Jag mår inte bra. En förkylning är på väg. Kroppen gör ont och jag kommer igång väldigt sakta med allt. Går hem tidigt. Går till frisören direkt. Hem och somnar på soffan. Handlar sen. En unge i affären pratar och gapar väldigt högt, jag hör det i hela stora coop-varuhuset. Det skär verkligen i öronen på mig. Jag testar att fokusera på ljud omkring mig och det klarar jag inte. Och glömmer bort att sätta på mig min avledningsmusik i öronen.
Hemma gör jag lite sen framåt kvällen. Trött på tv. Sorterar mina papper från danskan. Ska börja jobba med en läxa. Bäst att sätta igång med danskauppgifterna tänker jag.
Jag börjar få mer att göra. Det är både bra och inte bra. Vill inte bli stressad av för mycket. Och vill ha meningsfulla saker att göra på min lediga tid.
Kanske åker jag på en konstrunda i Gnesta till helgen. Men vill jag åka själv? Hm… Vem vill jag åka med i så fall? Jag ska må lite bättre först innan jag bestämmer mig för något. Fast det är trist att driva hemma hela helgen själv med.

Aj, vad ont i kroppen jag har! Gårdagen var väldigt slitande för mig. Vi sprang och sprang för att hinna med båten till Birka och när vi kom fram till den, stod vi vid fel båt och sen fick vi springa igen, till den rätta. Med packning på ryggen är det extra ansträngande. Nå, jag behövde inte motionera mer den dagen i alla fall.
Efter Birka, var jag kvar i stan. Jag gick och sökte i tapetaffärer efter en rosbård, att ha i sovrummet i Norrland, där vattenskadan förstörde tapetkanten i sovrummet.
Sedan var jag på min första danskaföreläsning. Det kommer nog bli bra. Många kvinnor där har en dansk käraste, eller har haft. Här kan jag fråga om precis allt vad gäller det danska språket. Läraren pratade danska och i början av kursen talar hon långsamt. Om vi vill, får vi prata danska vi med, men det är inte det kursen lär ut i första hand. Så nu gäller det att ta tillfället i akt, tänker jag.
Varje steg hemåt, påminde mig om att jag har en kropp. Aj! Ont!
I natt har jag sovit som en stock. Jag tror inte jag har rört mig ett smack. Jag måste nog ta en smärtstillande tablett, om jag ska komma upp ur sängen idag.

Varför kan inte nätterna vara längre? Varför vaknar jag så tidigt? Varför räcker inte veckopengen till?
Det sista skrev Tord Gummesson om i en sång på sextiotalet. Han har dött nu. Och just de orden minns jag. Varför det?
Därför. Därför är inget svar, sa vi barn ute på gården förr, när vi käbblade med varandra. Och varför är ingen fråga i så fall. Varför och därför. Frågan “Varför” väcker en oändlig kedja av otillfredsställande svar. Svaret “Därför” snoppar av allt.
Varfor har mina tangenter pa datorn plotsligt andrat tecken….
Den vill inte skriva o med prickar och a med ring och prickar och inga tecken upptill vill heller. Mystiskt! Varfor skedde detta_ D’rf;r!

Idag har jag cyklat bort till ett bageri, jag aldrig tidigare besökt. Där köpte jag tre piroger att ha till matsäcken till i morgon. Jag ska till Birka på utflykt med skolan. En ostpirog har redan funnit sin väg ner i magen. Mums! Hoppas de andra smakar lika gott i morgon. Så ska väl en matsäck vara, frestande god. Sen vet jag inte vad mer jag ska ta. Frukt och dricka kanske räcker.
Och så ska danskapärmen och en bok med. Jag har min första föreläsning i morgon kväll. Hoppas jag orkar vara vaken. Varje dag den här veckan har jag somnat på soffan.
Och så ta med lite musik att hygge mig med på pendeltåget på hemvägen. Vad mer behöver jag? Hm.. handskar? öronvärmare? vindtät jacka? fleecetröja?
Jag packar oftast alldeles för mycket och för tungt. Som bagaget i livet då, som kan vara lika hindrande för att komma vidare. Jag vågar liksom inte resa med för lätt bagage. Nå, bäst att packa klart nu, så att jag kan gå till sängs sen.

