Idag var jag och handlade en pion pÃ¥ en trädgÃ¥rdsaffär, vad sÃ¥na nu heter, det har jag glömt. Det var sÃ¥ länge sedan sist jag var där. Jag trodde först att alla skulle titta och peka pÃ¥ mig och säga: “Vad gör hon här? Hon har ju ingen trädgÃ¥rd kvar! Här fÃ¥r inte sÃ¥na vara!” Sen lugnade jag mig och insÃ¥g att det inte syns utanpÃ¥, jag behöver inte säga att jag har en rabatt utanför huset som ska bli fin sÃ¥ smÃ¥ningom. Jag köpte en vanlig vit, doftande pion. Den kommer inte blomma i Ã¥r. Kanske nästa Ã¥r dÃ¥.
I rabatten har min kinesiska ros knoppar, som skiftar i gult, i smala strimmor, svagt anandes. Bra att den blommar tidigt, innan skolan slutar.
Som en mors dags-present fick jag ett uppgraderat wordpress. Det var fint! Så fick jag ett leende idag i alla fall. Och en vän ringde och vi pratade hyggligt bra.

Sen blev jag ledsen, lagom till kvällen. Jag påminns om så mycket som jag inte längre har. Jag saknar det så oändligt. Jag tror aldrig jag kommer bli riktigt glad igen. Jag gömmer mig. Jag visar mig inte. Inte hela mitt riktiga jag. En del av mig bygger en mur, ett skydd, som både håller ute och stänger in.
För några veckor sedan satt jag som en olycklig fågel i ett träd. Så sågades grenen jag satt på av. Flög jag iväg då? Nej, jag föll överrumplad, överraskad och pladask ner. Jag kan inte flyga längre. Jag har blivit tung och klumpig. Jag vill inte mycket. Och det jag hade då, finns inte nu. Så här trist är jag ikväll.

Dagen då jag inte bloggade, då gick jag ut i skogen. Det är märkligt vad naturen kan vara rik på upplevelser. Jag skulle titta efter ett springspår för eleverna till nästa vecka. Jag gick det vanliga elljusspåret.
Först ser jag massor av små fågelungar, koltrastar, som precis lärt sig flyga lite. De står lite vilsna på marken och vet inte riktigt vad de ska göra. Sen ser jag en jättelång, silverfärgad orm ringla sig över spåret och in i snåret, för att gömma sig för mig.

Efter det kommer en kopparorm fram på vägen.

Jag är inte lika rädd för ormar, som jag är rädd för spindlar. Jag har hört att rädslan är större för antingen det ena eller det andra. I mitt fall stämmer det. Sist rusar en ekorre förbi.
Promenaden gjorde mig gott. Jag såg också de första utslagna blommorna av kinesisk gulros på en bilparkering vid tågstationen. Mmmm, fina rosor! Doftar gott!

Nu är det en ny dag. Jag ska köpa lite blommor till mina rabatter. Blommor är bäst! Och alla gästbloggare med, ni är som blommor ni också! Tack för att ni har skrivit här. Får se om det blir en till före sommaren. Kanske, kanske inte.
Men schlagerfestivaler är ingenting längre. Inte heller andras prinsessbröllop. Fast jag tittade en del på det, på min danska tv-kanal igår. Bra att i alla fall hon fick sin prins och han sin nya prinsessa.

Owe, den övernaturliga baskerprästen

Vi var så många att det blev kö in till lokalen där vi skulle hålla minnesstund för min faster. Jag stod där tillsammans med min kära syster, Fru Favofröken. Bakom oss stod en man med vitt skägg och basker. Några lockar från hans vita hår letade sig ut ur baskern. Det kändes liksom i luften att denna man på något sätt må vara speciell. Han utstrålade vänlighet, optimism, värdighet och nån slags inre ro. Jag tyckte han såg en liten gnutta bekant ut men jag tänkte att han kanske var en avlägsen släkting. När jag mötte hans blick tog han till orda:

-Men är det inte Fru Favofröken och Göte Børge? Hur är det med er?

Min syster och jag hälsade då artig på den älskvärda mannen och jag såg skymten av en sån där vit grej i halsen som markerar prästerskap. Ja, just det. Vid närmare eftertanke var detta ju prästen från begravningsakten i kyrkan.

-Hur kan denna präst veta vad jag heter, tänkte jag.

Fru Favofröken förklarade senare att prästen, Owe, för 20 år sedan var skolpräst i en organisation som bland annat ordnade ungdomsläger. Dit skickade mina föräldrar oss för att säkra en gedigen kristen uppfostran. Så vi har alltså för 20 år sedan befunnit oss på läger där Owe var präst, men varken jag eller Fru Favofröken kan minnas att vi på något sätt var du och tjena med honom. Owe som alltså nästan inte träffade oss för 20 år sedan återuppstår plötsligt två decennier senare i en sorgekö och minns vad vi heter.

