Jag har börjat gå på små promenader. Att gå i danska bokskogar är bäst, även om den närmast mig i Fredensborg bara är en liten lund. Jag tog med en kvist vide därifrån. Den får hjälpa mig att komma ihåg att gå ut. Jag har också hittat lite symboler för mitt liv som passar just nu. Jag har med mig musik hem. Och en läxa. Och så finns annat att gå vidare med.
Det är ingen enkel väg jag har valt. Antagligen mitt livs svåraste resa och största utmaning. I maj åker jag till Danmark igen.

Jag vaknar upp andra dagen pÃ¥ min resa. Nu har jag börjat mitt första Ã¥r pÃ¥ gestaltterapeututbildningen i Fredensborg, i Danmark. Jag kom hit. Trots alla hinder. Trots all väntan. Trots allt! Det tog nÃ¥gra Ã¥r… ungefär femton-tjugo. Men nu är jag här. Nu! Äntligen!
Jag vet inte riktigt vart den här vägen leder, men jag ska gå den. Vet inte om jag kommer fram. Men det gör inget. Jag vet bara att det är en livsnödvändighet för mig att vara här och nu. Att vara uppmärksam. Att ta ansvar. Att vara i kontakt. Att lära känna mig själv. Det är stort att vara här. Riktigt stort.

Sedan igår har blicken fastnat på allt som går i rött och vitt. Det är mycket det, affärsskyltar, bensinmackar, skyltar, bilar, kläder och allt möjligt annat. Och det är ju inte så konstigt heller, i rosenrött jag drömmer, jag ser rött, jag är NU på väg till Danmark.
Som jag har väntat. Och väntat. Och väntat. Nu är det snart dags. Jag tror inte på det riktigt än. Kanske i morgon då. För då börjar första året på Nordisk Gestalt Institut i Fredensborg, som ligger strax utanför Helsingör.
Nej, jag fattar det inte riktigt. Rädd? Ja. Tryck över bröstet? Hårt. Nyfiken? Nja. Bestämd? Absolut! Jag vågar. Vill. Och nödvändigt pockande. Annars skulle jag ångra mig alltid.

Tankar på att ge ut min diktbok finns ännu. Men hur ska det gå till? Ska jag söka upp ett förlag eller ge ut den själv?
Jag har ingen aning om HUR jag ska gå vidare. Att jag VILL vidare med den, känns mer och mer pockande. Vad vore det annars för mening med allt?
Kanske finns det en mening med det meningslösa ocksÃ¥. Jag vet inte. Jag vill gärna tro att det finns en mening med allt. Fast… jag ser den inte alltid.
Jag har mÃ¥nga frÃ¥gor – och är utan svar.

Idag börjar jag packa i nya resväskan. Ny, ja, för den gamla, inte alls så himla gammal, har en lukt som inte försvinner. Vad är den gjord av egentligen? Är locket öppet, så tar odören över i hela rummet. Inte kul alls. Borde reklameras, men hittar inte kvittot.
Nå, gå vidare. Det är mitt jobb nu. Vidare och vidare. Inte stanna upp och tänka. Och samtidigt stanna upp och känna. Komplicerat arbete.
Har jag verkligen gått ner ett kilo på ett par dagar? Börjar jag verkligen må bättre i benet och höften, så att jag klarar mig utan värktabletter? Ska jag verkligen åka till Danmark på onsdag?
Jo. Jag tror det är sant, alltihop. Inga fantasier. Ingen saknad? Jo. Den finns kvar ett tag till.
Och jag har börjat flytta in i nya datorn med. Plågsamt svårt. Men sant. Fråga Mike om du inte tror mig. Och han får höra hur irriterad jag är. Och hur ska jag bli vän med bildprogrammet, så att jag kan sätta in bilder här? Vet inte.
Det är VERKLIGEN SANT att jag ofta har svårt med nytt.

