Jag är fast i träsket vid Rigshospitalet i København. Jag tittar på Riget. Ernst-Hugo Järegård är fantastisk som dr Stig Helmer. Jag har inte sett Riget tidigare. I Århus tittade en del på den, men jag har så dålig uthållning och kan inte sitta så länge i taget och titta. Måste göra det i min egen takt. Bra att den finns att köpa. 120 spänn för både del I och II. På CDON.
Och så går jag omkring och pratar danska med mig själv. Jag kan säga vad och hur jag vill. Ingen hör om jag säger fel. Eller säger fula ord. Ingen missförstår. Ingen blir sur. Det är bra. Ingen svarar mig heller. Det är trist. Å, vad jag vill kunna prata danska! Och gärna med en dansk.
Och så vill jag sova så mycket jag kan. Då går tiden lite snabbare kanske.

En del vill bara ha nätupplagan av mig.
En del får bara nätupplagan av mig.
En del vill ha mer,
andra vill ha mindre.

Mitt riktiga Jag, vem vill ha mig
och till vem vill jag ge av mig själv?
Vem vill ge av sig själv till mig
och vems riktiga Du vill jag ta emot?

Det var inte så här förr, att man kunde välja mellan
en nätupplaga av mig och en nätupplaga av dig eller
ett riktigt Jag och en nätupplaga av dig eller
ett riktigt Du och en nätupplaga av mig eller
ett riktigt Jag och ett riktigt Du.

Relationerna förändras
på ett oöverskådligt sätt.
De blir helt annorlunda.
Jag välkomnar det nya
bara för att det är nytt.

Det är detta Här och Nu som finns.
I bästa fall möts vi och får kontakt eller
I bästa fall slipper vi mötas och ha kontakt.

En del vill bara ha nätupplagan av mig.

Jag ska korrekturläsa min diktbok och skriva in allt som behöver ändras så att det blir rätt stavat, kommaterat, rätta orden, rätta stycken och siduppdelningar. Alla bladen ligger på köksbordet. Jag ser dem varje dag där. Men varför kastar jag mig inte över det arbetet, när det nu äntligen har kommit så här långt? För att jag har ont i foten? För att jag behöver vila efter allt resande? För att det är för varmt? För att saknaden och längtan efter honom finns kvar och skjuter som pilar rakt in i hjärtat? Ja. Jo. Ja! JA! Allt. Och lite till. Kanske också en rädsla för hur det kommer bli. Jag stoppar väl
huvudet i sanden som vanligt då. Jag kan ju skylla på vad som helst egentligen, för att slippa, fast det bara är att göra det jag ska göra och bevaka mina intressen, för att få ut en fin bok, rätt tryckt. Oavsett väder, ont eller inte, ledsen, arg, ensam eller vad som. Det här är ÅNGESTSKAPANDE! Därför!

Förlaget skriver här om min bok.

Den SKA komma ut. Fast inte förrän i oktober. Efter bokmässan. Tja… vad är väl en bokmässa… som en bal pÃ¥ slottet med sin drömprins antagligen. Alldeles underbar. Men inte för mig, fast jag sÃ¥ gärna hade velat… suck….

“Det är ingen fraktur, det kan vara en spricka. Du fÃ¥r röntga foten pÃ¥ tisdag om du inte är bättre pÃ¥ mÃ¥ndag. Smörj in det onda med Orudis gel, ät Voltaren och Alvedon. Linda in foten i bandage. LÃ¥na en krycka, för att avlasta. Om det är en inflammation, sÃ¥ blir du bättre av det. Och har du en man, kan han pussa och smeka foten.”

Va? Jag trodde först att jag hörde fel…. ha ha ha… Jag bad henne skriva ut ett recept pÃ¥ en man, men det kunde hon inte. Inte till sig själv heller. Det var ju synd. Hon visade mig grodan hon hade fÃ¥tt av sina arbetskamrater, som hon skulle pussa och den skulle bli en prins. Det hade inte funkat hittills.

