Jag vet inte om jag egentligen vill tänka på året som snart gått, inte just nu, när jag precis har det extra svårt. Fast året har ju varit både uppåt ↑ och neråt ↓. Som livet är. Jag ska inte glömma allt som varit bra. Jordgubbar och choklad på Kulturhuset till exempel, eller hur Stig! Och trots allt finner jag fotfäste i tillvaron också här och var.
Jag kommer i kris med vissa mellanrum. Så också i år. Ungefär två större. Megastora! Årets första del började med kris och stor sorg. Trots det åkte jag till Danmark och Skagen i påskas. Allt var bra, utom hemresan.
Jag avslutade gestaltfortbildningen i våras och jag vet nu att jag vill fortsätta med gestalt i framtiden.
Jag började läsa danska på universitetet på hösten och det har varit så himla kul att göra det! Bra beslut! Studierna har fyllt ut mina helger och de jag läser ihop med är trevliga danmarksnördar, precis som jag.
Jag har inte än givit upp min ambition att spela in sånger på portastudion, det projektet har fortskridit, dock i väldigt långsam takt. En dansk coverlåt är på gång i alla fall. Gitarr och bas är inspelade. Kvar är trummor, sång och mixning.
Jobbet har varit min trygghet hela året och där får jag skratta, sjunga och ha det bra mesta tiden. Sånt är viktigt absolut. Vi har bytt arbetsställe och kommit till en väldigt trevlig skola och jag har mitt rum, mina fina elever och mina kära arbetskamrater. Puss och kram till alla där!
I Norrland i somras fick mitt fritidshus en ny fasad och jag har bara lite mardrömmar om att det är felisolerat. Skulle det inte vara ett lager med plast emellan med? Avloppet blev också delvis bytt i källaren. Jag arbetade hårt hela sommaren där. Hösten har, på grund av renoveringen, varit svår ekonomiskt och jag har levt på kredit i flera månader. Må pengar flyta in bättre under nästa år och inte bara flyta ut! Drömma kan jag ju!
Relationer och sånt har jag ju svårt med fortfarande. Jag har börjat träffa gamla vänner mer under året. Ett par vänner har jag återfunnit. Det är lycka. Någon har jag lämnat utan tillsyn. Vänskaper är inte enkla. Jag vill helst ha det enkelt. Jag vill vara glad i att ses i alla fall.
Att bygga upp nya relationer är inte lätt. Jag är helt klart rädd för kärlek och kroppslighet och jag tror inte att jag kan eller vill bli kär igen. Det är så smärtsamt.

Jag hade en önskan i somras och den slog in. Nu kan jag säga:
- Åtminstone en gång i mitt liv har jag sett dervischerna dansa!
Hösten har gått i Rumis tecken under detta jubilerande 800-årsminne av Rumis födelse. Jag har varit på föredrag, hört sufisånger, lyssnat på vackra persiska rumidikter, sett dervischer, hjälpt till att starta en dansk hemsida om Rumi, sufism och mystik och översatt danska rumidikter till svenska.
Året slutade sedan i ny sorg. Det började med att min före detta svärmor dog hastigt. Julen blev sedan inte alls som jag hade tänkt mig. Jag och barnen åkte till Småland. Allt var bra där, utom hemresan.
Jag vet att ingenting är beständigt. Allt förändras hela tiden. Ibland tar förändringar lång tid. Och ibland tar det en sekund och så snabbt kan livet bli en mardröm. Ska verkligen livet behöva vara så prövande? Så är det visst både för mig och för andra. Det är bara att kravla sig upp. Igen. Bearbeta det som hänt. Igen. Ta nya tag. Igen. Jag har gjort det förr. Jag gör det igen. Jag får hjälp av andra i det här, tack alla stöttande, goda, rara. Jag vet inte vad meningen är med det svåra som händer, eller om det ens finns en mening, det får jag nog inget svar på just i år. Kanske nästa år.
Bra att det kommer ett nytt år. År 2008. Det är hög tid för det nu. Bort med det gamla och in med det nya. Gott Nytt År.

Jag har precis fÃ¥tt veta att min dikt “Jag tror pÃ¥ dig” är publicerad i facktidningen Tal & SprÃ¥k. Den ges ut av SFFL, Svensk Förening för Foniatri och logopedi. Jättekul! Det här blir jag riktigt glad av. Dessutom är jag med pÃ¥ en publikbild frÃ¥n deras kongress i höstas. Undrar hur jag ser ut där dÃ¥? FÃ¥fäng? Jag? Ja, ibland.

