Vill ha, vill ha, den där smala, röda, höga cd-hyllan. Har hittat den på annons idag. Men varför, varför svarar de inte i telefonen? Svara! Svara NU, innan jag ångrar mig.

Jag håller på att möblera om och rensa ut i en långsam process. Det blir inte gjort på en dag precis. Igår flyttade jag mina vinyler från sina plastbackar till bokhyllan i vardagsrummet. Sakerna i bokhyllan flyttade in till tv-bänken som min son lämnade kvar. Är den min eller hans?
En bänk med lådor och ett trasigt ben vill jag ha bort. Klarar jag att kasta det? Det kommer från mitt föräldrahem. Egentligen är det min brors bänk som jag tagit på mig att förvara medan han bor i Australien. Det väcker just nu frågan om jag ska möblera för mig eller för andra?
Jag har börjat titta pÃ¥ soffor – kors i taket! Vad är en bra soffa? Vad är en bra soffa för mig? Har ingen aning om vad jag vill ha. Jag har aldrig köpt en soffa själv. Är den för mig eller till mina gäster?
Livet förändras. Livsvillkoren blir annorlunda. Det som var en gång är inte mer. Om jag inte kan och vill förändra mitt yttre liv, hur ska jag då kunna förändra mitt inre liv? Jag är rädd för förändringar. Helt rent ut sagt skiträdd. Det här är en stor utmaning för mig, jag har alltid funnit stor trygghet i mina saker. Och nu gör jag det inte med allt längre. Jag ser att saker bara är saker. En del känns inte som mitt. Gamla mönster, gamla beteenden fungerar inte mer. Möbler och placering behöver förändras. Vad nytt behöver jag? Det är bara att rota vidare. Att rota och rötter är släkt med varandra, inte konstigt alls i den här processen.

Helgledig och trött. Vad händer dÃ¥? Jo, glaset med gin och jos stÃ¥r pÃ¥ lilla glasbordet. Kudden i “soffan” ska byta plats och vips är glaset utspillt och jag, mattan, bordet, golvet är plaskvÃ¥ta. Ingen bra början pÃ¥ helgen direkt. NÃ¥, jag fÃ¥r tvätta mattan sen och skura golvet sen och byta kläder nu och hälla upp ett nytt glas nu. Att fira helg är viktiga saker. Att tvätta mattor, kläder och golv är mindre viktigt.

Hade en mardrömslik natt. Vaknade upp ofta och mådde INTE bra. Sedan möte på morgonen i skolan. Hade helst varit hemma och vaktat lägenheten när elementgrabbarna skulle komma och sätta in termostater på de äldsta elementen och justera in värmen efter sommarens ventilbyten. Jag hade ordnat att de skulle komma först till mig. Men vad hjälpte det, när jag insåg att jag hade det tidigare inbokade mötet på skolan.
Vinterdäcken låg sedan uppfordrande i bilen och jag körde till en däckfirma för däckbytet. Märkligt att fyra män från Afganistan jobbar här med att byta däck åt folk. De pratade en dialekt av persiska, mitt favoritspråk. En supertrevlig man där, såg att två däck var gamla och nötta och behövde bytas ut. En trasig mutter behövde också bytas ut. Det var uppmärksamt av honom att upptäcka det och kändes tryggt. Att det sen kostade ett par tusen obudgeterade kronor var baksidan, men utan däck kommer jag inte till Norrland nästa vecka. Det kostar att ha bil!
Sen hem och vända och till sjukgymnasten för akupunktur i höften. Efter det var jag så trött och ville trots det titta på soffor i möbelaffären bredvid. Inte är jag egentligen intresserad av soffor. Inte bryr jag mig så mycket om att äga en till grej. Men andra kan ju tycka det är trevligt att få sitta bekvämt hemma hos mig kanske.
Nu är jag nyduschad och lagom slö. Bara en dag kvar att jobba denna veckan. Det kan jag klara.