I kyrkan hade Owe en varm, tårdrypande, stark och närgången begravningsakt. Jag tror att de flesta av de 150 samlade fick tårar i ögonen. Nu vid minnesstunden höll han ett långt personligt tal med en detaljrikedom från resor och möten med min faster, och han målade upp bilder och beskrev händelser som en stor konstnär. Och igen fick han alla församlade att både gråta och skratta, känna glädje i saknaden och förhoppning i sorgen.

Vi hamnade under minnesstunden bredvid en nära vän till Owe. Denne berättade att han varit med Owe hos församlingsbor och sett honom ta upp släktfoton och kunnat namnge samtliga på fotografierna.

Detta är en man med ett otroligt minne för människor, känsla för detaljer och en stark utstrÃ¥lning. Jag vet inte hur väl jag lyckats beskriva det, men det är nÃ¥got alldeles speciellt med honom; baskerprästen Owe. NÃ¥got övernaturligt, ja nästan nÃ¥got religiöst…

Göte Børge, bloggare på Denna sidan sundet, och ordförande för intresseföreningen Svenskar Andra Sidan Sundet, SASS.

Jag har hämtat ett mobilt bredband i affären. Får se om jag fixar med det i helgen. Jag ska diska först. Jag tar med mig datorn till köket för att kunna lyssna på podcastern. Jag har massor av program ohörda. När jag lyssnar i sängen, på natten, somnar jag inom en halv minut. Bäst att passa på att lyssna medan jag gör annat.
Jag vill också helst höra om mejlen plingar till. Men där får jag tji. Den är tyst. Jag förstår inte riktigt varför egentligen. Men sån är min värld, helt obegriplig till tider. Jag lär mig att jag ska inte vara arg. Inte svartsjuk. Inte frustrerad. Inte missnöjd. Inte otillfredsställd. Inte hängiven heller. Och ändå är det just sån jag är.
Tack och lov har jag andra sidor med. Polariteterna till ovan nämnda finns också i mig.
Och idag är jag glad för att det är lördag i morgon. Då kommer ett inlägg från en gästbloggare. Han är ordförande i intresseföreningen Svenskar Andra Sidan Sundet, SASS. och har bott i Danmark i flera år, numera åter boende i Sverige.
Han är en som kan få mig att dra på munnen. Som lättar upp. Som ser världen på ett annat sätt än vad jag gör. Vi har faktiskt träffats med, på en trevlig lunch i Köpenhamn.
Jag är jätteglad för att han ville skriva här. Jag har varken lovat honom guld eller gröna skogar, inte heller tusentals läsare eller många kommentarer. Ändå tackade han ja till att skriva här! Jag har ingen aning om vad han tänker hitta på att skriva om. Det blir en överraskning. Han är en god bloggarvän.
Göte Børge, på Denna sidan sundet, välkommen till min blogg!

Just nu vill jag tänka på sånt som är bra:
Bra att jobbveckan är slut.
Bra att solen skiner och det är varmare.
Bra att jag har glass i frysen.
Bra att det är fredag och snart dags att presentera veckans gästbloggare.
Bra att få lön på tisdag.
Bra att tiden går.
Bra att det finns knoppar på min ros utanför. Hoppas den slår ut snart.

“En olycka kommer sällan ensam”, är det sÃ¥ det heter? Nu är jag uppe i tre-fyra dÃ¥liga besked, pÃ¥ drygt tvÃ¥ veckor. En del gÃ¥r att ta hand om och ordna till det bättre, bara man har pengar, en del gÃ¥r inte alls att ställa tillrätta. Livet drabbar liksom bara, med separationer och svÃ¥ra sjukdomar, smärta och besvikelser. Nej, det är inte jag som är sjuk, utan en närstÃ¥ende.
Jag handlar en röd, tight, kortärmad tröja idag, att ha med till Danmark. Det kan jag behöva, till tröst. Tänk om det var så enkelt, att handla sig fri från dåliga nyheter och sorg. Men ack nej, så är det inte. Inte alls.

Det är klart med vem som gästbloggar på lördag, och det blir jättebra! Vem kommer skriva den sjätte och troligen sista gången före sommaren? Jag hoppas det blir en dansk. Det vore fint.

