Jag ska åka till Danmark! Jag ska åka till Danmark! Jag ska åka till Danmark!

Jag tror det var Annika Lantz som sa “Duktiga flickor kan alltid göra bättre.” Jag nöjer mig med att vara duktig och så får allt bli som det blir.
Nu har jag sorterat in mina danskapapper i pärmar och fått ordning där. Härnäst ska jag hitta jobbets alla viktiga papper och göra ordning med dem. Jag säger till mig själv att jag inte får gå hem i morgon fredag om jag inte har fixat det. Jag behöver ordna med ett bra system för alla papper. Och så har jag massor av annat som ska skrivas med.
Jättebra att jag kan vara kvar på jobbet utan att behöva stressa hem till ingenting. Jobbet är verkligen min räddning i mitt liv just nu.
Frågan är om jag kan vara duktig och diska med innan kvällen tar slut. Jag undrar jag….

Jag arbetar och har ingen ork till annat. Dagarna är långa och grå. Jag kommer hem senare och senare. Och vad gör det, tänker jag. Ingen väntar på mig hemma, jo katten förstås, och jag kan lika gärna jobba. Hemma somnar jag bara på soffan. Och jag sitter manisk och energilös och surfar runt här och där.
Kanske är andra lika utled som jag på tristessen, för plötsligt visas det nakenbilder på män i bloggarna jag läser. Som om det skulle piffa upp tillvaron. Inte min i alla fall. Jag känner mig inte road alls. Tvärtom. Jag blir bara provocerad.
Jag blir påmind om det jag har stängt av, det som inte längre finns i mitt liv. Jag har ingen man och ingen kärlek. Ingenting. Jag har mig själv. Och katten. Slut.

Å, vad januari är en lång månad, kan den inte ta slut snart? Jag är så trött på den och på mörkret.
Jag vaknade inte på min bästa sida idag. Har huvudvärk och mår inte bra. Måste jobba. Kan inte vara hemma. Måste tjäna pengar och betala bilreparationen och element.
Vill hellre tänka framåt och planera lite för framtiden. Jag har en önskelista för februari:
- åka till Danmark. Men vad har jag där att göra egentligen, det är frågan. Kostar bara pengar.
- gå på spa med syrran. Det vore spännande för oss bägge.
- göra klart i badrummet, kakla klart, byta kran och sätta upp ett handfat. Behövs verkligen. Urtrista jobb.
- läsa den nya danskakursen. Jo, jag har börjat igår. Ett sätt att få utlopp för min danmarksgalenskap/nördighet.
- gå ner ett kilo.
- gå på bio.

Jag tvivlar på att något mer än danskakursen kommer hända. Jag har svårt att få saker ur händerna och bestämma mig och verkligen vilja något. Å så tråkigt allt är!

Jag tänker inte diska innan ventilationskontrollmänniskorna kommer i dag tisdag. Det får räcka med att jag tömt kattlådan, tagit undan allt vid de tre ventilerna i väggarna i kök, badrum och klädkammaren. Undrar om de kollar ventilationslisterna i fönstren med? Hm… Och så har jag skrivit en lapp om att ta av skorna.
Jag verkligen ogillar att lämna min lägenhet till främmande människor, som kommer in när jag är borta och jag har ingen kontroll alls över vad och hur de gör. Usch!
Utan kontroll är jag också med cykeln i källaren. Där har någon lämnat en massa skrot, bl a golfklubbor. De blev ett jättebra tillhygge när någon/några slog sönder alla cyklarnas baklysen. Och pumpen som satt på cykeln är också väck. Vem ska betala allt det tro? Jag röstar på golfklubbemannen. Andra alternativ är de som slog sönder och stal. Eller den som ställde upp dörren dit. I sista hand bostadsrättsföreningen som hyr ut till golfklubban.

Sånt här gör mig lite gladare: en orkidée som inte har blommat på flera år blommar, en katt som gossar med mig, musik som ger tröst.