Jag har äntligen börjat skriva pÃ¥ mitt projektarbete till den danska litteraturkursen. Jag ska skriva om “Palle alene i Verden” av Jens Sigsgaard och med illustrationer av Arne Ungermann. Den har jag haft en nära relation till, sedan början av 1980-talet, frÃ¥n metodikkursen i nordiska sprÃ¥k pÃ¥ Lärarhögskolan.
Vad är det som gör en bok så bra? En sak är bilderna absolut. Och språket. Och säkert också att känna igen sig i att känna sig som ensam i världen. Drömma om att få vara det och bara kunna ta för sig tills det inte är roligt längre och att uppleva svårigheterna med att klara allt själv. Vad är dröm och vad är verklighet? Ensamhet som ett existentiellt grundvillkor.
Boken gavs ut 1942, mitt under Tysklands ockupation av Danmark. Kanske spelar det roll med. Danmark, som känner sig alene i verden? Otryggheten. Är det verkligen så att vi är ockuperade? När vi vaknar upp och inser att vi drömt, då finns mamma där, som en symbol för det vardagliga och socialt trygga livet.
Ja, det finns många trådar att skriva om. Det här är bara några.
Jag trodde jag hade den danska boken hemma. Kanske har jag tappat bort den. Jag har beställt en ny. Den svenska översättningen har jag hittat i alla fall. Bilderna är som i den danska boken, utan översättningar på vad affärerna heter. Det är kul att se en SLIK-affär där. Det har jag inte lagt märke till tidigare. En förstautgåva säljs på ett danskt antikvariat för SEK 3105 kr.

Jag har återfunnit en ute på nätet, som får mig att le. Det är Göte Børge som har bott i Köpenhamn och som startade SASS, för svenskar på andra sidan sundet. Nu har han flyttat hem till Sverige och börjat blogga på Denna sidan sundet.
Jag uppskattar att läsa saker med humor. I mitt eget rätt så humorlösa liv, behöver jag skratta åt det ena och det andra. Jag tycker ju om att skratta!
Andra sidor som kan fÃ¥ mig att dra pÃ¥ munnen är Tjuvlyssnat och Roliga skyltar. OcksÃ¥ Stationsvakt är en uppskattad blogg för mig, inte för att den är sÃ¥ rolig numera dÃ¥, mer knäpp och läbbig, jag fattar inte hur han hittar sÃ¥nt som munnar till ögon t ex. Jag har aldrig förr ens tänkt tanken att sÃ¥nt gÃ¥r att göra bilder av. Blundande munnar… läskigt…

Vad behöver jag? Vad vill jag? Hur gör jag det bästa med det som är?
Planerna för det här jullovet ändrades redan de första timmarna efter skolavslutningen. Och sedan hände mer, som inte var planerat. Och vad som händer sedan, är ännu som oskrivna blad. Planerat och oplanerat.
Jag reser inte upp till Norrland som jag tänkte, som jag ville, som jag behövde. Jag är hemma och gör andra saker som jag behöver och måste göra. Jag är i dagarna som kommer och går. Jag gör det jag behöver och följer min lista med det jag måste göra.
Jag minns att jag längtade till friheten med lovet. Nu längtar jag till vardagen med det förutsägbara. Konstigt! Kanske bäst att inte längta alls dÃ¥. Bara ta det som är och tröstar mig med att allt dÃ¥ligt tar slut. Tyvärr tar ocksÃ¥ bra saker slut. Hm…

Fastän döden påminner om livets förgänglighet är det trots allt jul vad som än händer. Livet och döden möts i samma andetag. Någon föds och någon dör. Och efter ett långt liv är det inte så konstigt att döden kommer. Det är mer och mer troligt.
Dalai Lama säger i en bok att han förbereder sig för döden varje dag, men att han sen inte vet om det hjälper.
Idag är det julafton. Idag är jag här med mina båda barn och deras farfar.

Det är frostigt ute. Jag är inne och tar hand om hushållet, med matlagning och disk. Det är skönt att vara till nytta och att göra något som jag vet att jag kan. Att vara i rörelse och göra praktiska saker är bra.
Radion spelar julsånger. Julstämning känns avlägsen. Ingen tittar på tv. Natten var lång. Ingen mejlar. Alla har sitt att hålla på med.
Att en människa som funnits så länge är borta är svårt att fatta. Alla saker finns där de alltid funnits. På något sätt känns det som om min svärmors ande svävar runtomkring i huset och säger att allt vi gör är gott.
Vi växlar mellan prat och tystnad, rörelse och stillhet, minnen och nuet, sorg och glädje. Framtiden finns liksom inte. Inte än.

♥
♥
♥
♥
♥
Det blir en annorlunda jul än jag trodde. Idag reser jag och barnen ner till deras farfar. Det känns jättefint att få vara tillsammans där. Jag är tacksam för det. Kisse får också följa med. Han kommer säkert vara till tröst för oss alla.