Har tagit sovmorgon, för jag ska till tandhygienisten. Förra gången glömde jag helt bort min tid där. Det har jag aldrig gjort förr. Och det här var bästa tiden jag blev erbjuden. Så fick jag gå här och ha ont i över en månad, i väntan på idag. Konstigt att det dröjde så länge. Kanske beror det på att mottagningen är så populär? Jag hade ont sist jag var där med, men då hittade hon inte felet. Det är kanske något med bettskenan. Jag biter ihop tänderna stenhårt i sömnen antagligen och allt håller på att spricka sönder. Det är jobbigt att gå med nästan ständig smärta. Humöret blir inte i topp direkt av sånt.
Fick en akuttid till tandläkaren efter det. Jag gillar inte att gå till tandläkaren. Det är så förbundet med smärta och utsatthet. Min rädsla har tack och lov avtagit lite, ju äldre jag blivit. Tur att något blir lättare med åren.
Sen går jag ner mig i hopplöshetens träsk.

När tiden gÃ¥r lÃ¥ngsamt, och det gör den idag för mig, kan man roa sig med att göra sprÃ¥ktestet Dialang, som finns pÃ¥ mÃ¥nga olika sprÃ¥k. I svenskan klarar jag mig som en infödd… tja… det var väl inte sÃ¥ förvÃ¥nande…
PÃ¥ danskans hörförstÃ¥else kommer jag upp till nivÃ¥n som… en infödd! Ha ha, det tror jag sÃ¥ mycket jag vill pÃ¥! Nästa gÃ¥ng gÃ¥r jag vidare med ett skrivtest pÃ¥ danska. Enligt självskattningen man fÃ¥r göra i testet, fÃ¥r jag frÃ¥gorna utifrÃ¥n min nivÃ¥. Och min skrivförmÃ¥ga pÃ¥ danska är mycket lÃ¥g. DÃ¥ blir väl uppgifterna lätta kanske.
Obs! Programmet måste laddas ner innan det går att använda.

Ibland kan jag fÃ¥nga morgonens första medvetna tanke. Idag var det “Är det mÃ¥ndag idag? Vad har jag missat?”
Ibland tappar jag bort tiden, som idag. Och jag har ett obehag av att en kort sekund tro att jag har försovit mig. Då är det en lättnad att upptäcka att det faktiskt bara är söndag, ännu en dag att vila ut på. Det är som om min kropp vet att den inte har återhämtat sig och faktiskt behöver mer vila, innan jag orkar gå till jobbet igen.
Jag har varit riktigt duktig igår och inte bara vilat. Lämnat in cykeln till en verkstad, gått hem, en halvmil minst. Tvättat. Diskat. Handlat. Lagat mat. Skrivit klart och skickat in en uppgift till danskan.
Får se om denna dag kan vara lika produktiv. Äsch! Dagen blir som den blir. Det räcker.

Nördturism

“Paris är alltid Paris och Berlin är aldrig Berlin” ska tydligen den franska politikern, Jack Lang ha klämt ur sig, apropÃ¥ hur snabbt staden förändrades. Jag förstÃ¥r honom, i alla fall om man ser till ytan, men en stad för mig, är mer än dess byggnader och landskap. Berlin har en särskild känsla, som gör att Berlin alltid är Berlin, oavsett hur staden formas. Det är en metropol utan dess like, i hjärtat av Europa, som har den perfekta kombinationen av mänsklig värme, spontanitet och det berömda tyska ordningssinnet. Jag har aldrig upplevt nÃ¥gon stad lika levande, och det är det jag Ã¥tervänder till, gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng, även om jag ocksÃ¥ självklart vill se om den nya byggnaden, ännu endast iklädd sin cementgrund, kommer matcha arkitektens vision pÃ¥ plakatet. Det är nästan tvÃ¥ Ã¥r sedan jag var där sist, och nu kom jag tillbaka dit med en bibliotekariestuderandes perspektiv.

Här ovan syns Staatsbibliothek zu Berlin (vid Unter den Linden), eller StaBi, som det kallas i folkmun, som är Tysklands största forskningsbibliotek. Detta gör att biblioteket har ett liknande ansvar som t ex Kungliga Biblioteket har i Sverige. Det sedan 1992 återförenade biblioteket är utspritt över två byggnader, här nedan är den andra vid Potsdamer Platz:

Den öppenhet, som vi är vana vid i svenska bibliotek fanns inte här, utan lånekort med en årskostnad, krävdes för att bli helt insläppt. Däremot fanns delar av en kortkatalog tillgänglig, vilket känns väldigt exotiskt och ovanligt efter onlinekatalogens intåg, men väl värd att bevara. Någon som saknar dessa kanske? Själv är jag lite för ung för att minnas att jag verkligen använde dem när de fanns på folkbiblioteken. En väldigt intressant forskningsöversikt av onlinekataloger och dess problem finns att läsa här.

