Har jag tagit fel blå fleecetröja ute någonstans, någongång i våras? Har någon tagit på sig fel fleece hemifrån mig i somras?
Hur det nu än är med den saken, så hänger i alla fall fel mörkblå fleecetröja här hos mig.
Jag vill ha min tillbaka!
“Ge tillbaks, ge tillbaks, ge tillbaks den igen. Ge tillbaks den till mig snart!!! “

Huvudvärk och tandvärk! Ont i magen och nackspärr! Piller! Gå upp! Gör något! Gör slut på aj-gusti! Kom september, kom!

Veckan har gått fort. Jag har jobbat många timmar, långa dagar. Nu är det fredag och helgen stundar. Det är skönt.
Än sÃ¥ länge har egentligen inget omvälvande och spännande hänt. Livet är precis som vanligt. Jag märker ingen skillnad pÃ¥ nÃ¥got. Det är som det brukar vara och som om det alltid kommer att fortsätta precis sÃ¥ här. Rätt sÃ¥ trist. Och utan min närmaste, käraste vän. Utan kärlek och omsorg frÃ¥n honom. Tja… Han har valt sin väg. Jag letar efter min.
Aldrig mötas de två igen. Aldrig.

Istället finns njutningen att bada ett skumbad. Att ta en fredagsgin. Att bara vara ledig. Att lära känna min kamera, så att jag kan sätta in bilder på jordgubbarna jag strax ska mumsa på och bild på svamparna som jag och fyra skolbarn hittade idag på vår utedag, kantareller, Karl-Johan, citrongul slemskivling och björksopp. Hur kan man äta lömsk flugsvamp? Det förstår jag inte. Men jag går gärna ut i svampskogen i morgon igen. Det var fint att gå där idag. Länge sedan sist jag plockade svamp. Kanske kan jag få hjälp av någon att lära mig hantera nya dvd-videon? Det verkar fånigt att ha den stående där bara till prydnad.

Räkningarna är betalda och klara. Bra.
Videon/dvdn uppställd och inkopplad. Bra. (Fast jag kan inte använda den än bara.)
Kameran SKA packas upp idag. Den är ju i alla fall snyggt blå, ser jag. Bra.
Kisse ligger mätt och belåten här bredvid mig. Bra.
Det är en dag kvar på arbetsveckan, ska på utflykt hela dagen i morgon. Bra.
Mycket är bra.
Lite är inte bra. Det blir väl bättre med tiden. Om tio-tjugo Ã¥r sÃ¥där…
Jag märker att jag håller andan ofta. Kanske skulle jag komma ihåg att andas mera till att börja med. Fast det är väl inte så konstigt att det är så med mig just nu. Jag är både spänd och rädd för vad som kan hända i min närmaste framtid. Jag står inför ett viktigt vägval. Och snart kommer min diktbok ut dessutom. Det glömmer jag bort emellanåt.

Missade du också den nya serien Små barn - stora rättigheter så kan du se den här på webben.

Idag är det tre veckor kvar tills jag åker till Danmark igen. Konstigt. Mitt i terminen så där. Men är längtan stor, så är den. Bra att kunna uppfylla i alla fall en längtan. Jag har flera.
Vad ska jag göra med tiden fram tills dess? Måste få tanden fixad. Dit längtar jag inte. Behöver en ny video. Suck! Sen kommer jag inte på något mer.

Jag AVSKYR verkligen att köpa nya saker och behöva ändra om i min teknikvärld:
- Nya videon är uppackad och sedan nerpackad igen. Ska bytas.
- Digitalkameran står på köksbordet, fortfarande ouppackad.
- Mobiltelefonen jag letar efter, är på utgående och finns bara som demo.
Jag är SÅ efter min tid. Det är något fel på mig. Det bara är det.

Jag har en ny känsla i kroppen. Glad-rädd.
Och så börjar en liten, liten lust spira i mig: tänk om jag skulle kakla klart i badrummet snart? Hade jag en hantlangare som kom hem och hjälpte mig och höll mig sällskap och hade energi för två, så skulle jag kanske göra det. Kanske. Jag har inte tillräckligt med vilja än. Jag behöver en drivkraft. Fast jag börjar se hur fult det ser ut i mitt badrum. Det är kanske bra att se det och inte blunda och strunta i det längre.
Videon gick sönder igår. Måste ha en ny idag helst. Jag klarar mig inte utan det. Säljer man såna fortfarande? Jag har inte gått vidare i teknikuppdateringen där.
Jag har listor, såklart! med alla tekniska manicker som finns i mitt hem. Där står vilket år sakerna köptes och hur länge de beräknas hålla. Det var en billig video, väl använd, som jag trodde skulle hålla i tre år. Den höll i sju år. Det är rätt så kul att se på listorna och minnas sakerna som funnits, alltifrån strykjärn och dammsugare till cyklar och bilar. Det går att skriva listor på allt! Några kaffebryggare finns inte längre i mitt hem. Ingen diskmaskin heller. Jag diskar numera för hand. Och ingen dricker kaffe här.