Jag har fått bilder från en vän från kursen i Danmark. Så här älskar jag att bada. Jag var helt lycklig här. Det är på västra Jylland, på en fantastiskt bred strand, med höga klitter, söder om Ringkøbing. Vågorna tar andan ur mig och slår mig till botten om jag inte är beredd. Att vara mitt i en våg är också härligt, att känna kraften och höra det öronbedövande bruset. Att tappa orienteringen och kontrollen en stund.
Det gäller att ha respekt för det manliga Vesterhavet. I det kvinnliga Kattegatt, går det lätt att vara lycklig genom att ligga på vågorna, gunga, sjunga och skratta.

Här ligger jag och solar och läser läxor på stranden i Århus. Det är ovanligt att jag blir fotograferad i Danmark. Jag brukar ju vara ensam där annars. Tja, så här ser jag ut!
Kropp, hav, sand och sol. Det är fint.

Kisse väcker mig kl 4.30. Sen är jag vaken. Skriver lite. Ser på film. Ser ut på morgonsolen. Tänker. När ska jag åka till Danmark igen? I september? Absolut! Jag bara måste!
Jag måste också sova mera. Ögonen bara faller igen. Skönt att inte behöva kämpa emot tröttheten. Bara sova lite till.

Jag har ökat ytterligare 2 kilo i vikt. Sommaren är värsta tiden med oregelbundenhet och godsaker av olika slag. Jag har ingen disciplin alls, varken av ena eller andra slaget. Jag följer minsta infall och har vaga gränser för mitt ätande. Är det att unna sig eller att tröstäta? Antagligen båda delar. I min fantasi gör jag upp planer på hur jag vill göra, i verkligheten följer jag minsta motståndets lag. Var är min inre viktväktare någonstans? Gömd inne i hullet någonstans.
Har jag några planer alls? Nej, inte än. Eller jag har, men orkar inte. Självdisciplinen är ju väck. I tystnaden och oföretagsamheten kommer andra tankar fram. Jag skriver en massa. Har ingenstans annars att lägga tankarna och orden. Behöver prata med någon. Måste vänta tills jag kommer hem.
Jag har gått från ena polariteten med nya intryck och massor av människor i närheten till den andra sidan med välkända vyer runt omkring mig och att vara ensam med mig själv. Inte konstigt med en reaktion då.
Ankeln gör himla ont så fort jag kommer åt där. Jag tror att jag har slagit i den, på stolar jag flyttade efter avslutningsfesten. Jag tror inte längre på doktorns diagnos. Det gör för ont. Och det börjar synas svagt gula blåmärken. Jag väntar på att det ska bli bättre. Och på att få komma till en annan doktor i morgon.
Hade jag haft bättre disciplin skulle jag stänga av datorn med. Vad är så viktigt med den egentligen? Det kan väl räcka med att ha den på en stund varje morgon och varje kväll? Jag väntar och väntar fast jag egentligen är less på att vänta. Det finns inget att vänta på. Ingenting alls. Det är egentligen bara att stänga av den.

ET ORD TIL OPMUNTRING
Huskevers

Hjertesorg er svær at bære.
Mavekneb kan værre være.
Prise lykken bør tilvisse
du som kun har een af disse.

Piet Hein (1905-1996)

OM AT LEVE I NUET
Livsfilosofisk gruk

At leve i nuet er livets teknik –
og alle folk gør deres bedste,
men halvdelen vælger det nu, som gik,
og halvdelen vælger det næste.

Og der forrige nu og det kommende nu
blir aldrig i livet presente,
og alle folks levetid går sågu
med bare at mindes og vente.

For det nu, som er gået, er altid forbi,
og det næste blir aldrig det rette.
Næ, sørg for, at nuet, du lever i,
éngang for altid er dette.

Piet Hein (1905-1996)

Jag kan inte göra så mycket när jag inte kan gå så bra. Foten vill inte ha sko på sig. Då slipper jag klippa gräset och gå på promenad.

Jag har druckit upp det sista av danska mjölken nu och ska äta den sista sillbiten idag ihop med dansk färskpotatis och kokt (norrländskt) ägg utan snaps.