En del dagar blir inte som vanliga.
Idag dog mina barns farmor, min före detta mans mamma, min före detta svärmor.
Hon var en av mina flitigaste läsare på min hemsida. Hon skrev kommentarer eller mejl ibland, om hon tyckte jag gick över gränsen. Hon brydde sig om mina ord, även om vi inte tyckte lika.
Sist vi pratade var på min födelsedag. Trots att jag var skild från hennes son, höll vi kontakten då och då på telefonen. Hon var alltid uppmärksam, generös och omtänksam mot sina barnbarn och det är egenskaper som jag som mamma uppskattade. Hon var liksom närvarande i vardagen. Osentimental. Och hon kunde göra mig galen med, hon matade ständigt kisse! Så fort han pep, och det gjorde han jämt när hon var där, tänkte hon att han var hungrig och gav honom riktigt fin delikatesskattmat.
Något jag särskilt gillade med henne, var hennes nyfikenhet och drivkraft att resa ut i världen alldeles själv. Fick hon inget sällskap, så reste hon ut ändå. Hon var också tidig ute med att lära sig att mejla och skicka foton. Åldern var inget hinder för henne. Nyligen firade hon och hennes man 60-årig bröllopsdag. De fick ett långt liv tillsammans i lust och nöd.
Ibland pratade hon och jag om döden och hur det skulle bli. Idag dog hon hastigt och trots sin höga ålder oväntat.
Jag kommer sakna henne.

Idag fyller min dotter år och hon har avslutat sin utbildning igår till löneekonom med högsta betyg! Hon är så fantastiskt duktig! Hurra, hurra, hurra!
Och jag jobbar min sista dag för denna terminen idag. Skönt att vara ledig sen! Jag tror faktiskt att jag ska ställa klockan och mobilalarmet i morgon bitti med, bara för nöjet att stänga av dem och somna om!

En enda dag kvar i skolan är kvar nu och sen är jag fri att göra vad jag vill i massor av dagar!
Jag har jobbat hela dagen utan raster och det är ju dumt, men jag ville bli klar med alla rapporter till föräldrarna, innan jag gick hem.
Det har varit en snurrig höst återigen. För tredje hösten i rad har jag flyttat in på ett nytt ställe. Och det tar tid att komma i ordning och den här hösten hade jag ju inget rum att flytta in i heller. Sen tog det lång tid innan jag fick en dräglig datortillvaro och innan dess skrev jag anteckningar i flykten mest. En elevs göranden har jag slängt av misstag. Det var verkligen dumt! Och så kan det gå! Nu får vi alla lita på att jag gjort något bra ändå då.
Julkorten är lagda på postlådan och typiskt nog så får jag ett kort då, från en som jag inte har skickat till! Jag ska se om jag betvinga mig att inte skicka ett tillbaka just nu. Jag vill unna mig att få en julhälsning från någon, utan att känna mig skyldig för det. Jag vet att jag ger annat andra gånger.
Roligt har det varit i skolan på adventssamlingarna den här veckan. Jag har givit mitt bidrag på ett sätt som passar mig: att sjunga julsånger med barnen. Jag sitter där på en låg pall med min gitarr och har roligt med att sjunga Mössens julafton, Önskevisa och tomtesånger i min tomtemössa. Det är lite av Danas julshow då. Fint av mina arbetskamrater att ge mig det utrymmet! Å, vad jag gillar dem!

Ikväll har jag en Anne Linnetkväll. Jag lyssnar och sjunger och tittar i texterna för att lära mig dem. Jag vet inte varför, men så många av hennes sånger går in i hjärtat på mig.
Jag gör allt för att slippa göra något nyttigt med. Inga danskaläxor blir gjorda, inget större med jobbet, inga mejl, ingen tv, ingen städning och diskning. Allt det får stå och vara. Men visst är blicken fixerad vid datorn, utifall att något skulle hända eller nåt. Kontroll. Beroende. Sällskap.
Jag har förresten visst gjort andra saker idag: handlat julskinkan, skrivit julkort, lagat middag, käkat kakor och godis, varit trött.
Frågan är om jag är trött nu? Jag tror att jag får svårt att sova ikväll igen. Jag är som nattvakten som ska vaka i natten och det vore ju skönt att hellre släppa taget om dagen. Blunda. Sova. Drömma.

Tre arbetsdagar kvar och massor att göra. Sjunga julsånger och fixa papper. Hitta julstämning och tända ljus. Göra klart de sista lektionerna och avsluta sånt som inte ska ligga kvar och skvalpa till vårterminen. Sluta tidigt idag.
Handla med Mike. Fixa middag tillsammans. Sedan flyttar han till sin pappas ställe där han ska vara kattvakt.

Halli, hallå, det måste gå
att gå upp!

Jag vill sova och inte gå upp!
Jag vill vara uppe och inte gå och lägga mig!
Jag vill ha julllov! Nu!
Fyra arbetsdagar kvar!
HÃ¥ll ut!

Det är frostigt ute och vackert på tallen utanför mitt fönster. Ekorren har varit där och klättrat runt och givit kisse något spännande att titta på. Jag förstår inte hur kisse kan märka att ekorren är här. Som på en given signal, så vet han det i alla fall.
Jag tycker om när det är lite fruset ute. Naturen blir en ögonblicksbild som stannat upp. Frosten ger nya nyanser. Kylan ger en föraning om snön och den kommande vintern.