Nu har jag nästan bokat klart alla resorna till Danmark i december och januari. En kursomgÃ¥ng i december och tre i januari. Jag känner redan nu vad trött jag är… oj oj oj vad mycket det blir där. Men jag vill inte heller vara hemma. Att missa en kursomgÃ¥ng är otroligt sorgligt och jag vill inte göra det igen.
Helst åker jag tåg. Ett par gånger tar jag flyget, men det är mest för att inte missa jobbet så mycket. Och så tar det tid och kostar massor att komma till och från Arlanda. Praktiska problem. Lyxproblem. I jämförelse med vad jag är med om, så betalar jag vad det kostar och är glad om jag slipper undan billigare någon gång.
På tåget kan jag sitta och drömma, läsa, skriva, göra ingenting och landa lite innan jag kommer hem. Eller dit. Stressa av. Ställtid mellan mitt liv hemma och där borta.
Snart har jag gått klart år två av gestaltterapeututbildningen på NGI. Och snart är det dags att ta ställning till om jag fortsätter eller inte. Jag känner pirret i magen. Oroligt? Nej, hellre spännande. Olidligt? Inte än.

Söndag förmiddag. Regnet droppar på fönsterblecket och det är ett rofyllt ljud. Från tv:n hörs gudstjänsten från katolska kyrkan. Kisse sitter ute på balkongen. Jag har sett halva avsnittet av Battleship Galactica, inspelat i natt från kanal 5. Tyvärr stämde inte tiden i tv-tidningen, så andra halvan blev inte inspelad. Jag anade att det kunde bli fel, men lyssnade inte på den aningen helt.
Söndag. Vilodag. Tvättdag. FN-dag. Huvudvärksdag. Se gammal vän-dag. Ta ett par kort-dag. Vad mer-dag? Återstår att se-dag.

Jag kan lyssna på American Pie-skivan, om och om igen. Plötsligt hör jag Crossroads. Verkligen HÖR den. Lyssnar på texten. Tonerna. Versionen med den nutida Don McLean live har för sliskigt pianokomp för min smak. Den här versionen har märkliga bilder men har djupet och enkelheten i kompet. Önskar jag hade skrivit låten. Önskar jag kunde spela den, så här:

Crossroads РDon McLean fr̴n skivan American Pie.

I’ve got nothing on my mind
Nothing to remember
Nothing to forget
I’ve got nothing to regret
But I’m all tied up on the inside
Noone knows quite what I’ve got
And I know that on the outside
What I used to be – I’m not anymore

You know I’ve heard about people like me
But I never made the connection
They walk one road to set them free
And find they’ve gone the wrong direction
But there’s no need for turning back
’cause all roads lead to where I stand
And I believe I’ll walk them all
No matter what I may have planned

Can you remember who I was?
Can you still feel it?
Can you find my pain?
Can you heal it?
And lay your hands upon me now
And cast this darkness from my soul
You alone can light my way
You alone can make me whole once again

We’ve walked both sides of ev’ry street
Through all kinds of windy weather
But that was never our defeat
As long as we could walk together
So there’s no need for turning back
’cause all roads lead to where we stand
And I believe we’ll walk them all
No matter what we may have planned

Här är den nutida Don McLean. Live. För jämförelsens skull. Tiderna förändras. Men nej, den är inte bra i kompet. Less is more.

