Oj, vad jag målar nu. Källartrappsväggen blir grå. Härligt att måla över den gammelrosa färgen som blott är åtta år gammal ungefär. Men absolut inte min färg. Inte heller är det viktigt att måla över den. Men jag gör ju det oviktiga nu. Det som inte spelar någon roll. Det som bara blev och som inte känns bra. Det som kan bli bättre. Mina ögon behöver se fina saker. När jag inte har någon manlig kärlek att vila ögonen på, så får katten och huset ta emot mina kärleksfulla ögon. Och det är väl fasen inte så illa. Men det är grått. Kisse är grå. Huset är grått. All färg är grå. Som mitt liv känns just nu.
Och att inte ha någon här som äter mina köttfärsbiffar är trist. Jag tänkte inte på att bjuda in någon. Suck. Och jag kan gråta ögonen ur mig stundtals. Jag gråter på ett annat sätt numera tror jag. Vad händer? Vad gråter du för? hör jag min lärares röst på gestaltutbildningen, han frågar sånt.
Jag har gråtit då och då när jag har gjort färdigt boken. Sorgen kommer över mig. Och jag gråter. Jag gråter när jag behöver. Nu.

För övrigt är det bra att det regnar just idag. Jag ser helt tydligt att det regnar in bakom fasaden och ner i källargrunden pÃ¥ tvÃ¥ ställen. Hur ska jag hitta hÃ¥len och täppa till där? Hm… Fylla igen allt misstänkt med akrylplast? Och ta kort medan det är vÃ¥tt nu.

Det regnar. Mina första ord pÃ¥ morgonen blir att ropa att jag längtar efter nÃ¥gon att säga “Godmorgon” till. Sen skriver jag en lista pÃ¥ smÃ¥saker att pyssla med, det blir tio saker, nej sexton. Gör jag mellan en till tre saker av det, sÃ¥ är jag helt tillfreds. FrÃ¥gan är om jag ska köra till stan, tvÃ¥ mil dit, tvÃ¥ mil hem, för att köpa rätt färg? Lusten att mÃ¥la finns där, inte att köra.
Micke har kommit hem från Berlin. Min australiensiske bror kommer till Sverige i natt. De är i Stockholm. Jag är i Norrland och vill inte åka hem. Jag tycker de kan komma hit.

Igår grävde jag upp ett litet land i gräsmattan, mellan rabarberna och en ny-för-året-ros.
I nya lilla landet, ska jag plantera mina stackars två jordgubbsplantor, som far illa i blomrabatten, mossa från gräsmattan håller på att kväva dem. Jag har inte sett det förut. Förlåt. Och jordgubbsskörden blev decimerad i år, jag fick äta två helt himmelskt goda bär. De andra två jordgubbarna tog fåglarna. Jag ska ha nät på dem nästa år. Det kan jag ordna med här i nya landet.
Dessutom håller min goda mynta på att försvinna. Den måste också fredas. De kan nog dela plats ett tag med jordgubbarna. Är det kylan som tar kål på myntan eller platsbrist? Det kan vara både och. Hoppas jag kan rädda mina växter. Det blir dagens goda gärning.

Det är bra med dagar som bara är. Jag vill inte åka hem alls. Nu börjar jag känna lusten att ordna och bygga och måla. Det är skönt att känna så. Min kreativitet behöver det. Hela jag ropar efter att bygga och få det fint. Göra klart. Göra sånt som inte är av nöden tvunget. Bara göra det finare och finare i huset och i trädgården av inget tvång alls. Jag tycker inte jag haft ett sånt fokus förrän nu. Sommarlov är alltid för korta. I alla fall det här. Tur att det inte är slut än! Tänk att jag har ett hus! Och en trädgård. Det är helt underbart. Kisse och jag har det så bra här.
Nöjd och tacksam är jag när jag själv känner att jag är det. Inte när andra säger att jag ska njuta och vara tacksam. Det ska jag tänka på när jag pratar med andra om det.
Och jag längtar efter att prata med andra med. Mejla mig. Ring! Men säg inte att jag ska ta det lugnt. Att du är orolig. Att jag ska njuta. Det är jag SÅ trött på att höra.

Det är en VARM och STRÅLANDE SOL från en MOLNFRI HIMMEL. När hände det sist? Idag är det bara att vara ute i trädgården, ligga i solstolen i bikini, läsa och slöa, som gäller. Inget annat.

Nu är jag ledig. Ledig. Helt fri. En stund, peppar peppar i alla fall. Boken, å vad jag tjatar, är inskickad till tryckeriet. Bara för att kolla att allt stämmer, bläddrar jag igenom manuset och sjunger sångerna där. Jag har nästan glömt en melodi, måste nog ta och spela in den, så att den finns bevarad. Och felet i boken går inte att lösa förrän på måndag. Tur att jag upptäckte det! Så jag kan ta ledigt nu ett tag.
Är det bra eller inte? Jag mår ju bra av att jobba. Tystnaden här kommer bli ännu tystare möjligen. Eller så hittar jag på nya projekt. Kanske.

