Det är ingen idé att jag skriver något här om framtidsplaner i mitt liv, för det blir ändå så ofta ändrade planer. Bäst att vara i nuet och sjunka ner i mitt ingenting här hemma. Och sluta upp med att längta. Det ställer bara till det, när planer och drömmar ändras.
Så! Nu slutar jag att vara sån! Prick nu! Fint. Hoppas jag.

Det händer att jag bloggar på Elevhälsan.se.

Solen skiner. Månadens vanliga räkningar är betalda. Ska jag inte ta och passa på att handla en grej också, en sån där skivspelare som kan spela av vinyl till cd? Jo, jag vill ha! Och en ny mobiltelefon! Och en ny tvättmaskin till landet. Och en ny bärbar dator. Och få grävt klart avloppet på landet nu i oktober. Hurra, hurra! Och få det upphöjda golvet byggt på landet med, när jag ändå är igång. Hm… håller inte både startmotorn och avgasröret på att gå sönder på bilen med? Klarar de sig till jullovet kanske?
Köpa, köpa, köpa. Det är det enda jag tänker på. Och mitt liv. Vad blir det av det? Sånt tänker jag också på. Jag är kanske igång att tröstköpa saker? Men också med att göra mitt liv bättre. Det får fan i mig kosta! Saker får ersätta nära relationer. Jättebra!

Nu har jag sjungit färdigt och ligger mest och läser och ser på datorn. Funderar på viktiga frågor. Kopplar av emellanåt med att sitta framför tvn och glo. Städar lite. Tvättar lite. Diskar lite. Så här lever jag livet just nu. Långt ifrån glamouröst, spännande och kreativt. Men slött, kravlöst och lugnt.
Under tiden spelar Liverpool mot Everton och vinner med 2-0. Fint!

De som känner mig närmare, vet att jag gillar muminvärlden. Jag älskar att läsa ”Det osynliga barnet”. Jag dricker te varje dag ur mina muggar med muminbilder på. När jag behöver lite extra tröst kryper jag ner i mina muminlakan. Och ibland, som idag, sjunger jag visor från Mumindalen, som den här till exempel. Den lärde jag mig på en gestaltkurs för länge sedan.

Misans klagolåt av Tove Jansson och Erna Tauro.

En misa har jag varit i alla mina dar,
miserabel var min mamma och misären var min far,
en misa har jag varit och en misa vill jag bli;
det är så skönt att sjunka i mild melankoli.

Och om jag vore vacker och min näsa underbar,
beundrad utav alla och dyrkad av envar,
så skulle kanske någon som vore stor och rik
tillsända mig en ros i cellofan från en butik.

Men allting har en ända och lyckan far sin kos;
det finns för många taggar på varje liten ros.
Jag går i månens skimmer invid den svarta älv
och plockar anemoner och tänker på mig själv.

Drömmar kommer och drömmar går.
Idag fick jag brev från förläggaren att hon har ångrat sig med att ge ut mina dikter av ekonomiska orsaker. Och det är jag riktigt glad för. Jag skrev på ett kontrakt jag tyckte var dåligt redan från början, i glädjeruset över att få dikterna utgivna. Jag blev besviken flera gånger och ångrade mig senast i helgen som gick.
Jag var med rätta orolig för att dikterna inte skulle få den layout som jag skulle önskat. Jag skrev bort rätten till att vara med i processen. Puh! att förläggaren var klok nog att stoppa projektet. Jag hade annars köpt in hela upplagan och bränt den, för att slippa se mina dikter bli misshandlade.
Så kan det gå. Upp som en sol, ner som en pannkaka. Tur att det är gott med pannkaka då.
Och jag har annat att glädjas åt. Mitt liv står inte och faller med en bok. Det bestämde jag mig för redan i somras, när jag anade oråd.
Nu ska jag låta beskedet landa och verkligen känna efter vad jag känner. Jag är inte oberörd. Jag var oväntat en debuterande författare ena dagen och så plötsligt ingen författare alls i nästa.
Jag hade helst av allt önskat att en fin och vacker diktbok hade blivit utgiven lagom till bokmässan och att jag hade kunnat dela glädjen med den, tillsammans med mannen som jag skrev dikterna till. Nu finns varken han eller boken kvar i mitt liv. Han kom och han gick. Drömmen om boken och bokmässan kom och gick.
Mina dikter är fortfarande viktiga för mig. Och jag kan vara poet ändå.