Det är en helg, hittills utan större inre frid. Jag känner hur arg jag är, vad liten jag blir och försvarsinställd.
Jag mår illa av introjekten som jag sväljer med hull och hår. Jag är uppvuxen med dem. Det är gamla kontaktmönster som lever kvar, svåra att förändra. Jag vet inte om det går heller. Jag vet bara att de är som gift för mig.
På plussidan är jag nöjd med att kunna se introjekten i mig tydligare och snabbare än förr. Nästa steg blir att skydda mig bättre och inte ta in dem. Jag behöver öva och öva och öva.
Vad är introjekt?
Det är något som sägs, en projektion, om mig som jag tar in som en sanning, fast det inte alls behöver vara så.
Det är bl a när andra tror de vet bäst vad du behöver och inte tvekar att säga det till dig. De ger goda råd som du inte frågat efter.
Det är när andra börjar meningar med: Du är…. Du borde… Jag trodde att du…. Varför gjorde du inte så?
Det är mer eller mindre dolda budskap som säger något om dig, som riktas in i dig. Kan vara dubbla budskap också. Det kan vara som en indirekt kritik: Det var bra, men…
Det är också när andra säger: Du är underbar. Du är bäst! Du är duktig. Alla projektioner/introjekt behöver inte vara negativa. Men det är bra att veta vad det är i alla fall. För att kunna bestämma själv om det stämmer med mitt inre jag, om jag vill ha en sån bild av mig själv eller inte.
Det är som en prägling kanske, när jag tänker efter lite mer. Föräldrar har mycket makt över sina barn här. Tänk efter vad du säger och varför. Mycket lite handlar egentligen om andra. Det mesta du säger handlar om dig själv. Så får också jag tänka till.

”Hun havde læst Palle alene i verden. Han havde hørt stilheden i bogen. Bag tegningerne, bag teksten, bag bogens tilsyneladende ensomhed havde han hørt den vederkvægende stilhed i en by, hvor alt hviler.”

Peter Høeg har läst barnboken “Palle alene i verden”. Det gör mig glad på något sätt. Han har sett och hört något i den boken, som ingen annan jag vet har gjort.
Att som Kasper Krone kunna höra inre stämningar, tonarter och vilken musik som spelas i andra vore ju fint. Nej, förresten. Jag vill nog hellre höra tystnaden.
Jag tycker mer och mer om “Den stille pige”. I början var den himla svår att komma in i. Nu längtar jag till att sitta i bussen eller på tåget och sitta och läsa i den.
Tur att den är svårläst. Och lång. Och har små bokstäver. Då räcker den längre.

Väger 73,7 kg idag. Jättemotiverande att se en rörelse neråt, som inte är tillfällig. Promenader, tre frukter varje dag, bra mat i alla fall till lunch, börjar göra utslag. Mindre av gin och godis med. Bara lite av sånt. Viktväktarna har rätt i att ju mer jag äter av bra saker, desto mer går jag ner. Det handlar inte om att hålla igen och sluta äta. Och så att jag har börjat gå nu, när jag är utan bil.
Idag ska jag ut och gå igen, fast det är helg. Promenadvägen till skolan på vardagarna, är ingen trevlig upplevelse, med all trafik runtom, i ur och skur. Det är bara att gå för att komma fram.
Idag blir det istället en skogspromenad med fin natur, skogens ljud, dofter och gott sällskap.

Alltså, idag har jag varit i en radiostudio och pratat gamla minnen. Ursäkt 1: Faktiskt så är minnet selektivt. Konstaterande 1: Jag älskar mina barn högst av allt i världen. Det gör jag. Mina vuxna barn. Tack för att ni blev så bra! Det är möjligt att det inte kom fram riktigt i intervjun.
Jag var helt slut efteråt. Jag började direkt tänka: Vad sa jag det för? Varför sa jag inte så istället?

Käraste mina barn och alla andra, ni förstår, det går inte att beskriva något så viktigt, som hur allt är innan, under och efter ens barn flyttar hemifrån, på bara några korta minuter. Det går bara inte. Så, nu vet alla det.
Programledaren sa innan vi började att det här ska kännas roligt. Jag tyckte också att det var kul. Jag pratar gärna mer i radio, fast då vill jag ha en chans att göra om och redigera det jag säger. Inte bli så himla gråtmild och tappa rösten och andningen och allt. Det var spännande. Nu har jag en ny erfarenhet. Tack mina barn för att jag fick prata om det här. Tack min medpratare Gunnel. Tack producenten Matz och programledaren Pia. Matz tog bilden på mig. Uppvärmning innan: “Och så vill jag hälsa till mina barn, och till mina arbetskamrater och till faster och morfar och alla jag känner och ….”
Skönt att vara hemma nu. Fredagskväll. Ska inte göra något alls.

