Idag såg jag något riktigt obehagligt. Jag såg en arg, frustrerad man. Ja, ja, det kan ju vara obehagligt, men det var inte det. Alla kan vara arga och frustrerade, både kvinnor och män.

Han var arg på sin fru. Inte heller det är så farligt egentligen. Hon kanske tyckte det var obehagligt, men det är bara så att andra är arga på en ibland. Vi har såklart olika sårbarheter, en av dem kan vara obehag av att någon är riktigt arg på en. Men det kan man i en god relation prata om och bli sams om igen.

Det allra värsta var att han samtidigt höll ett spädbarn i famnen. Jag, som precis har fått ett litet barnbarn, har blivit påmind om hur sårbara och känsliga de är. De är små. Oskyddade. I behov av omsorg och kärleksfull vård. Det är så vi blir goda, trygga och tillitsfulla, i en god, tillitsfull och trygg miljö.

Han nästan kastade barnet in i bilen, till sin fru, mamman.
Jag vet inte vad han var arg på. Jag vet bara att han inte tog sitt ansvar som förälder. I just den sekunden utsatte han sitt lilla barn för en våldsamhet. Att det lilla barnet får lida för sina föräldrars ilska kan ge djupa sår särskilt om det händer om och om igen.
En gång är ingen gång. Två gånger är en varning. Tredje gången kan det ha blivit ett mönster. En dålig behandling kräver femhundra goda gånger av omsorg för att väga upp det dåliga.

Jag hoppas han aldrig någonsin gör om det. Att han har självinsikt att det inte kändes bra för honom heller. Annars kan han inte förstå vad han utsatte sitt barn för.
Jag vet. Jag gjorde fel en gång. Sen gjorde jag aldrig det igen. Jag skulle inte kunna se mitt barn i ögonen om jag hade gjort om det.
Winnicott skriver om att vara en tillräckligt god förälder. Han menade inte att det var ok att göra ett litet barn illa på något sätt. Han menade att ingen är perfekt. Alla kan göra fel. Men då får man göra rätt alltid sen. I alla fall i min värld. Och en tillräckligt god förälder ber om hjälp. Tar undan barnet till en säker miljö. Sen kan man vara arg och rikta vreden mot rätt person. Ja, det är ett helt annat blogginlägg. Får se om jag skriver mer om vreden. En grundkänsla. Alla har den, en del visar den direkt och utan krusiduller, en del trycker ner den och pyser ut passivt aggressivt. Ja, det blir till en annan gång.
Gode Gud, beskydda alla små barn.

Den dagliga Kärleken av Maria Wine

Kärlek
men inte den som springer
på glödande fötter
till och ifrån snabba möten
jagad och jagande
sårad och sårande
inte den som lever högt på ständigt
smärtsamma avskedstaganden
utan den kärlek
som ger trygghet och vila
som värmer och värnar
och endast har ett enda avsked att frukta:
dödens

Kärlek
men inte den som knappast hunnit stilla sin längtan
förrän en ny uppstår
inte den hetsigt hetsande
piskad av begärens krav
oftast mer plågsam än ljuvlig
inte heller den ångestfulla kärleken
som är rädd att bli bränd
och samtidigt rädd att inte få brinna
utan den milt flödande kärleken
den som vågar vila
och när tid är
störa den utvilade

Kärlek
som är att vakna tillsammans
och möta den blåögda morgonen
att utbyta leenden som värmer
och värna om den nya dagens framtid
att på resan genom dagen
vila tillsammans på klockslagens små väntstationer
och intaga gemensamma måltider
upplysta av lingonsyltens röda glädje

De dagliga skavsår vi får och ger
den dubbelsidiga smärtan
som värker inom oss
och som vi övervinner hos varann
den osynliga skyddsängel
som kammar ut irritationernas snår
övermättnaden som hotar med tomhet
men botas genom att var och en
drar sig tillbaka till
ensamhetens nödvändiga oas
rätten att vara frånvarande i var sitt drömland
glädjen att vara närvarande i varandras liv –
detta är kärlek

Svårmodet i det ena rummet
som gömmer sig huttrande
under skymningens gråa lakan
och livsviljan i andra rummet
som föder hopp:
ett hopp som springer likt ett nyfiket barn
från rum till rum
och smittar med sin ljusa glädje –
sorger som delas och upplösas som utgråtna moln
den gemensamma resan med nedåtstigandets hiss
till nattens djupa brunn
och sömnens bena som skiljer oss åt:
kunde vi blott sova inom samma sömn!