Idag arbetar jag strikt efter en lista. Gör det och det och det. Idag är boken helt klar. Jag vill skicka den med posten sen, så jag slipper ändra om och tänka mer, bara låta den vara som den är i detta nu. Trasslet som blivit, går inte att rätta till helt förrän på måndag. För en bokförlagsredaktör är det bara att stå ut. Det är sånt som händer. Jag lär mig att kolla och dubbelkolla och trippelkolla. Tålamodskrävande. Men helt ok. Jag trivs i den här rollen som redaktör. Värre är det att vara ekonom på den här firman.
Jag trivs med att göra det här arbetet. Att ta ett steg i taget. Att samarbeta med andra, för att sedan, kanske, jag tror inte på det riktigt än, ha en fin bok i händerna, min bok. Sen ska den säljas. Det är ett annat kapitel i min händelsebok i verkligen. Än är jag inte där.

Jag hade en känsla av att något var fel. En svag darrning kändes. Då och då. Av en händelse? nej såna finns inte, ledd av en högre makt, ja en sån finns, kom jag på att en viktig sak till boken blivit fel. Jag får ha is i magen nu och hoppas att det ordnar sig på måndag, då boken ska provtryckas. Såklart det gör!
Ibland har jag känslan av att något är fel. Något, som en inre röst, viskar. Ofta lyssnar jag inte på det, vill inte se felen antagligen. Tur att jag gjorde det. Jag får ge mig själv lite skulderklapp här. Och tacka för att jag fick ögon på att uppmärksamma felet. Tack.

Det är märkligt att det fortfarande, efter så många genomläsningar, fattas punkter och bokstäver här och där i manuset. I alla fall på två ställen. Där och där. Om en vecka ska boken finnas till hands på tryckeriet. Den ska skickas iväg i morgon tänkte jag.
Dagen har gått på, jag har varit i grannstaden och köpt svart färg till skrivaren och passat på att äta ute för en gångs skull. Sen hem och jobba. Tiden flyger iväg då. Annars längtar jag efter att måla lite eller sätta upp en tapetbård eller skura källartrappan eller laga lite kläder eller bli klar med sly-grävningen. Något annat. Något som är bonus och ger en sommarkänsla. Plocka bär på tomten gör jag redan. Blåbär, jordgubbar (två), hallon, vinbär, smultron. Snart krusbär. Hoppas de hinner mogna innan jag ska hem. Hem förresten? Här är hemma.

Det har regnat i natt och är helt mulet, molnen har olika nyanser av grått. Jag ska egentligen bara komma upp, kanske den största svårigheten idag. Jag har ont i benet. Hit med piller!
Idag ska jag mest hålla på med boken. Iväg och handla svart färg till skrivaren. Skriva ut allt för förhoppningsvis sista gången. Blir jag inte nöjd, får jag göra om. Igen. Så är det att vara pedant med det tryckta ordet och den estetiska utformningen. Och så kan jag äta upp resten av bullarna jag bakade igår. Och se på American Idol på tv. Här händer inte särskilt mycket alltså.

Jag är så ovan vid hyfsat bra väder. Solen värmer mellan molnen och luften är tillräckligt varm, så att det känns som sommar. Jag äter frukost ute. Sen vill jag bara vara ute. Jag går ut och gräver upp sly. En granne kommer och tar bort en stor rot med motorsåg. Det ligger i hans intresse med att jag röjer upp där. Bra att få hjälp. Sedan plockar jag blåbär, som växer på min tomt.

Det är vad jag gillar med mina trädgårdar, den jag har och den jag haft. De är så mångsidiga. Precis som jag själv är.
För länge sedan var det en som kallade mig mÃ¥ngsidig. Jag förstod det inte dÃ¥. Nu gör jag det. Vad viktigt det var för mig att fÃ¥ det ordet. Jag var dÃ¥ sÃ¥ ovan vid att höra bra saker om mig. Här kom ett ord som inte var missbrukat och som kändes spännande. Nu är jag stolt över min mÃ¥ngsidighet. Det är verkligen en del av mig. Och sÃ¥ finns sÃ¥klart motsatsen ocksÃ¥ i mig som är, ja vad dÃ¥? Ensidig? Jag? Hm… NÃ¥got att fundera pÃ¥… EnkelspÃ¥rig är jag i alla fall med,
absolut.

Idag har jag verkligen jobbat på med både boken och ute i trädgården. Boken har fått andra marginaler, det är verkligen inte lätt att hitta rätt. Jag tror det kommer se bäst ut så här.
I trädgården har jag fått ca 12 kvadratmeter mer gräsmatta. Stenar som ligger där på rad, har jag tagit fram mer och rivit bort nässlor och annat ogräs. Skönt att arbeta med kroppen mer. Och att göra sånt som inte är viktigt. Det är som en meditation för mig.
Sen glömmer jag att äta. Och äter fel. Jag önskar att någon kom och hälsade på mig och tog hand om mig lite. Jag behöver också omvårdnad, inte bara huset. Och sällskap. Kisse är inte så bra på att svara alltid. Han är bra på att jaga dock. I morse åt han upp en fågel. Urk! Jag fick städa bort resterna. Och plocka bort fjädrar som fastnat i pälsen. Och han får sova i min säng. Dubbelurk.

Va! Solen skiner! Bländande och ovant. Kanske ska jag gå upp nu då. Inte ligga kvar i sängen och surfa runt och hälsa på, på olika ställen. Upp, upp! Hungrig? Ja. Nyduschad? Ja.
Ska jag åka en sväng in till stan idag och handla färg till skrivaren? Nä. Vill bara vara hemma. Gick faktiskt en promenad i går kväll. Det var varmt och fuktigt och doftande. Molnen gick lågt och dolde bergskedjorna. Så här:

Det ösregnar, heldagsregn. Kisse och jag stannar inne. Jag ska jobba med boken. Jag ska.