Nu sitter jag på tåget igen, på väg hem från Danmark. Vad det ska bli skönt att komma hem till kisse igen. Och min säng. Och alla mina kuddar. Och till jobbet. Och till mina stackars åtta-nio blommor som inte har fått vatten på över en vecka.
Och så vill jag sova. Helst nu. Bara sova. Det vore inte så dumt alls.

Nu sitter jag på tåget och njuter av att sitta utan någon bredvid, äntligen ensam! Jag gillar inte tuggummituggande smackande människor. Inte heller doften av tuggummit, en stark doft. Det är mycket jag inte gillar märker jag. Men för ovanlighetens skull respekterar folket i den tysta avdelningen på tåget tystnaden. Och för biljettpriset, 101 kr mellan Stockholm-Helsingborg, har jag bestämt mig för att inte bry mig om sånt. Och så kommer det en och sätter sig bredvid mig… tja… inte bry sig… folk ska ha någonstans att sitta här med.
Jag är på väg, det är huvudsaken. Jag ska bli språkduschad i danska de närmaste dagarna. Hoppas jag klarar av det, det är en ny situation, att vara i språkligt underläge, för mig.
Jag kan inte riktigt beskriva hur jag känner mig. Är det ångest, oro eller spänning? Kan inte placera trycket över bröstet, förlamningen som brer ut sig och smärtar. Aj! Danmark är så förbundet med både glädje, längtan och smärta. Tja, det är mitt val att åka. Jag måste göra det här. För att bli fri eller mer fast, det är frågan.

Sussilago Aprilsaga hälsade på och sov över en natt hos mig. Det var fint att få träffa ännu en av mina favoritbloggare. Vi ska båda ut på äventyr och har pirr i magen. Ingen av oss bangar för det. Vi SKA iväg! Det är bara så.
Idag har jag väl gjort allt som jag behöver göra. Allt är packat och klart. Bara kisse ska ner i transportburen och min ryggsäck packas klart med dator, block och matsäck. Och så ska jag jobba fram till 12 i morgon. Det blir bra att tänka på annat än Dk, Dk, Dk.
Jag åker kanske förbi Borås. Kommer Mike dit och vinkar till mig där då?
Jag byter tåg i Göteborg. Nej, det är för kort tid att hälsa på någon där.
Jag kommer fram till Sjælland sent på kvällen, på natten antagligen. Bäst att packa ner en ficklampa med, så jag kan lysa upp min väg.
”Bättre att tända ett ljus i mörkret, än att aldrig spänna sin båge…” eller…hm… det där låter faktiskt riktigt rätt och bra.
Tja, vad mer? Inget mer.

Se så, Dana… gå upp nu! Inte sova längre! Inte sitta framför datorn och glo! Inte ladda bilder och installera bildredigeringsprogram! Nej!
Du ska packa inför resan nu. Och stryka kläder. Och städa. Inget annat!

På onsdag åker jag till Danmark. Bort. Och hem.

Jag har varit glad, som jag inte har varit på lång tid, den här veckan. Jag åkte och växlade till mig danska pengar efter jobbet. Och så bytte jag lampa i ena strålkastaren på bilen. Handlade lite. Klippte håret med, helt oplanerat. Så skulle jag ta ett kort på snygga mig… och tappade nya kameran, KRASCH, i golvet. Så kan det gå. För en balans i tillvaron kanske? Inte vara för glad och nöjd. Nej.
Jag åkte till affären och köpte en ny likadan. Så, nu vet hela världen hur klumpig, slösaktig och pank jag är nu. – 4986.58 på kontot. Jag får tömma sparkontot på allt jag har nu och leva lite på kredit igen då… Tja, det är bara pengar. Jag kan väl vara glad ändå?
Imorgon åker jag på äventyr till Örebro med min danmarksvän och hälsar på en annan likadan. Det blir fint.
Glädjen över resan till Danmark glider över i oro mer och mer. Jag är orolig för att inte duga. Så är det ju också ibland. Jag känner allvaret, har lite ont i magen och tryck över bröstet. Men håret, ja det är snyggt! Och jag har en ny kamera med en tappa-i-golvet-försäkring nu. Och ett extra batteri. Himla bra!

