O, sköna maj, välkommen!
Nu är björkarna startklara att slÃ¥ ut. Vitsipporna har börjat blomma och jag med. IgÃ¥r köpte jag en ny blus. Jag valde att ta den i en ovanligare färg, lite Ã¥t rosarött till. Dessutom handlade jag en bunt med böcker. Bland annat bok av Perls igen, “In and out the garbage pail” och en om Jung. Idag köpte jag mig en ny väska. En svart. Hur ofta köper jag en sÃ¥n? Vart tionde Ã¥r ungefär. Och den var aningen större än min gamla väska. Kanske fÃ¥r jag plats med kameran i den med. Annars var det i alla fall ett färgbyte. Härligt med lite nytt! Tänk om jag kunde tänka sÃ¥ och bli kär igen… “Härligt med lite nytt!”… ha ha ha… inte än.
Jag är fortfarande trött efter gårdagens eskapader. Går bara ut en sväng och lyssnar på vårmusiken i kyrkan strax. Sen hem och städa undan lite. Ingen vårfest idag. Går kanske ut i morgon istället.

Ack, jag är sÃ¥ trött denna valborgsmorgon… har varit i stan igÃ¥r kväll, pÃ¥ terapicafé och sovit alldeles för lite. Kroppen säger: sov! Huvudet säger: Upp och jobba!
Motstridiga budskap. Och eftersom jag vill vara en duktig flicka, kommer jag gÃ¥ till jobbet. Alla barnen kommer ju vara där och mina arbetskamrater med…. sÃ¥ fÃ¥r jag träffa dem dÃ¥… Det kan uppväga tröttheten. Efter duschen är jag kanske lite piggare dÃ¥… gäsp!

Jag vill:
- sälja alla mina böcker och trycka en ny upplaga och ge ut en ny bästsäljare.
- sjunga in mina och andras sånger, i en riktig studio med riktiga musiker.
- lära känna Anne Linnet.
- vinna en miljon, så jag kan betala alla mina skulder och ge bort resten.
- hålla fler föredrag.
- andas lugnt.
- möta själsfränden, som når in i hjärtat på mig.
- bli gestaltterapeut.
- leva kreativt med mitt skrivande, diktande och andra livsnödvändigheter.
- fortsätta att ha det bra på mitt jobb trots förändringsvindarna som blåser.
Det är väl det viktigast för mig just nu. Vad skönt att veta vad jag vill. Och så vet jag vad jag inte vill. Det är en härlig och befriande känsla i det.

Jag var på föredrag om mindfulness igår kväll. Att andas in och ut genom hjärtat i 6-7 sekunder långa andetag är bra, 6-7 minuter varje dag. Tänk på något eller någon du tycker om, eller på ditt eget varma hjärtas slag. Då sänks kortinolet och DHEA-halten ökar. Kostar inget att pröva. Jag vill i alla fall.

Dagens betraktelseord är UPPRÄTTELSE.
Jag blir så berörd av att höra om denna 17-åriga flicka som blivit utsatt för fysiska och psykiska sexuella kränkningar sedan hon var 9 år. Hon önskade gärningsmannen att sitta i fängelse i lika många år som han kränkt henne, som en upprättelse. Så blev det. Och så skulle han betala henne 350.000 kr i skadestånd. Det räcker inte. 3,5 miljoner skulle inte heller räcka. Men det vore en bit på väg.
Upprättelse, rätad uppåt igen, få sin rätt tillbaka. Ett viktigt ord. En viktig handling.

56 nätter räknar jag strax ut att det blir med fram till semestern. Dagarna går an när jag har mycket annat att hålla på med. Och nätterna går an för att jag är trött. Däremellan i pauserna är det stundtals svårare att härda ut. En del av mig är avstängd. En annan del är på ett automatläge och fungerar hjälpligt. En del av mig har dött. Ytterligare en del känns ny, nyfiken och levande. Väldigt blandat alltså.
Nätterna. Sovtid. Skrivtid. Tänktid. Lyssna på podcastertid. Drömtid. Ha-ont-i-kroppen-tid. Vakna-upp-på-natten-tid. Somna-om-tid. Ensamtid. Fundera-och sakna-tid. Vilotid. Ja, allt som jag inte har fokus till att göra på dagen, det finns i bästa fall på natten. Allt det där är viktiga saker. Jag skulle inte vilja vara utan min nattid.
Ibland somnar jag tidigt. Då vaknar jag tidigt med. Redan före midnatt ibland. Då känns det som en gåva att veta att jag har hela resten av natten på mig att drömma på. Och sen vaknar jag ofta vid 3-tiden. Det kunde jag gärna slippa, ofta har jag ont i benen då. Och sen vaknar jag oftast vid halv 6. Innan klockan ringer. Svårt att somna om då. Orkar inte heller gå upp. Det tar två timmar för mig att komma upp på morgonen.
Natten är en tid att räkna stjärnor i. Att bara vara i. I bästa fall finns ingen morgondag, då tiden stannat. Då finns bara mörkret och himlen. 56 nätter.