Idag har jag fått en stor STOR present av mina chefer. De är helt underbara! De har förstått och ger mig det jag behöver. Jag är så glad för det.
Och hemsidan fungerar igen. Det var bara ett litet enkelt misstag som gjorde att den inte visades idag. Nu fungerar den som den ska.
Jättebra!
Puss och kram! Till alla! I hela världen!!!! Snart åker jag. Bara 23 dagar kvar.

Jag har sorterat mina originalbetyg och intyg av olika slag idag. Snart inser jag att jag alltid har pluggat och gått olika kurser, vid sidan av jobbet. Det har väl blivit ett sätt att leva och komma vidare för mig. Ibland som en vila, ibland som det värsta jag givit mig in i. Jag har svårt att vara stilla och nöjd. Och hade jag inte läst vidare, så hade jag väl inte varit kvar i skolan. Nu är jag kvar och har inga planer på att sluta, men jag behöver få annat i huvudet med.
Nu är mina papper i ordning till nästa ansökan. Och så har jag anmält mig till fortsättningen av danskan. Fast jag vill bara gå en delkurs till, som handlar om att översätta danska till svenska. Det har ju ingått lite i de andra kurserna med och det roar mig mest.
FrÃ¥gan är, ska jag anmäla mig till en kurs i Qi Gong med? Som friskvÃ¥rd och kroppsträning. Gud vet att jag behöver fÃ¥ igÃ¥ng min stackars trötta onda kropp pÃ¥ nÃ¥got snällt sätt. Tio tisdagskvällar under hösten… kanske.

Tågbiljetterna till Danmark ligger här på hyllan. Mina övertidstimmar från i våras, är nu ok att ta ut, för att kunna vara där några dagar utan löneavdrag. Men helst ska jag bara jobba och jobba, tycker chefen, något annat behövs inte.
Är det min hela framtid? Att jobba, komma hem, sova, jobba, se pÃ¥ tv, vara trött, sova, jobba, ha trista helger, tröstäta osv….
Eller finns det annat att göra med resten av livet, som kan ge mig mer innehÃ¥ll och mening? Att jobba, läsa danska, Ã¥ka till Danmark, jobba, ge ut en liten diktbok, Ã¥ka till Danmark, jobba osv…
Det vore mycket mer spännande för mig. Jag behöver spänning i mitt liv. Och omväxling. Och ha en nöjd vardag på jobbet som grund. Det är vad jag behöver!

Äntligen lite sovmorgon och frihet. Fast i huvudet tumlar barnen och tankarna på skolan om, runt, runt. Svårt att sova då. Jag har jobbat och jobbat, hela veckan. Och gått på kinarestaurang med kär vän. Och sett på hyrfilm ihop. Sen somnar jag på soffan. Ett helt oromantiskt liv.

Jag satt och gjorde en lista igår på allt jag ville ha, behövde och måste ha. Tre olika spalter. Och så kostnaderna. Det var bra att se det framför mig. Då blir det lättare att avstå från sånt jag vill ha, men inte måste ha just nu i alla fall. Och så ser jag tydligt det jag absolut måste ha pengar till i höst: tandläkaren, avloppet och ny startmotor till bilen. I det perspektivet behöver jag inga nya datorer, ingen ny mobil, inga lampor, ingenting alls egentligen.
Bäst att göra sånt som inte kostar. Städa. Slänga gammalt trasigt. Rensa ut. Få ordning på papper och betyg. Cykla.

“Ã…, regniga dag. Aldrig mera kan Dana bli glad.
För hon har mist sin vän, hon är ensam igen, där hon gÃ¥r, denna regniga dag…”
lite omgjord text från gammal schlagerhit.