Man kan väl inte både ha en ny insikt och sen leva på det gamla sättet?
Eller kan jag? Antagligen inte. Det är ett val jag gör. Det ena eller det andra, vilket blir bäst och vad vill jag? Jag måste göra annorlunda, så mycket vet jag.
Hur kommer sig att jag valde det riktigt dåliga alternativet ännu en gång?
Kanske måste jag dit innan jag kan gå åt andra hållet. Kanske. Eller så är det något annat som driver mig. Antagligen gamla spöken och ännu, för mig, dolda agendor.
Nu är tågbiljetten hem fixad, gruppen fulltalig, hjärtat slår dubbelslag. Ångesten är med mig, fattas bara annat. Om en vecka är jag i Danmark igen, om allt går som det ska. Och om jag vill. Jag tror inte på det förrän jag är där. Just nu känner jag mig mest oroad.

Sakta, sakta vaknar jag till en ny dag.
Jag ska snart gå en ny väg, i en ny vår.
Det regnar ute.
Jag har saknat det ljudet, märker jag.
Regnet fyller mig med ro och ett slags tillförsikt.
Tack gode Gud, det kan jag behöva.

I am on a lonely road and I am traveling, traveling, traveling, traveling
looking for something, what can it be?
Oh, I hate you some, I hate you some, I love you some
Oh, I love you when I forget about me
I want to be strong, I want to laugh along,
I wanna belong to the living
Alive, alive I want to get up and jive
I want to wreck my stockings in some juke box dive
Do you want, do you want, do you want to dance with me baby?
Do you wanna take a chance on
maybe finding some sweet romance with me baby, well come on…

Nej. Nix. Inget. Stopp. Slut. Nada. Nä.
Mer behöver inte sägas.
För övrigt har Joni Mitchell varit en av mina favoriter alltid.
Hon har sjungit ofta för mig genom åren. Så även idag. Tack.

Jag får ingen ordning på uppkopplingen till Mac. Likadant är det med kontakten med andra män-skliga Mac. Ingen kontakt. Trist konversation. Utan varma känslor. Tystnad. Frustration. Brytningar. Ja, parallellerna finns där.
Ska Mac kunna bli en ny kärlek så måste baske mig tekniken fungera också. Än så länge är det kallt oss emellan.

Igår fick jag ändan ur vagnen och bestämde mig för att byta dator. Min gamla har gjort sitt med trasigt lock och bullrande fläkt. Idag skriver jag på min nya MacBook i aluminium, svindyr och annorlunda och jag hittar ingenting och får hjälp av min webmaster att lära mig installera program och tänka annorlunda än jag brukar.
Det kommer att ta tid att lägga in mina program, musik, bilder och andra filer och göra datorn till min. Jag övar tvåfingergrepp och att hitta på ett mindre tangentbord. Jag lär mig snabbkommandon. Övar att vänja mig vid att läsa texten som syns annorlunda än på min gamla pc.
Förändringar är ofta bra. Men är det alltid så? Jag önskar att det kunde ha blivit vid det gamla också. Nytt badrum ok, ny dator, tja, mest ok. Ingen kärlek, inte ok. Jag önskar det hade varit annorlunda. Önska går ju. Så finns verkligheten att vara i. Tja. Så här är det. Just nu.

Det är både första söndagen i mars och första söndagen i fastan. Det hinner bli fem såna söndagar i mars, från den första till den femte. Sedan blir det palmsöndag och påsk i april. Kyrkoåret rullar på, likaså veckorna och månaderna i almanackan. Min långa väntan är snart slut. Och antagligen annat med.
Allting har en början och ett slut. Min början blir både som en början och ett slut i samma stund. En dörr öppnas, en annan stängs.

Sportlovet, som för en vecka sedan låg framför mig, ligger nu bakom mig. Jag är nöjd med veckan i stort sett. Bra att jag hade saker att göra. Allt är inte klart. Nya datorn står bara på köksbordet och glänser än så länge. Det tar tid för mig att närma mig ny teknik. Jag minns hur lång tid det tog innan jag ville lära mig nya digitalkameran. Nå, nu finns datorn där, redo att lära känna den när jag är beredd. Inte än.