Jag funderar över hur det kan vara att möta andra människor. Goda möten – tack och lov för dem! Och dagarna är fyllda av dem, ännu mer tack gode Gud, för det. Vad jag älskar dem!
Trista möten är…. trista. Vad kan jag göra med folk som faktiskt är rätt så ovänliga om och om igen? Som är bitska i sina kommentarer. Som inte verkar gilla mig och kanske undviker mig. Ja, så tar jag det, fast jag kanske inte skulle. Jag vill helst säga till dem: Tro inte att jag inte märker det!
Jag märker det! Jag undrar mest, hur har den människan det egentligen? Vad är det som stör? Avundsjuka? Maktspel? Osäkerhet? Rädsla? Jag har ingen aning. Jag vet bara att vi människor är komplicerade. Allt är inte lätt. Men livet blir baske mig så mycket bättre om vi får ur oss sånt där småttigt. Går i terapi eller nåt. Bearbetar det som ändå finns där under ytan. Jobbar med oss själva och slutar upp med att låta andra ta skit i onödan.

Vad med idag?
Trött! Ont i kroppen. Saknar ett hjärta att lyssna på dunket från. Och någons andning. Och värmen. Inga mejl från han, den där. Inte på lång tid. Jag får skicka kärlekssöta pling-plong-mejl till mig själv. Patetiskt! Sån är jag! Patetisk.

Nu är det tio dagar kvar tills jag åker till Danmark. Jag har börjat packa idag. Alla papper är nästan i ordning. Inte ta med för mycket saker. Vad är viktigast för att sova bra? Kläder? Datorn? Suck, den är tung och trasig i locket. Måste jag verkligen ha den med? Klarar jag mig inte utan den? Antagligen inte. Biljetter och kartor. Kommer jag hitta rätt? Annars får jag väl vara ute hela natten och irra. Eller sova ute. Jag får vara beredd på allt. Spänning blandas med oro i magen och i hela kroppen.
Med viss ambivalens har jag börjat läsa universitetets Danska II. Kommer jag orka med en danskakurs till, det ’r fr[gan. Och hur blev det s[ h’r n’r jag ska skriva_ Vad har jag gjort f;r konstigt med min dator_

Den här dikten skrev jag i våras. Sen tappade jag bort den. Nu har jag återfunnit den och gjort om den lite. Den är kanske inte riktigt klar, jag ändrar i den fortfarande, men den duger som den är, för mig. Som jag själv ändrar på mig och duger som jag är, för mig.

I WISH…      (-YOU WISH!)
Jag önskar att intervjun var över.
Jag önskar att jag inte hade behövt gå den vägen.
Och jag önskar du hade varit här och talat lugnande till mig.

Jag önskar att mitt liv hade varit annorlunda.
Jag önskar jag var både mer av mig och på samma gång också mindre.
Och jag önskar du hade blivit djupt och oåterkalleligt kär i mig, så som jag blev kär i dig.

Jag önskar jag hade fått göra allt för dig.
Jag önskar jag hade blivit älskad av dig.
Och jag önskar jag hade fått älska med dig igen och igen och igen.

Jag önskar du hade velat ta emot den kärlek jag har till dig.
Jag önskar jag hade fått sköta om din trädgård.
Och jag önskar jag hade fått gå där naken, utan att dölja den jag är.

Jag önskar jag var de tusentals instrumenten som du lyssnar och spelar på.
Det hade räckt om jag var ett enda och helt instrument.
Jag är trasig och musiken i mig har tystnat.