Hur ska jag kunna sova i natt? Hur ska jag kunna göra det jag ska, utan att må illa? Hur ska jag klara mig ut ur det här?
I morgon efter klockan tolv vet jag. Jag längtar dit. Inget Här och Nu-tjafs här inte!
Eller så är Här och Nu räddningen från alla hemska fantasier. Andningen med.

På väg hem från jobbet slår det mig att jag verkligen lever i helt olika världar.
Jag har min skolvärld. Den är till vardags fast och bestämd och rör sig bara planerat ibland. Såklart kan det oväntade också ske. Absolut är det så. Vi håller ihop och stöttar varandra när vi behöver oftast med.
Så har jag mitt oftast ensamma hemliv, som mest består av att diska, städa, tvätta, stryka, sköta katten, handla, sova, äta, se på tv, skriva. Inte särskilt stimulerande eller kreativt. Bara ibland. Då lyser jag upp som en strålande stjärna.
Jag bearbetar mycket som händer i mitt liv med. Det är ytterligare en värld som finns för mig, min inre värld med minnen, framtid och andlighet.
Att prata med och träffa mina barn är ännu en dimension av min tillvaro.
Hemsidan och bloggen lever sitt eget liv. Som en egen värld. Här hör jag också hemma. Här får jag prata med andra och andra tar kontakt med mig. Jag får vara med om sånt jag aldrig förr gjort. Till exempel blev jag intervjuad i Hemmets veckotidning en gång. Jag fick kontakt med ett bokförlag som vill ge ut mina dikter. Och nu ska jag få vara med i en radiointervju på fredag. Producenten var envis och gav inte upp. Jag tycker det låter spännande, jag vill se hur man gör radio. Att jag ska vara med och prata är väl bara nödvändigt för att det ska bli något. Vågar jag? Jag vill våga!

Jag är hemma ikväll. Det blir ingen danska. Det är en vecka fri mellan kurserna.
Istället funderar jag på min bil. Den står på verkstad och ska lagas. Jag är inte riktigt säker på att det är rätt beslut, men nu är det bestämt. Det kommer att kosta en massa pengar, pengar som jag inte har. Men det får gå. Det brukar gå. Jag är väl bara lite trött på att behöva leva så sparsamt med det mesta och sen i nästa stund slösar jag bort pengar på helt onödiga utgifter. Hade jag varit aktsammare och klokare hade jag kunnat spara massor av pengar. Men nu är jag inte det. Jag är både oförsiktig och oklok. Suck! Nå, nu vet jag hur läget är. Anpassning gäller. Rätta mun efter matsäck! Håll ut och spara så mycket jag kan.
Jag får tröst i att det blir ljusare utomhus. Och att vara ute och gå kostar inga pengar. Jättebra för mig!

Idag har jag lärt mig något nytt: ett namn på en blomma!
En kollega kom och frågade vad hennes krukväxt hette, var det en brännässla månne?
- Nej, sa jag.
- Jo, sa en annan.
- Nej, sa jag igen. Men har jag fel så är det ok med. (Så ödmjuk kan jag vara, absolut! Fint va!)
Nu har jag tittat i mina blomböcker, glad att jag har dem kvar. Jag har ju älskat att bläddra i dem och de faller nästan sönder av allt användande.
Jag är glad, på gränsen till självgod, å fy, för blomman hör inte till släktet brännässla, Urticáceae, men så lär jag mig att den heter Palettblad och också Blomsternässla, Cóleus Blúmei. Inte samma släkte, men bladen påminner om nässlans. Det var ju kul i alla fall! Jag kan alltid lära mig mer. Om jag vill.
I kväll blir jag påmind om vad mycket jag älskar blommor. Jag saknar min trädgård jättemycket! Så kan jag gråta för det med. Tur att jag har min trädgård uppe i Norrland! Jag längtar dit nu!
Får se om jag kan komma ihåg att sätta in en bild här i morgon. På ett Palettblad. Blomsternässla.

I veckan som gick skrev jag ett nytt inlägg på Elevhälsan.se.
Idag visar vågen en högre siffra igen. Och jag tröstäter Anthon Berg-choklad. Jag passar på att njuta också. Den är så GOD!!!