Jag körde norrut, genom dimman norr om Uppsala och kom fram till mitt kära hus i Norrland. Det är himla kallt och jag har alla element på och ljus och ska börja elda i kaminen strax. Nu är det 12 grader och stigande. Det mesta verkar vara ok, en slang under diskbänken hade lossnat och läckte.
Kisse är glad. Jag är inte glad. Earl Grey-te med socker och whiskey hjälper bara lite. Jag FRYSER! Saknar en vän att prata med. En särskild vän, som känner mig utan och innan. Jag kan också uttrycka det så här: Jag är ensam med tv:n och saknar kanal 1. Så är det också.
– Hallå, hallå…. Var är du, käraste vän och svt 1? KOM TILLBAKA!!!

Och nu faller första snön… klockan är 21.40.

Mina steg går mot kyrkan och morgonmässan. Nattvard. Psalmerna 233 och 289. Gråter floder, när orgeln spelar som mest. Jag vattnar stengolvet med mina tårar. Var annars ska man kunna gråta ut, om inte i sin kyrka? Jag håller igen strax. Men jag vet, jag är full av sorg. Och annat.

Psalm 233, verser 1-3:
Fader, du vars hjärta gömmer helighet, som allting dömer, kärlek som förlåter allt, du vill döda för att föda oss på nytt, till ny gestalt.
Dig, vi bedja: låt oss känna, att den eld där vi oss bränna, just din kärleks låga är, att oss vreda vingar leda hem till dig den du har kär.
Rikt med våra tårars flöde vill du vattna marker öde och ge liv och växt på nytt. Rosor fromma skola blomma, öken bli till äng förbytt.

Psalm 289, vers 2:
Vi vill den frihet där vi är oss själva, den frihet vi kan göra något av, som ej är tomhet men en rymd för drömmar, en jord där träd och blommor kan slå rot.
Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem.

Först somnar jag sent, mycket senare än jag brukar. Sen vaknar jag tidigt som vanligt, och kan inte somna om, som jag brukar kunna. Är det tidsomställningen? Är det frånvaron av min vanliga arbetsvecka? Är det annat?
Kanske allt. Jag älskar att sova. Vad trist att vara vaken.