Kärlekens gryning
en svan med fläckfria vingar
dess skymning en hopkurad uggla
som blåser i mistlur
för att väcka livsviljan som förlamats
och erbjuda sorgen
som trampar minnets tunga orgel
ett annat instrument att spela på –
Kärlek
den outsägliga ömhetens lyftande vind
som ger oss vardagens segelglädje.

Lördagsförmiddag i förorten. Jag har sovmorgon och njuter ron. I lägenheten vaknar familjen, deras ljud och rörelser ger mig ett lugn som övergår mycket förstånd. Kisse krafsar och går snällt på lådan och gör det han behöver.
Familjen packar och det är stora rörelser i gång. Tuva hickar. När flyttlasset går med möblerna de har här, vet ingen än. Däremot räknar de med att sova i sin nya lägenhet i natt, för första gången.
Jag behöver tack och lov inte tänka på lördagsstädning. Finns ingen anledning att städa med ryggvärk. Jag kan går och plocka bland småsaker istället. I detta nu är det bara att vara, utan krav och måsten.
Min lägenhet blir snart min och kattens igen. Jag börjar om på nytt att bo själv. Tv-bänken blir kvar som minne av de sista månadernas sammanboende.
Jag är tacksam för att jag fått bo tillsammans med min sons familj den här tiden och fått lära känna Tuva från början. Nu blir det annorlunda. Men jag kommer alltid vara Tuvas farmor. I vått och torrt. Stort och smått.

Sången handlar om civilkurage och om skuggan som finns i oss alla. Om våra sårbara inre. Vågar jag visa min sårbarhet? Har jag varit tvungen att stänga till för att skydda mig? Finns det chans till att öppna sig igen? Ja. Ja. Ja.
Så är vi alla lika. Jag är inte ensam. Du är inte ensam.
I den här danska versionen av ”Under ytan” sjunger Søs Fenger ”Inderst inde”.

Inderst inde er vi store og små
Inderst inde er der latter og gråd
Der sker så meget dér, som vi ikke kan forstå
Men vi finder altid svaret
inde i os selv

Inderst inde

Jeg ved, jeg ved, jeg ved at du er der
Jeg ved, jeg ved, jeg ved at du er der
Jeg ved, jeg ved, jeg ved at du er der
Jeg ved, jeg ved, jeg ved

Vi griner og vi skåler men snart bli’r stemningen nervøs
Nogen sparker og slår en stakkel dér, som er helt chanceløs
Jeg ser at ingen ta’r sig af det og heller ikke jeg
Rædslen er for stor og stærkt for at turde blande sig

Men inderst inde skammer jeg mig
Inderst inde brænder tanken mig

Jeg ved, jeg ved…

Jeg tænker på det ofte, hvis det var min egen bror
Så ville også jeg forvandles til et monster uden ord
Når jeg ser de forbrydelser, vi mennesker kan begå
De meningsløse lidelser, har jeg svært ved at forstå
Både du og jeg har været et barn, og hjælpeløs – engang
Elsket uden grænser….elsket uden tvang

Men inderst inde er vi alle små
Inderst inde kan en go’ sjæl forgå

I översättning från den svenska texten av Uno Svenningsson (Under ytan, 1994)
musik: Uno Svenningsson

Jag vill ha längre hår igen. Jag ska låta det växa ut och vara jämlångt igen. Igår tittade jag på gamla bilder och inser att jag saknar delar av mitt gamla jag. Och om kraften sitter i håret, så är det helt rätt att låta håret växa ut, och vara som jag vill ha mig, inte som andra vill ha mig.

Den här bilden hittade jag igår, tagen för flera år sedan med min gamla kamera, i mitt hus i norr. Inte kan jag sitta så idag. Spegeln hänger numera på sovrumsväggen där och pryder sin plats. Mycket vacker. Vilket fynd det var! Och ja, jag är också vacker och faktiskt, vilket fynd jag var den gången.

Idag är det både höstdagjämning och fullmånenatt.