Å, kära nån, vad trött jag är på kvällarna nu. Jag orkar ingenting. Det märks att jobbet har börjat minsann. All min kraft går åt dit.
Jag har planer varje dag, en ambition att göra något litet hemma och sen går det som det går… jag somnar på soffan. Eller orkar bara se på tv. Inte ens min tantblaska orkar jag läsa i. Böckerna, alla roliga böcker jag har skaffat den sista tiden, tornar upp sig i en oläst hög. Mitt ena projekt har både börjat ta sig och nu lagt sig till vila igen. Projektet med att läsa danska – språk och kultur, börjar på torsdag. Då gäller det att orka! Det ska bli så spännande!
Mitt sång- och musikprojekt är i vila ännu. Jag måste börja städa i mitt pysselrum innan jag kan packa upp studion igen. Och jag behöver hitta en riktig studio med riktiga musiker, det tror jag blir nästa steg. Mitt diktprojekt är planerat att starta till våren. Ett annat diktprojekt kommer snart igång här. Projektet att kakla klart i badrummet går sakta framåt. Då gäller det att starta motorn bara. Var är startnyckeln? Promenader har jag börjat ta. Vikten går i alla fall inte uppåt nu. Lära mig att använda webkameran och prata med Mike ska väl inte vara så svårt. Ja, vad mer? Spara pengar. Vinna en miljon. Det vore ju himla fint!
Och så gäller det att genomföra projekten. Bara att prata om dem räcker inte! Suck! Nä, nu väntar soffan på mig. Ska se klart en deckare med! Och sen planera morgondagen i skolan. Hej svejs!

Idag börjar det kännas som om inflyttningen i vår paviljong äntligen börjar närma sig. Huset städas nu. Det som blev fel med mitt och min talpedagogkollegas rum ska rättas till och väggar ska byggas, så att vi får lika stora rum. Telefon- och datorkablar ska dras in. Vi har bestämt var dosorna ska sitta. I morgon handlar vi telefoner. På onsdag ska möblerna bäras in och monteras.
Jag fattar inte vad tålmodiga och glada vi är trots allt. Barnen flyter med i det. Det mesta går med små medel. Fortfarande tar jag en dag i taget. Jag har inget att planera direkt. Jag finns mest till hands. Sjunger. En kollega skojar och säger att jag har sånger på lager som passar till allt. Jag kan bara hålla med. Sångerna bara poppar upp i mig…. Kommer fel lådor, till fel rum så kan jag sjunga: “Ska vi… ska vi byta grejor?” Och om någon frågar vad vi gör vid dåligt väder, då passar: “Om det börjar regna, kan vi klappa händerna… ” och så vidare… Höstens sång med eleverna är “På en öde ö i havet”. Och den kan ju passa oss alldeles utmärkt nu när vår paviljong blir som en egen ö, på skolgårdshavet. Av en slump har vi hamnat där med. Vi skulle ju ha flyttat till ett annat ställe först.
Jag är rätt så nöjd just nu. Jag har några spännande projekt på gång. Jag vet att nöjdheten snabbt kan vända till något annat. Bäst att passa på och njuta, medan livet är så här då.

Nu sitter jag här och stirrar på skärmen och väntar på mejl som inte kommer. Jag blir så TRÖTT på mig själv. Vad är det med mig egentligen? Jag är alldeles för naiv och tror på vad en del människor säger.
Om någon säger: “Vi hörs nästa vecka!”, så är jag så blåögd så att jag tror på det. Dumt! Jag kan inte lita på en del. Jag vet ju det. Och ibland kan jag ju inte ens lita på mig själv! Fast om jag säger så till någon, då håller jag på det. Eller ger ett nytt besked. Det är väl därför jag litar på när andra säger så.
Och så sitter jag här och väntar, istället för att göra andra saker. Och gör jag andra saker så är det istället för att vänta och det är inte bra för mitt kreativa flöde ett dugg! Allt jag gör då, är bara ett tidsfördriv. Jag stryker, städar, ser på tv, istället för att gå andra vägar, som kan ge mig mer, hela tiden i hopp om kontakt. Där finns en obalans helt klart i angelägenhetgraden antagligen. Så blir jag sur, orolig, irriterad, arg, känner mig som längst ner på andras lista, istället för att bry mig om mig själv och vad jag gör med mig.
Jag löser antagligen inte det här dilemmat idag. Jag vill ju lita på andra. Jag får fundera på vad jag vill göra istället. Jag vill inte vänta längre!

