Solen skiner. Fint.
Har bestämt mig för att köpa en iPod, den billigaste lilla gröna. Utan namn. Det är ett litet beslut, som ändå behöver tuggas på.
Avslutningssången till Gestaltfortbildningen som tar slut nästa vecka, blev klar idag. Roligt med samarbete och kul text.
Men varför är jag så avundsjuk på de som sökt in till gestaltterapeututbildningen? Det riktigt värker i mig av avund! Det känns värre och värre. Jag vill också!!! Fast jag vet att det inte passar sig just nu i mitt liv och jag har heller inga pengar till den. Kanske sen. Eller aldrig?
Jag vill inte släppa taget till gestaltvärlden, för där hör jag hemma. Jag får fundera på hur jag kan gå vidare. Mer än så kan jag inte bestämma idag.

Jag har en vision om en drömman. Skulle jag kunna vara någons drömkvinna? Vill jag vara det? Hindrar drömmarna mig från att möta någon verklig person? Antagligen.
Först behöver jag sörja klart, kärleken som aldrig blev till det jag så hett önskade. Flyktigt och mer och mer sällan kommer jag väl tänka på Honom Som Var Den Ende för mig.
Än så länge finns han dagligen i mina tankar och i mitt hjärta. Fortfarande gör det ont. Ibland minns jag det goda. Ofta är jag arg. Då och då glömmer jag bort att han inte finns kvar i mitt liv längre, utan bara är i min fantasi.
Sen vet jag inte vad som kommer hända.

Igår var jag borta hela dagen på Familjekonstellationer. Det är ett sätt att arbeta med relationer och ordningar inom familjer och man kan få en annan syn på olika dilemman man kan ha i livet.
Jag var med som observatör och fick vara med i en konstellation. Det är väldigt märkliga ting som kan hända och vad det sen blir av det, får man sällan veta. Ändå känns det kraftfullt och mystiskt. Jag vet inte om det handlar om en slags manipulation, en dröm om hur det skulle kunnat vara. Det är ingen terapi. Man får lita på känslorna och rörelserna som kommer och följa flödet.
Jag kom hem vid sextiden och somnade rätt så direkt. Jag var helt utmattad efter dagen.
Nu har jag sovit i stort sett tolv timmar. Det är ovanligt. Senaste tiden har jag sovit rätt dåligt. Somnar sent. Vaknar tidigt. Jag lever vidare med energilösheten. Jag har svårt att sätta igång med mina projekt, fast jag vet att det är bra för mig att vara i rörelse av något slag.

SÃ¥ är det den femte söndagen i april. Ingen smeker min kind. Ingen häller upp ett bad. Ingen finns här som jag tycker om och som tycker om mig. Jag är som vanligt ensam med katten här pÃ¥ morgonen. SÃ¥ är det. Kärleken kom och kärleken gick. Anne Linnets “Söndag i april” böljar ut i havet igen.

Och till sist har jag kvar frågan till alla er som är duktiga på att känna igen musik:
Vad heter den här låten som jag nynnar på? Jag behöver veta det. Så lyssna här och berätta för mig vad det är för låt jag har i huvudet. Jag vet att den är svensk och från början av nittiotalet möjligen. Hoppas att du kan hjälpa mig med detta!
Vad är det för låt? Lyssna här

Jag har en fråga till alla er som är duktiga på att känna igen musik. Vad heter den här låten som jag nynnar på? Jag är helt desperat på att få veta det. Så lyssna nu här och berätta för mig vad det är för låt jag har i huvudet. Jag vet att den är svensk och från början av nittiotalet möjligen. Tack på förhand för all hjälp!
Vad är det för låt? Lyssna här

Så har det gått en månad sedan förra löneutbetalningen. Det är ett sätt att mäta tiden på. Positiv, om det finns lite pengar kvar att göra något kul med. Eller ångest. Kommer pengarna räcka till allt som ska betalas och till husrenoveringen?
Ett annat sätt att tänka är att nu har det gått en vecka sedan förra fredagen och tack och lov kommer den dagen inte igen!
Och snart är april över för den här gången och sköna maj står för dörren. Möjligen skön i alla fall. Och visst uppskattar jag att se grönskan i träden absolut och undrar vilken dag i maj som vindens sus kommer höras i träden?
En långhelg eller en lång helg står för dörren. Förr såg jag fram mot sånt. Det gör jag inte nu på samma sätt. Visst, skönt att slippa krav och gå upp och passa tider. Men väldigt trist om jag inte har något bestämt som jag vill göra. Bra att helgen går, så jag kommer fram mer till framtiden och längre bort från det som var.
Visst fanns det många fina stunder då med min kärleksvän, men också mycket smärta. Jag trodde att vi för alltid skulle vara goda hjärtevänner och viktiga för varandra, men så blev det inte. Ha, vad jag bedrog mig!
Så går tiden, oavsett vad! Om en månad får jag lön igen. Om en vecka blir det en ny fredag. Kanske kommer lugnet snart att lägga sig omkring mig och allt blir okej som det är. Eller så kommer jag ha roliga och spännande ting framför mig. I juni. Hoppas det.