Vad är nu detta för bibliotek kanske ni undrar? Det traditionella uppdraget för bibliotek, att erbjuda läshörnor och studieplatser, har här tagits till vara av en vanlig bokhandel. NÃ¥got krav pÃ¥ konsumtion fanns ej, och en väldigt avslappnad stämning infann sig, vilket i sin tur nog är bra för business à la Apple Store. Är detta möjligtvis framtidens “folkbibliotek” dÃ¥ regeringen slopar allt vad bibliotekslag heter? Denna lag som knappt är tillräcklig som den är. Läs mer om varför Sverige behöver en nationell bibliotekspolitik pÃ¥ LibraryLovers.se!

Så blev det till sist slut på en lång, arbetsfylld vecka. Mina ben vill vila nu. Huvudet med. Och slippa gå upp tidigt på morgonen. Jag vill ha sovmorgon! Och bara göra mina egna saker, vad jag vill, när jag vill, hur jag vill.
Jag har fått tips om en persisk diktare och filosof från en på jobbet. Det ska jag kolla upp. Jag ska läsa och plugga. Städa och tvätta.
I morgon är det dags att ge plats åt en fjärde gästbloggare. Han står mig nära, fast han bor inte nära längre. Vi brukar chatta var och varannan dag. Kanske mer sällan den sista tiden. Det är ok. Vi vet att vi finns för varandra alltid. Han är min allra käraste son.
Mikael är den jag vänder mig till när det gäller hemsidan och annat med datorn.
- Micke, kan du fixa det och det och det?
Han svarar:
- Gör det själv, du kan!
Fast det kan jag inte alls alltid. Micke är min webmaster. Fint att han finns där. Och ibland frågar han mig om saker. Jag tycker om vårt ömsesidiga utbyte.
Micke producerar dubstepskivor på fritiden. Han blev intervjuad om det nyligen, fast den artikeln är inte riktigt klar än. Välkommen till min blogg, Mike!

Visst är det konstigt, att nu när jag har en ledig kväll framför mig, så faller tårarna igen.
Jag har varit för upptagen av annat istället för att känna efter de sista dagarna hur jag har det. Kapslat in en del av mig. Levt i ett upptaget Här och Nu. Men nu rör det om igen i mig. Först gråta då, sedan göra annat:
Kanske bläddra i min nya bok, av Ross Heaven, The Way of the Lover. Eller lösa lite korsord, se på tv och flykta in i ingenting en stund. Eller läsa något i Året Runt. Fast också diska och sortera tvätt. Och klappa katten som sitter nära mig, som slickar på min arm och spinner.

Skönt att äntligen komma till ro efter en jättelång arbetsdag. Har suttit framför tvn och glott en stund. Druckit varm choklad och varvat ner.
Skönt att den här dagen har gått. Den var dessutom riktigt trevlig med. Då är det extra skönt att komma hem och veta att allt blev bra. Vi har hunnit med att ha olika möten och dessutom har vi haft tid att umgås med varandra däremellan. Det är inte alltid den tiden finns att både slappna av med varandra och mötas i skratt och samarbete. Såna dagar är viktiga att ha på ett jobb. Och tur att vi inte har tretton timmars arbetsdag jämt.

Å, vad svårt att vakna. Och himla skönt.
Jag har jobbat hela natten med att städa på jobbet. Det har kommit in folk på mitt rum och rivit loss blå lackfärg från väggarna med en rivmaskin, som inte fungerar, jag har fått städa på det ena stället efter det andra, dammsugarna har slutat fungera, massor av blöt sand i mitt rum, en hel hink med sandbollar som jag råkar välta ut, papper, träspån, kartongpapper, ja överallt dammigt, skräpigt och fult.
Folk har kommit och sagt att andra är missnöjda med mig, att jag lämnat ett ställe med massor av skräp kvar och jag har bara svarat att det bryr jag mig inte om vad folk säger. Jag vet sanningen om hur det ligger till i alla fall, att jag får ta rätt på andras skräp och dåliga jobb.
Och så kommer det en elev och vi börjar jobba, tills jag inser att det inte är min elev. Det sitter elever ute på skolgården i sina bänkar och de flamsar och stör de med. Överallt är det oroligt.
Jag upptäcker att jag har fler fönster i mitt rum, som jag inte lagt märke till tidigare. Fint att ha utsikt upp mot skogen med.
Idag blir det arbete ända till sena kvällen. Kisse får vara ensam jättelänge. Jag är inte riktigt frisk. Allt får gå. Men det finns ingen blöt sand i mitt arbetsrum, ingen blå trasig lackfärgsvägg, inget skräp. Skönt, att det bara var en dröm.