Jag har visst mer och mer svårt att sova på lediga dagar. Igår vaknade jag kl. 05.40. Idag kl. 06.20. Nå, så får jag väl gå upp då. I morgon ska jag gå upp tidigare än så för att vara med på byggmöte kl 07.00 på jobbet. Jämfört med det har jag sovmorgon idag då…
Jag dricker te och läser ett mejl som jag fått genom hemsidan. Jag är glad för att få respons på det jag skrivit.
För övrigt vandrar jag omkring i mina rum som nu ligger tysta och städade. Det ekar nästan i rummen av tystnaden och allt ligger stilla. Det kommer ta ett tag att vänja mig vid det. Och kanske kommer mitt liv nu bli ett liv med städning. Jag kommer ha ordning i alla rum och skåp, men inte ha något liv då… hm… Jag får väl vara uppmärksam på det i alla fall.
Idag ska jag hem på fika hos en pensionerad kollega och vän. Min gamla fröken. Istället för att säga att vi ska ses “sen”, så föreslog jag att ses idag. Ovanligt för att vara mig minsann. Jag behöver komma ut lite här hemma. Inte bara städa. Men surströmmingsskivan som en ångermanlandsförening ska ha, får vara. Där drar jag en gräns.

Nu är det tyst här hemma igen. Min son har flyttat hemifrån, för andra gången. Min dotter har rest hem till sitt. Jag får ta mina rum i besittning igen.
Städar. Vad kan jag slänga? Vad ska jag göra med alla vinylskivor, två backar? Fixa en hylla till skivspelaren kanske, så att jag kan koppla in den någonstans, så att jag kan lyssna på min gamla musik igen?
Saker byter plats märker jag. Basen till pysselrummet. Datorbordet till containern. Tvättkorgen till klädkammaren. Jag har inte boat klart här i lägenheten. Har inte bott in mig riktigt än, fast jag har bott här i två år nu. Känner mig inte riktigt hemma. Jag vet inte varför.

Puh, vad varmt det är idag. Jag har huvudvärk. Det beror nog på vädret.
Jag har varit ute hela dagen klädd i tighta jeans och dagens ena höjdpunkt var att stå i duschen efter jobbet. Dagens andra höjdpunkt är att båda mina barn är här och ska sova över. Deras pappa kommer också hit ikväll och vi ska äta middag tillsammans och Micke ska väl packa antar jag.
Micke flyttar i morgon. Det blir både bra och tomt. Jag får tillbaka mina rum, tystnaden och kommer att bo ensam igen. Han går vidare med sitt liv och börjar plugga till bibliotekarie. Det är toppenbra!
I kväll är det fullt hus här. I morgon kväll är det bara jag här. Det får gå. Jag klarar det. Visst! Absolut!

Jag är alldeles ledbruten i kroppen. Inte har jag tränat. Bara varit på jobbet och gått och gått och gått. Igår och idag.
Idag har jag gjort något jag inte tidigare gjort under mina trettio år som lärare: låst in ett barn i klassrummet! Jag misstänkte det när jag var ute på rastvakt och spanade efter eleven och efter tredje varvet, när jag insåg att jag letat överallt ute, tänkte jag att klassrummet var det enda möjliga stället kvar att leta på. Duktig elev, hade helt lugnt satt sig ner och läst en bok då. Jag blev förlåten av eleven och det var tur det. Skamsen känner jag mig ändå. Jag ska aldrig göra så igen, jag lovar!
Ikväll ska jag förbereda morgondagen. Vi ska på utflykt och jag har ansvar för lite gammeldags lekar. Gå med ägg på sked. Hoppa säck. Sista paret ut. Och lite till som jag inte har kommit på än. Jag ska sy lite tygsäckar och koka ägg. Så roligt som att ha råa ägg på skedarna blir det inte.