Hemma efter en veckas hÃ¥rt jobb. Idag var det mest fest dock med storsamling med hela tal- och sprÃ¥kskolan. Att jag höll i det hela förstod jag egentligen först igÃ¥r. Mitt i tröttheten kom idéer om att göra som en jord pÃ¥ golvet med ett blÃ¥tt tyg och med bÃ¥tar pÃ¥, att ha stjärnor, sol och mÃ¥ne omkring, att spegla vÃ¥rt klot som litet i rymden. Och en kanna rent vatten för att symbolisera vattnet vi har att dela med alla människorna. Och sÃ¥ sjöng vi “VÃ¥ran jord är inte stor” och lite annat. En pratade om FN och andra spelade teater om kamratskap och medbestämmande och det var bÃ¥de kul, vackert och inspirerande. Alla var sÃ¥ glada.
Jag hade letat fram mitt gamla peace-märke i tenn, tänk det är fyrtio år sedan jag fick det av Mats. Antagligen som en kärlekspresent på den tiden. En elev visste att det hörde hippietiden till. Javisst ja, jag var ju ung i utkanten av den tiden, jag hann vara lite hippie en sommar i alla fall. Och sen i kampen mot USA:s krig i Vietnam, då var jag FNL:are.
Mitt under min kollegas prat om 1945 och FN och barnkonventionen, så tänkte jag på min mamma, som var ett barn i krig. Fastän andra världskriget kommer längre och längre bort, finns det kvar som ett minne i människors liv fortfarande.
Mitt liv har också påverkats, genom att vara född som andra generationens barn efter kriget. Och ibland kommer jag på det, som ett vinddrag från det förflutna. Också min mormor var barn under första världskriget. Hennes berättelser om det har jag aldrig hört. Kanske drabbade inte kriget de civila på samma sätt som under andra världskriget. Jag vet inte. Kanske min mamma vet mer om det. Det vill jag höra om i så fall.
Att ha en mamma, mormor och morfar som var barn och unga i krig, det är en del av mitt arv. Det vill jag inte glömma bort. Då vore tiden och historien historielös.

Idag är ännu en dag dÃ¥ jag inte orkar gÃ¥ och handla efter jobbet. Jag har varken godis eller ny mjölk hemma. Och jag orkar inte bry mig heller. Jag fryser om fötterna. Jag hÃ¥ller väl inte pÃ¥ att bli sjuk igen? Nu fÃ¥r det räcka med förkylningar, halsont, hosta, snuva och ryggskott. Javisst ja… jag har järnbrist. Kan det vara sÃ¥ enkelt? Eller är den lÃ¥ngvariga frÃ¥nvaron av närhet och värme som spökar. Antagligen. Hur botas det? Med tunga duntäcken? Varma bad? Uppskruvade element? Nära vänner att kramas med? Lösa förbindelser? NÃ¥, det sista passar mig inte. Elementet är varmt. Jag kan kanske behöva dubbla täcken eller varma nära vänner. Och sÃ¥ gÃ¥ och lägga mig i badet med en kopp varmt te en stund.

Tjugo-tio-tio-tjugo.
Behöver inte säga mer.

Nu är jag hemma igen, efter en kväll på föredrag i stan på GestaltAkademin.
Jannis Missios, barnpsykiater och gestaltterapeut pratade om kärlek. Vad är kärlek? och Vad är missförstÃ¥nd om kärlek? Det var spännande att vara där tillsammans med sÃ¥ mÃ¥nga gestaltare. Dessutom hade nya utgÃ¥van av Inspirationsguiden kommit och en nyutkommen bok “Gestalt at Work” av gestaltterapeuten Séan Gaffney. Jag fick med bÃ¥da hem. Nu har jag läsning lÃ¥ng tid framöver. Dessutom har jag Staffes bok “Det brinner en eld” och “Creative process in gestalt therapy” av Joseph Zinker i bokhögen. Jag fÃ¥r nästan sätta upp en skylt pÃ¥ dörren: “Var god stör ej, Läsning pÃ¥gÃ¥r.” Men jag sätter hellre upp skylten: “Läsning pÃ¥gÃ¥r. Var god stör!”

En dikt av Nelson Mandela vid hans invigningstal 1994

Det vi fruktar mest
är inte att vara otillräckliga.
Vår djupaste rädsla är
att vi har omätliga krafter.

Det är vårt ljus, inte vårt mörker
som skrämmer oss mest.
Vi fr̴gar oss Рskulle jag
vara lysande, fantastisk,
begåvad och förbluffande?
Egentligen –
hur kan vi undgå att vara det?

Du är ett barn av Gud.
Världen är inte hjälpt
av din småbarnslek.
Det ligger inget stort
i att krympa
så att människor i din närhet
skulle slippa känna sig osäkra.

Vi föddes att förverkliga
Guds härlighet inom oss.
Den finns inte bara i några av oss;
den finns i alla.
Och när vi låter
vårt eget ljus skina
ger vi omedvetet andra tillåtelse
att göra detsamma.