Sista arbetsveckan i april börjar idag. Och dÃ¥ är det bara Ã¥tta veckor kvar till semestern räknar jag snabbt ut. Oj, vad mycket jag ska ha gjort innan dess… alla utvecklingssamtal och papper skrivna, möten, möten, möten pÃ¥ jobbet. En resa till Danmark till sommarfest, en resa till Norrland, en resa till västkusten, en resa till Danmark igen. Terapier, en föreläsning om mindfulness pÃ¥ Gestaltakademin, terapicafé, mÃ¥la lister, tandläkarbesök. Det verkar inte bli sÃ¥ mycket tid att ligga pÃ¥ soffan dÃ¥.
Jag är ändå mest glad över att jag har saker att sysselsätta mig med. Bra saker. Det vore värre att inte ha något alls att se fram emot. Bara jag har med mig själv i allt så ska det nog gå bra.
Då så. Bara att sätta igång med allt då. Nya veckan. En dag i taget. 56 dagar. Andas. Ät frukost. Nu.

Så vad utlöste denna energivåg? Deklarationen? Vårvärmen? Cirklarna?
- Högar av papper är borta.
- Pappersinsamlingen har fått sitt ute. Flera kassar är borta nu.
- Återvinningen av plast har fått ett bidrag.
- Granbarren har äntligen förpassats till husets kompostlåda.
- Vinterdäcken ligger staplade i källarförrådet igen.
Äntligen är det lite mer ordning och reda i mitt pysselrum igen. Nu till nya utmaningar!
Kasta videoband i bokhyllan? Stryka? Dammsuga och skura golv? Ja, det är frÃ¥gan. Bäst att rida pÃ¥ städvÃ¥gen nu…

Jag kan känna att jag går i cirklar, i mina egna och i andras. Cirklar möts. Krockar. Samspelar. Dansar. Flyter runt. Växer. Växlar färg. Blir mindre. Försvinner. Lika och olika, speglande, snurrande om varandra. Allt i en rörelse. Förändring. Liv. Som fältteorin i gestalt kanske. När en cirkel rör sig, påverkas andra. Ibland uppstår hål, ibland fylls tomrummen igen direkt.
Vilka cirklar vill jag ha i min tavla? Vilka blommor passar att växa i den här rabatten?
Vem vill jag ha med på livets resa?
Det är en existentiell fråga, som gäller för alla, en rättighet och frihet, att välja mitt eget liv. Det är stort att tänka så. Är jag verkligen fri? Vågar jag vara fri? Är det verkligen en rättighet eller till och med en skyldighet att välja sitt liv?
Livet lovar oss ingenting. Livet är inte skyldig oss nÃ¥got. Kan jag vara skyldig andra nÃ¥got? Vad är min skuld och andras skuld? Och med skuld kommer krav. Oj, vad det här växer nu… Mina val pÃ¥verkar i alla fall andra, pÃ¥ gott och ont.
Ibland väljer jag bort någon. Ibland blir jag bortvald. Sånt är livet? Ja.
Jag säger inte att jag förstår det, för ibland förstår jag inte någonting.
Jag vet egentligen bara att det kan vara vilsamt och meditativt att måla cirklar.
Och ibland är cirklar bara cirklar. En cirkel är en cirkel är en cirkel.

Jo jag mÃ¥lade efter devisen: “Bra saker är till för att härma”, sagt av min, sedan länge bortgÃ¥ngne bildlärare Stig Lasseby.

Jag kan känna mig sprickfylld av idéer av olika slag emellanåt.
Vad gör jag med det? Jag är tacksam för att jag har lätt för att komma på idéer i vissa sammanhang. Vad blir det av alltihop? Räcker det jag gör för mig själv? Hur får jag ut allt jag vill ha ut ur mig? I jobbet? I skrivandet? På hemsidan? I diktandet? I målandet? I mitt sökande efter helhet och helande?
Det jag gör räcker inte. Jag vill mer. Är det varje dags påminnelse om att jag lever ensam som får andra sidor av mig att träda fram? Och terapin såklart.
Vad behöver jag? Vad vill jag? Hur vet jag det? Vilken väg är min att gå? Det är viktiga frågor just nu.
Kanske har Dagens hjerteblad kommit med ett svar här i lördagsnattens midnattsmejl:

Kære Dana
NÃ¥r du accepterer alle sider af dig selv – dit hele jeg – giver du dig selv muligheden for at vælge, at du ikke vil bruge dine skyggesider sÃ¥ meget.
Du kan i stedet vælge at fokusere mere på de mange positive sider af dig selv og lade dem komme til udtryk.
Kærlig hilsen
Din hjerteven

Jag var på Armémuseum och åt lunchbuffé idag med min käre vän. Oj, vad vi åt. Jag tror inte jag kommer bli hungrig igen!
Jag är befriad från att måla lister i morgon. Ändå behöver jag nog måla något. Jag tror att jag kan behöva måla av mig lite. Som egenterapi. Vattenfärgerna står framme i köket. Kommer jag nå dit månntro? Måla först och ordna med papper sen? Eller vara duktig och jobba med kontoret först och som belöning få måla sen?
Nu gÃ¥r jag ut i köket och…. ja, vad….