Jag har äntligen fått hem en ny bok att läsa. En dansk bok. Peter Høeg. Den stille pige.
Å, vad det ska bli kul att börja läsa den. Hoppas den är bra.
Bra också att vi hade ordnat ett byggmöte på skolan. Ordnar ingen annan det, så gör vi det själva! Och bra att ritningen vår beställare hade, visade våra förslag som vi bestämt. Uselt att ingen verkar ha tittat på den, när den gamla, använda baracken kom, senast uppställd i Södertälje. Nu handlar det om att få den ombyggd, så att vi kan stå ut under året som kommer.
På måndag ska jag ner på husföreningens kontor och klaga. Helt och hållet åt fanders med den marodör till trädgårdsansvarige som husföreningen har. Han har rivit upp all myskmadra runt trädet utanför min dörr. Myskmadran, min käraste växt här, som jag har pysslat om och fått etablerad där. Va! “Trodde du att det var ogräs? Lär dig se skillnad på ogräs och en marktäckare!!!” ska jag säga. Och jo, till den som undrar, jag hade fått lov att plantera i rabatterna här.
Kanske har jag kylt av min ilska tills dess. Kanske. Eller så är jag arg och besviken fortfarande. Ska inte låtsas vara något jag inte är, i alla fall.
Myskmadra har vita små blommor. Torkad myskmadra doftar som hö. Gott! Bakom syns en annan marktäckare med gula blommor.

Nu har jag hittat vägen till universitetet och blivit inskriven där. Det är som om jag varit ute i världen en stund när jag åkte dit och hem. Många människor finns det. Två unga tjejer mittemot mig på pendeltåget, åt varsin hel måltid sushi och sedan höll de varandra i handen. Trångt att åka i rusningstid. Helt galet med så många människor på en gång, som alla ska resa någonstans. Undrar om det var Stationsvakt jag såg på pendeltåget på hemresan?
Universitetet är som en overklig, dold värld. Jag har aldrig förr varit där och såg bara träd. Inga blå höghus. Jag hittade rätt efter en mobiltelefonguidning från Mike.
Vi var ca 30 stycken där. De flesta unga kvinnor. Alla tysta utom ett par stycken. Sedan kom de som skulle informera och registrera och allt gick fort och smidig och tyst.
Hoppas jag orkar åka in till stan varje vecka. Den största ansträngningen kommer bli resan in till stan, mitt i rusningstiden. Och sedan hem igen.

Tänk om jag glömmer bort att åka in till universitetet på tisdag eftermiddag? Jag har så mycket i skallen nu så jag skulle inte bli förvånad om jag glömde. Bäst att skriva upp det på en stor lapp, så att jag inte missar det.
Kom-ihåg-lappar är bra att ha både hemma och på jobbet. Fast sen läser jag dem inte, utan glömmer bort att köpa tandkräm, trots att det står på listan jag har i näven.
Barnen i skolan hade roligt åt mig idag när jag plockade fram en liten ko, en ko trodde jag i alla fall att det var, och en elev såg direkt att det var en tjur! Ja, jag hade glömt att titta efter det med.
Jag glömmer namn och ansikten också. Jag behöver se någon ofta och lära känna någon mer, innan det sitter.
Och sen finns det saker jag inte glömmer i första taget med. Sånt som gör mer ont och ligger kvar obearbetat inom mig. Sånt som jag känner mig tilltryckt av och inte säger ifrån om. De som håller på att lära känna mig, tror att jag säger till om allt. Det gör jag inte. Jag tränar mig på att säga till och känna efter vad som händer i kroppen. Huvudet kör sitt lopp. Kroppen sitt. Jag litar på kroppen mer och mer.
Hur ska jag nu avsluta det här då? Jag började i en ände och slutar i en annan. Som livet då.
Äh, glöm det här nu! Imorgon är en annan dag!

Jag vaknade innan klockan ringde. Den här stunden mellan sovande omedvetenhet och vakenhet, vad märklig den är. Jag hörde ett sus först idag, från datorn. Den stod på, för jag somnade till sista “Sommar” i natt. Och så är det ju, slut på sommaren.
Idag är det höst. Hösttermin. Barnen blir elever och kommer till skolan. Jag har ett litet pirr i magen. Inte så stort. Lagom hanterbart. Det kommer gå bra. Det vet jag ju. Något blir det av dagen. Och sedan kommer jag hem igen.
Min första skoldag fick jag en stor pappersstrut, fylld med godis och frukt. Det var min moster som gav mig den. Och jag gick ut på gården och bjöd andra barn på det som fanns där. Den var dekorerad med bokmärken med. Jag har kvar ett bokmärke från den. Det var en riktigt fin present.
Nej, nu är det dags att sticka iväg. Ha ordning på mina saker. Gitarr, skylt, lek, boll, sånger och plastdjur. Komma ihåg namnen på barnen. Och lite till kanske då.