om så mycket nu i dessa dagar , så jag vet inte om jag hänger med riktigt i svängarna. Jag tror jag gör det. Det är skönt att göra annorlunda än jag brukar.
Idag var jag på gym för första gången och var omklädd. Det var annorlunda. Jag överdrev dock inte själva träningen. Det är något som får växa fram.
IgÃ¥r var jag pÃ¥ gestaltövning inför att vara terapeut. Det var en härlig känsla jag gick hem med. Även om jag är nybörjare sÃ¥ kände jag gott hopp om att kunna byta stol och vara i mig, hela mig, som gestaltterapeut sÃ¥ smÃ¥ningom, med lite mer träning bara sÃ¥… Gestalt är vidunderligt med sin kraft, inte alls som en prat-terapi, även om det kan bli mycket prat ocksÃ¥ emellanÃ¥t.
Det börjar närma sig, slutet av andra året på gestaltutbildningen. En ny fas börjar i och med det. Nästa gång jag reser ner till Danmark blir det evaluering. Hoppas jag består=blir godkänd. Jag vill gå vidare. Jag har inte tid att vänta med den.
Och innan dess kommer advent att lysa upp tillvaron. Jag ska köpa den där ljusslingan till balkongen. Julklappar däremot blir det nog inte så många att köpa. Tuva har jag redan handlat till. Hon är ju viktigast av allt!
Och bilen ska få en extra batteriladdning i helgen hemma hos min bror. Igår fick jag motorstopp. Igen. Andra gången den här hösten. Sånt vill jag inte riskera att få igen. Det är inte kul alls. Genererar onödig stress bara.

Dagarna blir kortare och kortare, fast dygnet ändå inte blir det. Att klara av att vara i mörkret, innan ljuset kommer kan vara uppfordrande.
Om en vecka kommer adventsljusen lysa och det ser jag fram emot. Har ingen lust att tjuvstarta. Allt har sin tid, både november och december ska få vara i sin särprägel. Att blanda ihop dem, att göra dem lika, tar ifrån mig upplevelsen av att njuta fullt ut av deras egna sidor. Att se olikheterna är lika viktigt som att se likheterna. Att höra ihop, lika väl som att inte höra ihop. Det blir så lätt en otydlighet annars. En konfluens.
Vem är du? November? Vem är jag? December?
Början av november är inte som slutet av november. Gråskalan har sina olika nyanser. Och så finns förväntan inför advent i slutet av varje november. Hur vackert ska inte ljusen lysa? Har jag tillräckligt med ljus och adventsljusstakar? Vill jag inte ha en ljusslinga i år ute på balkongen? Jo, i år ska jag tända ljus där. Så att lilla Tuva lättare kan se att där bor farmor. Så att andra kan se mitt ljus i kvällen. Så att jag blir nöjd med att ordna lite vackert för mig. En adventstidsnjutning, helt enkelt.
Och den sista veckan innan dess, går jag här i mörkret med bara några enstaka ljus tända. Det räcker. Festen i fredags, gestaltföredragen igår, middagen med min käre vän, är som samlade i en stor, fokuserad, kondenserad ljuspunkt som lyser som SOLEN. God helg!

En del dagar blir fyllda av upplevelser. Igår hade vi en rolig personalfest.
Idag ska jag gå på gestaltföredrag som mastersexaminerade gestaltterapeuter håller. Efter det träffar jag min käre gode vän och vi ska äta middag ihop. Hoppas vi hittar det bästa stället med god mat och pratvänlig miljö. Gott sällskap av varandra och trevligt att ses är det alltid!

Kommer hem från jobbet och märker vad trött jag är. Har kroknat redan efter lunch idag. Och såna är ju vissa dagar. Vaknade flera gånger i natt av att katten krafsade och kräktes. Och såna är ju vissa nätter.
Nu är jag i alla fall hemma och har inställt besöket hos sjukgymnasten. Skönt att slippa gå ut igen i mörkret och kylan. Istället kan jag tvätta, diska och göra rent i kattlådorna. Vilket alternativ! Eller ska jag krypa ner under täcket en stund och vila? Tror det låter bäst. Jag har i alla fall jobbat idag. Duktiga jag!