Jag har beställt och fått hem Riget I och II och Det forsømte forår på dvd. Det tog bara en dag, så låg de i brevlådan här. Snabbt jobbat! Det kan jag titta på sen, om jag törs.
♥
♥
♥
♥
♥

Ute blommar honungsrosen Lykkefund. Fint att se den. Aïcha har jag missat blomningen på i år.
Jag längtar efter poesi att översätta eller skriva själv. Under tiden läser jag lite verser av Piet Hein. Jag köpte en liten bok “Gyldne gruk”, pÃ¥ antikvariat i Ã…rhus, ihop med Ed McBain “Kvinderne bag betjenterne pÃ¥ Station 87″ och Tove Ditlevsens “Vi har kun hinanden” och To som elsker hinanden”. Nu har jag ju semester och kan nöjesläsa om jag har lust.

GRine og sUK! (skratta och sucka)
Här är en GRUK! (SKRUK)

OM AT VANDRE

Det eneste fejl ved at vandre en tur
er, at vejerne altid forgrenes,
og alle de skæbner, som ligger på lur,
umuligt vil kunne forenes.

Så går man en tur, bør man splittes i to,
så ofte Ens vejbane kløftes, -
og senere mødes et sted, hvor i ro
Ens splittede skæbner kan drøftes.

Piet Hein (1905-1996)

skæbner - öden

- Mjau, vakna nu matte, och släpp ut mig till trädgården och friheten. Mitt liv är för kort att ligga inne och sova nu när vi har kommit till Paradiset. Öppna dörren NU. Jag struntar i att du varit vaken till halv 3. Jag har minsann varit inne och sovit ända sen klockan 22. MJAU, om du inte går ner med mig och släpper ut mig, så kommer jag fortsätta att trampa och gå över dig, bara så att du vet det. Det är bara så.

Jag kom fram. Firar med giiiiiiiiin! Hurra, hurra! Kisse är lycklig här. Jag med mest. Tack och lov att jag har mitt älskade hus!
Korrekturet till diktboken har kommit. Vem kan jag dela det med nu? Vem vill jag dela det med? Ingen! Det är bara så sorgligt. Mitt självförsörjande jag får koppla på sitt automatläge.
Foten är drabbad av överbelastning. Ingen blodpropp i alla fall. Blodtryck och blodprov utmärkt. Jag är gammal nu, sa doktorn, och klarar inte långa sittande resor mer. Måste handla stödstrumpor! Och massera mig i badkar. Ta fotbad. Och ha högt benläge. Jag är tant nu!
Jag tänkte mycket på min barndom och gamla familj på vägen upp hit. Barndomen formar en så mycket. Men jag vill gärna forma min framtid efter andra mått än den. Och det här med att släppa taget om det som inte finns mer, det är min största utmaning. Kanske får jag leva mitt nästa liv med att öva mig på att släppa taget.
Min barndom går inte att göra om. Min framtid bestämmer jag.

Får se om jag kommer iväg till Norrland idag. Har fått en läkartid kl 13.45. Möjligen är det inte så bra att sitta i bilen i flera timmar och köra med svullen fot.

Här är min nya danska stora kudde med örngott till. Och så adjö, farväl till Danmark. Jag gråter alltid när jag ska åka över gränsen till Sverige! Det är ingen tröst att jag kanske kommer tillbaka. Jag vill helst stanna kvar där alltid.
Jag börjar sortera mina danska minnessaker nu. Oj, vad jag har handlat! De får inte plats på samma bild på långa vägar. Och så kom en kursvän hit och hämtade några saker. Med henne kan jag vara precis lika galen i Danmark som hon är. Skönt att få vara sig själv! Jag kunde bjuda på dansk ekologisk jordgubbskräm med dansk skummetmælk, danskt pålägg och maltvafler från Urtekram. Det var kul!
Nu är det snart middag med Mike och hans flickvän, mitt i röran. Jag ska också packa blommor och det viktigaste att ha med till Norrland imorgon. Kisse. Trasiga datorn. Viktiga papper. Räkningar.
Det blir väldiga kontraster, ännu en gång ett fokusskifte. Men jag är ju också hemma på alla tre platserna, i huset i Norrland, i min lägenhet, och i Danmark.
Till sist en bild på mina tröjor inköpta på affärskedjan Tiger. Varför köpa en bara, när det finns fem att välja på för 20 kr styck? Den femte hade ingen betydelse för mig.
De här har.