“Regn ute, regn inne, regn i hjärta, regn i sinne…”
omvänd soldikt

“Regn Ã¥ regn Ã¥ regn Ã¥ regn, langar lötur skramblar… ”
ur färöisk barnvisa, ej rätt stavat

Utflykten inställd p g a regn.
Innesittardag istället. Ska se om jag får ordning på den stationära datorn. Den vill inte uppgradera word och det andra i officepaketet jag har. Kanske är datorn för gammal. Kanske är något trasigt i den. Kanske finns någon support att ringa, får ta reda på det.
Nej, den är bara att kasta. Bort, bort!
Jag ska hålla mig i mitt pysselrum idag mest. Lyssna på musik. Ordna lite. Låta tiden gå. Helt ok. Och igår vann Liverpool FC sin första match i Premier League. Bryr jag mig? Tja, det står ju Carlsberg på tröjorna. Absolut!
Om prick en månad vill jag åka till Danmark och öppna nya fönster och dörrar.

Morgonsol 6 augusti i Norrland.

Ibland, som idag, skriver jag saker, som jag sedan i min egen censur, inte låter komma ut i ljuset på internet.
Jag kan ju undra ibland varför jag skriver på min blogg fortfarande, efter fyra och ett halvt år. Är det bara en vana, ett behov, ett beroende eller vad? Vem vill jag nå ut till? Skriver jag bara för mig själv och låtsas naivt att ingen läser vad jag skriver? Eller tror att jag kan skriva vad jag vill, utan konsekvenser för tillvaron?
Jo då! Jag tänker ofta på det. Jag vet att jag inte kan skriva om vad som helst. Inte heller om vem som helst. Bloggen är på sätt och vis mitt ansikte utåt. Och jag vill inte skämmas för vad jag skriver. Inte heller lämna ut mig själv och andra till kända och okända läsare.
Så finns den andra sidan, läsaren. Som läser andras bloggar av nyfikenhet, glädje, irritation, vana eller som ett beroende. Jag läser ju också andras bloggar och finns på den sidan med.
Inte heller den som läser bloggar eller susar omkring på internet gör det osynligt. De flesta syns i besöksstatistiken med sitt land och ip-nummer, om man nu bryr sig om sånt. Kanske inte alla syns. Det finns väl ett blint fönster där med, precis som ett Joharis fönster. Men de flesta. Du syns. Jag syns. Och det är helt ok. Internet är fritt för alla att använda. De modiga och villiga skriver en kommentar. En del berättar direkt till mig att de läser min sida. Det är ju också sätt att lämna spår efter sig till mig. Och jag gör så till andra med.
Så tillbaka till det jag skrev i början. Om jag skrev allt här, då fanns ju heller ingen vinst med att ha en personlig kontakt med mig. Och för en del, är det jag skriver på bloggen den enda ensidiga kontakten som en del vill ha med mig. Jag kan undra varför. Det är ok. Allt är ok. Nästan.
Jag vill inte gå miste om kontakt med de jag känner, för att de tycker det räcker med att läsa i bloggen vad jag gör och för att slippa höra av sig till mig. Eller för att kontrollera vad jag gör. Eller vaka över mig. Det finns andra sätt. Ta kontakt. Eller släpp!

Vad trist att komma hem efter en arbetsvecka och inte ha nÃ¥gra särskilda planer för helgen. SÃ¥ fÃ¥r jag väl hitta pÃ¥ nÃ¥got dÃ¥… hm… vad…. ja, just det, ska pÃ¥ utflykt pÃ¥ söndag…
Men annars dÃ¥… vad är sÃ¥ fel med att pyssla hemma dÃ¥? Fixa till den stationära datorn. Sy en mysig madrass till kisses transportlÃ¥da. Städa lite. Ordna med mitt hem. Nä.
Jag vet inte vad riktigt, men något är det som trycker mig här hemma. Instängdheten kanske. Långt ner till marken. Ingen trädgård. Inga blommor. Inget som gör mig glad. Ingen spänning. Utan lust.
Det är ju också de första dagarna hemma, sedan jag kom hem från landet. Jag har ett liv med stora kontraster mellan jobbet ihop med andra och med att vara själv hemma. Jag har inte vant mig vid det än. Kommer jag någonsin?

En rolig sak hände idag på jobbet:
Jag planerade första skoldagen ihop med en klasslärare. Jag sa att jag ville vara med i klassen fram till rasten. Då sa hon:
- Och sen åker du till Danmark!
In my dreams! Fast nästan rätt. Nästa månad hoppas jag! Oj, vad vi skrattade!