När vi har gjort oss fria
från vår egen rädsla,
gör vår närvaro
andra automatiskt fria.

Nelson Mandela
Översättning av Sten Arkstedt

Finns det nÃ¥gon där ute pÃ¥ nätet som väntar pÃ¥ en ny blogg möjligen? Jag tror väl att det finns en och annan som gärna vill läsa nÃ¥got nytt här…
Men vad ska jag skriva dÃ¥? Om mig själv? Om ett fenomen? Om nÃ¥got fint? Om nÃ¥got fult? Jag har ingen aning vad som kommer ur tangenterna idag. Det här… jo dÃ¥… Men mer dÃ¥?
Först om mig själv: Jag har varit på rolfing idag. Det är ett slags bindvävsmassage, som gör hållningen bättre, som drar ut spända kroppsdelar, som ökar välbefinnandet. Det var en mycket vänlig och varm kvinna som arbetade med min kropp. Och jag längtar så efter att få beröring och hon var mycket respektfylld. Mange tak, för det!
Sen åkte jag hem och la mig i varmt skumbad och nu är jag avslappnad och ledig. Jag har jobbat elva dagar och med bara en ledig söndag mitt i. Skönt med två lediga dagar nu. Det behöver jag. Jag har ont i halsen och kurerar mig med mitt varma te med socker och whiskey i. Det hjälper, jag lovar!
Ett fenomen: Inte bara jag, utan ocksÃ¥ andra klandrar sig själva och säger att de själva är dumma. “Ã…, vad dum jag är” kan det lÃ¥ta. Om nÃ¥gon annan än de själva sa sÃ¥, skulle de bli arga och sura och undra vad som ger andra rätt till att döma. Men pÃ¥ sig själv gÃ¥r det bra att sparka och slÃ¥. Det gäller bÃ¥de barn och vuxna. Tidigt, tidigt lär vi oss det. Sen fÃ¥r vi gÃ¥ i terapi och betala mycket pengar för att sluta säga sÃ¥nt och bli snäll mot sig själv. Jag hör andra säga det varje dag. Idag gjorde jag en sÃ¥n “dumgest” mot mig själv och jag Ã¥ngrade mig direkt. Gör snällgester istället. Alltid.
Fint är att se och lukta på mina blommor. De ska pysslas om i helgen. Och så ska jag ner till min sondotter och gossa en stund ikväll.
Fult är veckans disk som är samlad i hög. Den ska bort snart och bli ren.

Blommor delar med sig av sin doft, sa en kvinna idag. Jag håller med. Nåja, förresten, inte alla blommor doftar förresten.
Just nu, i min lägenhet, är luften tjock av doften från liljorna. Doften ligger som ett välgörande värmande täcke omkring mig. Jag andas in och njuter också av att se på de stora blommorna som öppnar sig mer och mer, innan de till slut drar sig tillbaka och vissnar, en efter en.

Människor kan också dela med sig, av sin doft, sin kreativitet och skapande förmågor. Får se om jag lägger ut en till av mina sånger här på hemsidan. Kanske är det dags att släppa taget och istället dela med mig av fler av mina blommor ut i världen.

ETT BARN
Ett barn som kritiseras lär sig att fördöma.
Ett barn som får stryk lär sig att slåss.
Ett barn som hånas lär sig blyghet.
Ett barn som utsätts för ironi får dåligt samvete.
Men ett barn som får uppmuntran lär sig förtroende.
Ett barn som möts av tolerans lär sig tålamod.
Ett barn som får beröm lär sig att uppskatta.
Ett barn som får lära sig rent spel lär sig rättvisa.
Ett barn som får känna vänskap lär sig vänlighet.
Ett barn som får uppleva trygghet lär sig tilltro.
Ett barn som blir omtyckt och kramat lär sig att känna kärlek i världen.
av Dorothy Law Holte

Dessa ord har jag på en affisch, som jag fick när mina barn var små. Nu tar jag fram den igen och vill bli påmind om orden som fortfarande bär.
Jag tror jag ska rama in affischen och sätta upp den på väggen i skolan, i mitt nya arbetsrum, som jag flyttar in i, i januari.