Ja, så TRÖTT är jag. Inte sover jag särskilt länge på morgonen heller, fast jag kunde ha sovmorgon till tio. Känner mig som en zoombie än så länge, inte heller vaken. Än.
Jag har målat tavlor med mina elever i skolan den här veckan, vad är det som hindrar att jag fortsätter att måla hemma? Inget såklart, det är bara att komma på tanken som är svår. Jag fick den nu, att vara i det avkopplande måleriet är faktiskt riktigt skönt. Och inspirerad av en vän på facebook, kanske jag gör det sen då.
Inte behöver jag sortera papper och tidningar. De ligger så bra där de ligger.
Bara deklarationspappren behöver tas om hand först, så är det lugnt med det.
Idag ska jag in till stan och äta lunch med en kär vän. Solen skiner. Temperaturen höjs varje timme. Lämnar bilen hemma. Tar med en bok pÃ¥ tÃ¥get in till stan. Vilken? Hm…

Fredag utan frid och fred. Har mycket att göra och är inte riktigt sams med mig själv. Det märker jag när jag vaknar med huvudet fullt av snurrande tankar.
Dagens fokus blir att jobba, sedan vad? Hem och rensa i mina rabatter kanske innan någon annan gör det. I morgon är det vårstädning i kvarteret och jag ska bort då. Och ta bort allt på bordet och ta fram alla bolagspapper och deklarationspapper. Jag får middagsgäster ikväll, som kommer hjälpa mig med allt om bokföringen och deklarationen. Himla skönt att få hjälp. Annars skulle jag inte klara mig.
Men friden och freden då? Vad händer med dem? Förr eller senare kommer allt lägga sig till rätta. Och jag blir mitt lugna, harmoniska jag igen.

Idag kom dagen-efter-ångesten ikapp mig. En vad-sa-jag-egentligen?-noja. Vad är det som händer då? Jag känner igen det från andra gånger. Narcissistens motpol kanske. I skolan pratar jag med andra om det och de känner också igen fenomenet. Jag vill veta mer om det. Kritik och självkritik svider rätt bra. Beröm fastnar liksom inte. Nå, nu har jag gjort det. Får se om jag gör om det. Om det är värt priset. Och i relation till arbetsinsatsen. Om jag är road. Om jag får tillfälle igen. Om, om, om.
Hemma har jag massor av praktiska saker att göra. Städa, diska, tömma kattlådor, handla, hämta ut paket, se på Babel med Suzanne Brøgger och massor av annat.
I dag är tankarna också hos vännen som opereras.
Bilen har sommardäck på äntligen, men vad är det som gör att jag inte tror att de är rätt ditsatta? Jag blir nojig. Jag hör konstiga ljud. Jag tror de rullar åt fel håll. Att lufttrycket inte stämmer. Att de kommer ramla av. Sånt. En gång hade jag däck som vobblade, fel ditsatta. Någon bakgrundsrädsla finns, som är reell.
Har varit hos tandläkaren på extrabesök i morse med. Har klippkort där. Den rädslan har minskat betydligt. Jag litar på min nuvarande tandläkare. Skönt. Idag borrade han bort lite av en tandkant, utan att använda bedövning, DET är tillit. Han gav mig också beröm för det! Tur att jag inte var förvarnad om det bara. Gamla rädslor hade sagt nej till det. Nu fick jag en ny upplevelse. Jag kan inte tänka mig att jag vill vara utan bedövning när tanden ska borras upp på nytt. Nojig med tandläkarskräck kommer jag nog alltid att vara. Dåliga upplevelser kan ta en livstid att komma över. Nåja, jag arbetar på det.

Klart! Jag kunde! jag hade roligt! Kroppen gör sitt med att visa min osäkerhet och så är det ju, fast bara i början. De flesta lyssnarna såg engagerade ut och de pratade livligt där de fick utrymme att samtala med varandra. Tänk! Jag kan hålla föredrag med! Vilken enastående människa jag är! Helt fantastiskt kul.
Och sen hem till tystnaden. Applåderna har tystnat. Bara tinnitusen i örat susar. Nå, så är det, jag har tagit plats. Och nu kan jag lämna plats åt andra och tänka på mig själv igen. Skönt det också.