Idag passar det utmärkt att gå till kyrkan och få andlig spis med musik. Musikern Nils Edén och organisten Mikael Fahlstedt spelar tillsammans på onsdagens lunchmusik.
Jag brukar aldrig kunna gå på och lyssna, jag arbetar ju om dagarna. Just idag är jag dock konvalecent och behöver komma ut en sväng. I morgon arbetar jag igen.
Undrar om jag känner igen Nisse. Undrar om han känner igen mig. När sågs vi sist? Hundra år sedan minst.

Jag trodde att Mona Sahlin skulle avgå veckan efter valet. Jag trodde fel, det tog åtta veckor.

Inte är jag förtjust i att handla. Ändå behöver jag det ibland. Idag var jag på jakt efter en ny vinterjacka. Min gamla är trasig. Först var jag i nya köpcentret Port 73. Där hittade jag modellen, men den fanns bara i svart i min storlek. Jag är så trött på svart. En snäll expedit hjälpte mig få en jacka undanlagd i en annan affär, i ett annat köpcenter, Sickla. Det var bara att köra dit och se det som en utflykt i shoppingvärlden. Jag var inte ensam där, kan jag säga. Hur många bilar som helst. Hur mycket folk som helst. Men jag fick tag på en lila jacka, en lila fleece och ett par svarta handskar. Fint, nu kan vintern komma!
Lila eller rött förresten? Det var inte lätt att bestämma färg. Jag vill egentligen ha bÃ¥da. Min nästa vinterjacka fÃ¥r bli röd. Eller gladgrön. Varför inte ha tvÃ¥ jackor att välja pÃ¥? Eller tre? Hm… ja, varför inte?

Igår, i den regniga och mörka fredagskvällen, var jag på vernissage på
Ateljé Ciresia, Mariatorget 1C, Stockholm. 12-18 november kl 12-18.
Inne på galleriet var det som tur var varmt och ljust. På väggarna hängde tavlor, både stora, små och mittemellan. Vad är förresten en liten eller en stor tavla i andras ögon?

Lager på lager syntes i olika skiftningar, gestalter, färger, ljus och mörker.
Jag tycker om att se på tavlor. Och jag tycker om att titta på människorna som ser på tavlorna. Bilderna väcker känslor och tankar. Människorna väcker en nyfikenhet och jag undrar vad de är för ena. De kan också vara färgstarka och skiftande, precis som tavlorna och som jag själv kan känna mig.

Konstnären är inte bara norrman. Han är också gestaltterapeut. Mer om honom kan du få reda på här.
Plötsligt, i ett samtal med en ny vän, ramlar poletten ner, aha, det är han som har haft sommarkurser på mitt gestaltinstitut. Och trådarna syns mer tydligt mellan de som är där för att titta. Vi hör alla ihop på något sätt i det hela. Nils Pedersens vernissage blir plötsligt till mer än tavlor på en utställning. Det blir en kväll av möten, en del med tunna, nya, sköra trådar, bort till en del välbekanta nya möten mellan människor med starka band mellan sig.

Häftigt! Det var också häftigt att se tavlor bli köpta. Tänk att få ta med sig tavlorna hem. Jag får nöja mig med att se dem här nu. Fast jag är glad för att jag fick se tavlorna och människorna på riktigt med. Det är något särskilt med det också.

Klockan är strax efter nio på kvällen och jag ligger trött och hickande i sängen. Idag stod jag på mig. Till vilket pris? Det vet jag ännu inte. Hoppas det blir bra för alla inblandade sen.
Kisse har tagit nytt blodprov hos veterinären och antagligen har han en för kraftig dos av giftstrumamedicinen nu. Och jag fick akupunktur hos sjukgymnasten också och det tar sin tid och idag snurrade bara jobbet i huvudet på mig där.
Skönt att dagen är över snart och att natten är här. Behöver sova och samla krafter till ännu en arbetsdag. Efter den väntar rolfing och vernissage.

Fin bild på huset och vindflöjeln. En härlig dag i mitt hus.
Nu förstår jag plötsligt varför bilderna lägger sig mitt i bildprogrammet. Kamerans datum står inställt på mars 2008. Jag fick nog tillbaka en bättre begagnad kamera i garantireparationen sist. Den är inte som min gamla kamera i inställningarna. Och inte heller lika repig. Allt fungerar som vore den ny. Eller från 2008. Himla bra reparation då.