Tänd ej eld du inte kan släcka.
Ge ej löften du inte kan täcka.
Väck ej längtan du ej kan stilla.
Ge ej råd som din nästa kan förvilla.

En dikt/insändare ur senaste Hemmets Veckotidning.

Kisse fyller 11 år idag. Han har varit gossig och suttit ute på balkongen. Vad är det med honom som gör att han alltid kommer verka vara som en ungkatt och aldrig bli riktigt vuxen? Söt är han! Och en gammal hankatt! Ibland gnällig och jamande missnöjd. Ändå ett gott sällskap. Ja må han leva! Mjau! Kurr!

Jag är hemma efter jobbet och känner efter hur allt är. Jag har känslor i mig som pockar på och vill ut idag med. När jag blir ensam hemma, utan jobbets struktur och åtaganden, känner jag hur ont i hjärtat jag har. Idag på väg hem gjorde jag lite annorlunda. Jag började liksom andas in i det som gör ont och se, det blev lättare.
Jag har handlat lite med Mike och nu är godisförrådet fyllt igen. Inte så bra för vikten då. Men det är ju så gott att smaska på! Och kan ge tröst, om än kortvarigt. Jag köper bara det jag tycker om. Och jag är rätt så kräsen. Vilket vardagsgodis som helst duger inte. Bara till nöds då.
Idag behöver jag röja upp lite hemma. Diska och tvätta och städa pÃ¥ bordet. Eller ska jag sätta mig och läsa en ny veckotidning och äta lite godis? Hm… Antingen eller? Och andas. Hela tiden! Medvetet och uppmärksamt sÃ¥ gott jag förmÃ¥r.

Ett kärlekspoem från Ryokan till Teishin:

Have you forgotten me
Or lost the path here?
Now I wait for you
All day, every day.
But you do not appear.

Har du glömt mig eller tappat bort vägen hit?
Jag väntar på dig nu, hela dagen, varje dag.
Men du visar dig inte.

Och ett till:

You must rise above
The gloomy clouds
Covering the mountaintop.
Otherwise, how will you
Ever see the brightness?

Du måste höja dig över de dystra molnen, som döljer bergstoppen.
Hur ska du annars någonsin kunna se klart?

Inte bara jag tappar bort vägen. Andra gör det med. Döljer sitt jag. Tappar bort sig. Gör bort sig. Ser inte klart. Vecklar in sig i olika försvar. Det är verkligen dystert.
Jag hoppas att vinden blåser bort molnen så att solens strålar återigen ska nå ner till marken. Värma jorden. Värma det som frusit.
Jag vill andas in djupt. Känna lättnad. Inte tyngd. Lämna det som varit. Bara gå. Inte vara rädd mer.

I många år har jag tänkt mig själv som en ek. Igår på väg in till stan, såg jag ekar och jag insåg att nej, sån är jag inte. De stod som orörliga, döda träd med grenarna runt utåt, och jag såg inte längre något i dem, som passar in på mig. Fantasin fick mig att fundera på vilket träd jag är idag.
Jag kom fram till att jag är ett videträd, en sälg.
Jag blommar tidigt och när jag har videkissar kan jag sättas i vas inne utan vatten och näring. Jag kan växa i olika terräng, alltifrån sandiga hedar i en karg miljö, till ljusare lövskogsområden. Räknas som sly emellanåt. Jag är många arter och har olika sätt alltefter var jag lever. Anspråkslös och nöjer mig med lite.
Klipper man av mig skjuter jag nya skott. Jag är seg och kan formas av vissa som känner mig. Mina grenar går att använda till videarbeten och bindas ihop. Jag kan utnyttjas på olika sätt. Ibland ser jag risig ut. Ibland syns jag inte alls. Som sälg syns jag mest i perioden när jag blommar på bar kvist, resten av året kan jag leva i en grönklädd anonymitet. Och det bästa av allt: i en kort period på våren, när saven stiger, kan mina grenar bli till en sälgpipa att blåsa i. Jag lever kort och tidvis intensivt. Mitt sätt att vakna tidigt på finns beskrivet i Sov du lilla videung. Jag är ett kreativt träd som går att använda till mycket, bara kunskapen finns.
Det finns säkert mer att säga och på andra sätt. Så här blir det idag, söndag i april.