Idag skiner solen både ute och inne. Tuva ler.

Idag skiner solen både ute och inne. Tuva ler.

Jag ska gå till sjukgymnasten på en förmiddagskonsultation. Axeln tejpade han sist och den har faktiskt blivit något bättre. Men jag har mera ont när jag går. Aj! Ryggen är sämre igen och jag ska in på magnetröntgen endera dagen. Vet inte hur lång tid det kan dröja. Det var inte så här hösten skulle starta. Inte alls. Men så är det. Bara att vara i det.
Ikväll börjar kursen i tai qi och qi gong. Båda blandat. Jag går dit och testar om det kan vara något för mig.

Till helgen går flyttlasset helt och hållet. Just nu är det som ett varken eller-boende. Familjen bor både här och där. Jag behöver ha tålmod och inser att jag kommer ha en lång konvalecens med ryggen. Jag gillar ju långsamheten. Den får jag säkert användning för. Ta små steg i taget. 646 steg ungefär. Goda steg. Roliga steg. Och några jobbiga steg med. Förändringar är inte alltid lätta.

Behövs inga ord för att visa kärleken till och stoltheten över denna lilla goa bebis.

Valdagen idag är inte bara att gå och välja och rösta på ett parti, som kan regera Sverige de nästa fyra åren.
Jag inser också att de val jag gör i mitt dagliga liv, bestämmer min väg, både på kort och på lång sikt.
Vilken väg jag ska gå, har jag funderat på ofta de sista åren. Ska jag gå ner i källartrappen eller upp på övervåningen? Neråt eller uppåt-stigen ute i skogen? Hit eller dit? Stanna eller gå? Visa hur jag känner mig innerst inne eller dölja mig och låtsas? Tro eller tvivla? Ja, valen är många. Inte alltid så tydliga. Inte heller alltid så roliga. Ibland utmanande för självbilden. Ibland absolut inga goda val, men ändå tilldragande och enklast att välja på kort sikt.
Den sista tiden har jag stått vid en skiljeväg. Om jag någonsin ska komma vidare så är det nu.
Det är valdag idag. Både för Sveriges folk och för mig. Jag har gjort ett inre val nu. Strax ska jag ut och rösta på ett parti, som min rättighet är, som min skyldighet är. Ingen blankröst i år.

Mandolinen har fått nya stängar idag. Den är glad att få låta som ny igen. Jag spelar på den och ibland får jag in riktigt fina toner. Då blir jag också glad.
Jag köpte strängar idag, i samma affär som jag köpte mandolinen i för en hel massa år sedan, minst tre-fyra liv tillbaka. Fast då låg den i Gamla stan. Nu i tunnelbaneplanet vid Hötorget. Affären kändes rejäl både då och nu. Får se om jag kommer byta strängar igen på den. Med den här takten att spela eller inte, kanske det dröjer 38 år igen. Det återstår att se alltså.

Jag var på torget idag och köpte gladioler. Att bli glad av gladioler, det är fint det. Att bli glad för lite. Fast det är fantastiskt mycket mitt i det lilla. Tänk att det finns sådana så stolta, praktfulla och vackra blommor och i så många olika färger. Först är blommorna dolda, sedan kommer de ut, som i en explosion. Det är helhäftigt.

Just nu har jag ingen koll över min tillvaro. Ryggskottet ställer verkligen till det för mig på jobbet. Att inte orka, att inte kunna göra det jag vill, är verkligen trist.
Steg för steg får jag ta tag i allt som fattas mig.
Jag, som brukar ha kontroll, har tappat den. Och det behöver ju inte vara dåligt. Kanske kan jag ha det bra med att släppa tanken på kontroll. Just nu är det så här jag har det i alla fall. Enkelt att säga. Och inte så mycket att göra åt det mer än att gå till olika ställen och få den hjälp jag behöver och ta hand om mig, med andra ord. Precis så.

Jag vaknar upp med den här sången på läpparna. Jag har tagit med texten och ackorden till Danmark. Och det finns en gammal gitarr här i huset. Det är bara att sjunga och spela då.

Den danska friska vinden torkar mitt hår idag, när jag är ute på en morgonpromenad i den lilla bokskogen. Snart blåser det upp till arbetspass. Frisk vind ute kanske ger frisk vind inne med.