Det första jag ser när jag vaknar är en strimma av ljus bakom mitt dopljus. Det är väldigt fint. Solljuset har antagligen reflekterats mot grannhusets fönster och därifrån kommit in i mitt rum från motsatt håll. En lite märklig väg, för mitt rum ligger mot norr. Nästa gång jag tittar upp är det en lite större strimma av ljus på väggen direkt mittemot. Rena rama trolleriet.
Idag ska jag åka till stan och gå på föreläsning om Gestalt och kroppen. Kropp och själ hör ihop. Det vill jag veta mer om. Snart har jag gått klart min 2-åriga fortbildning på Gestalt Akademin. Sen ska jag göra sånt jag aldrig förr har gjort tidigare. Det kan bli spännande. Hoppas det. Jag behöver spänning i mitt liv. Ljus och God spänning.

Å, vad har jag gjort? Jag kom hem efter jobbet och började direkt att fira fredag. Så dröjde det inte länge förrän jag tappade omdömet.
Jag hann sy lite först. Och städa bort lådor från pysselrummet. Göra i ordning där, för att få hit hemstudion. Den kommer på söndag. Jag kunde spela på basen och öva en basgång. Skicka musik till en vän som är duktig på att spela gitarr. Någonstans där gjorde jag något jag inte skulle gjort. Sen somnade jag. Jag vaknade med huvudvärk. Dagen efter-känsla. Jag önskar jag hade den här eftermiddagen ogjord. Suck! Var finns min inre vakt mot att göra dumheter? Jag har ingen!

Det är dags att släppa taget om det gamla som har varit. Tiden är inne. Jag behöver det inte längre. Jag släpper det….. nu!

Jag har en mörkblå elbas. Den står framme som ett vackert smycke hemma hos mig. Ikväll tar jag fram den och spelar lite. Jag minns inte sist det hände. Det var i mitt förra liv någongång. Var kommer då den energin ifrån? Kanske för att jag i morse var ovanligt morgonglad och fick en idé och nu ska jag pröva om den går att genomföra.
Jag har lyssnat mycket på Kim Larsen den sista tiden och en av låtarna har vunnit mitt hjärta och den vill jag göra något med. Jag tror jag kan. Ta ut en basgång. Spela den på basen. Sjunga låten. Och det måste ske NU, med en gång. Jag har inte tid att vänta.

NÃ¥gon har gjort en sökning och kommit fram till min sida pÃ¥ orden: “Du är viktig för mig.”
Genast kommer tårarna hos mig när jag läser det och jag gråter en stund.
Skit! Jag är inte bara ledsen, utan arg också. Arg för hur avskedet mellan honom och mig blev. Arg för att det inte var annorlunda. ARG! Och så biter jag ihop och gråter! Snart går väl bettskenan av! När tar den här saknaden och ledsenheten slut? I morgon, om några månader, några år eller aldrig?
Likaså kommer gråten när det är något jag ser på tv som handlar om avsked och separationer av olika slag. Då sitter jag där med blöta kinder, som om det var en knapp någon tryckt på.
Jag har tagit avsked av så mycket i mitt liv, de sista två åren. Andra har lämnat mig med. Och senast igår bestämde jag mig för att sluta i kören. Jag har haft ett längre uppehåll redan. Jag kommer liksom aldrig dit. Har ingen motor, ingen drivkraft. Har ingen lust att sjunga. Kan inte koncentrera mig.
Jag kan inte gå tillbaka till mitt gamla liv, som det var förr, för det finns inte kvar. Jag är inte som jag var då. Blir inte sån igen heller. Jag rör mig på andra okända, ibland ödsliga vägar. Jag vet inte riktigt vad som bär längre.

Jag har en hungrig katt härhemma. Han bangar inte för nÃ¥got. Jo, dammsugaren skrämmer vettet ur honom när den är pÃ¥. Annars gÃ¥r han gladeligt upp pÃ¥ diskbänken och snor min kycklingkorv, som det rovdjur han är, den buskatten! SÃ¥ kan det gÃ¥ när jag glömmer att jag delar bostad med kisse. Han ser till att fÃ¥ sin del av maten med och serverar sig själv. Och jag tror först att jag är disträ och har förlagt maten… ha ha… sen inser jag att han mÃ¥ste vara den skyldige.