Jag är hemma igen efter gestaltkursen. Den var både otroligt rolig och otroligt jobbig. Halva sidan av mig vill ha mer. Andra halvan vill ha det lugnt och vara avstängd mer. Jag har fått märkliga upplevelser av att förnimma känslor och vad som är sant att kunna uppfatta finns inga bevis för. Jag vet bara att jag har känt som jag gjort. Kanske gör kursen mig mer lyhörd och känslig. Och jag känner mig både ledsen och glad ikväll, en ovanlig blandning som är just nu.
En av höjdpunkterna på kursen var att finna en spelkompis att öva Arvo Pärts Spiegel Im Spiegel med, för cello och piano. Helhäftigt! Det är meditativ musik. Jag spelade inte rätt en enda gång rätt igenom men nöjer mig gott med att spela rätt i 115-120 av 126 takter. Det är ju jättebra gjort av mig!
Inom mig spökade hjärnan samtidigt med fantasier om att jag skulle sluta veta rätt not och ton medan jag spelade, att jag skulle glömma vad jag höll på med, vara orolig för att prestera för dåligt, att det skulle komma någon och lyssna och jag blev nervös av bara tanken på det och röster inom mig skrek “Sluta spela nu!” Hjärnspöken alltså.
Istället fick jag säga: Härligt Dana! Spela mera! Vad kul! Fokusera! Det mesta är rätt och du räcker till som du är. Du duger!
Ja, jag duger! Jag duger som pianist i Spiegel Im Spiegel!

Jag åker på kurs nu. Det är bara fyra tillfällen kvar i vår på min gestaltfortbildning. Vad ska jag göra sen? Har ingen aning!
Under våren ska jag jobba kvar på skolan innan vi blir tvångsflyttade. Var kommer jag och de andra hamna sen? Har ingen aning!
Kommer jag kunna bli kär igen? Vet inte.
Kommer mina sånger bli insjungna någongång innan jag tappar rösten helt? Suck, vet ej.
Kommer jag gå ner i vikt? Verkar inte så.
Kommer jag komma i blanans någongånd då? Ja, men se där, så långt ifrån jag är från det, kan inte ens stava till det ens.
Många frågor. Inga svar. Så är det bara.

Bra för kisse att maten i frysen tinade. Nu fick han god kokt kolja att smaska på. Mums! Sen fick han åka till sin exhusses nya lägenhet för några dagars omväxling medan jag är på kurs. Där finns nya dofter att snusa på, andra mattor att vässa klorna på och en helt ny soffa att … tja, sova i då va… Aja baja, inte klösa! Gå på köksbordet gjorde han direkt. Där är fin utsikt ut. Och så finns en balkong med snö på. Det blir säkert jättebra.

Attans, vad jag är huslig. Det är nog min största tillgång här i livet. Jag kan städa, diska, frosta av frysen, tvätta och hålla ordning. Ja ja, laga mat med.

Det var en som sa att om man har ordning överallt, så har man inget liv. Jag har inte ordning överallt. Jag har ett liv då. Fyllt av avfrostad frys, tvätt, disk och sånt. Både trist och fint.

Det är vinter ute med massor av snö.
Solen skiner från en ljusblå himmel.
Jag sitter inne och har feber.
Den här lilla versen rimmar inte alls.

Det var ingen vidare dag hittills, men det finns väl chans att det ändrar sig…
Först vaknade jag arg och åt heller ingen frukost. Jag låg hellre kvar i sängen och skrev av mig. Det är viktigt att skriva alltid och särskilt när jag inte har någon hemma att prata med mer än kisse.
På jobbet blev jag kvar två timmar extra för jag blev inte klar med allt och jag ville avsluta saker och göra klart innan jag åker på kurs nästa vecka.
Jag handlade snabbt, för Micke var med och ville hem. Kassörskan frågade sin vanliga fråga när jag handlar med en sån priskontrollmaskin själv: – Har allt gått bra? Jag svarade ärligt: – Ja, men jag är så stressad… Såklart blev det avstämning i kassan då. Allt stämde. Fint! Jag är ärlig idag med!
Jag orkade inte bära upp allt sen. En läskback ligger kvar i bilen. Hoppas den inte fryser bara. Men den ska inte vara kvar där, jag måste hämta den innan glasen fryser sönder… “Hellre en back i hallen än ett hack i ballen,” sa min exman ofta. Jag kan bara instämma. Jag önskar backen redan stod i hallen.
Så packar jag upp mina varor. Vill ha lite gin med och fira helgen. Ska ta fram en iskub från frysen. Jaha. Dörren var öppen sedan igår. Jaha, isen har tinat. Jaha. Vad mer? Maten? Suck! Jag stänger dörren och hoppas att allt fryser om igen.
Det är sånt som händer. En helt vanlig dag.

Vilket intressant tv-program det var nyss på svt1. Det handlade om utgrävningar i södra Iran, vid floden Halil. Jag sitter som klistrad och tittar och fascineras över konstnärligheten i byggnader och krukor och annat de funnit där. Jag imponerades av utgrävningsledarens lugn och vilja att utbilda lokalbefolkningen i både utgrävningsteknik och historia.
I söndags var jag på Medelhavsmuseet. Jag gick aldrig in då. Det räckte att vara på caféet och i museiaffären. Nu blir jag mer nyfiken och tänker att jag vill gå dit igen och betala inträdet för att få se mer av konstskatter därifrån.
Om det var jag som bestämde, så hade det varit fortsatt gratis inträde på museerna. Det är verkligen viktigt att sakerna blir sedda. Trots att det var en söndag, så var det mycket ödsligare i lokalerna, än det var i höstas, när det fortfarande var gratis inträde. Vilket är bäst? Att några få går på museer eller att många går dit? Nästa val tänker jag helt klart rösta på partiet som säger: Gratis entré till museerna.
Ju fler som känner till vad som finns, desto fler kan känna vördnad inför gångna tiders konst och civilisationer.

Jag är helt slut nu efter ännu en lång och intensiv dag på jobbet. Jag har inget emot det intensiva, det får mina tankar att hålla sig på plats, fokuserad på jobbet. Men… ett stort men…. vad är det som gör att vardagsarbetet i skolan inte har sin vardag särskilt ofta? Visst, en dag i taget så flyter allt på, en vecka med och vips så är det lov. Och just när jag trivs och har det bra och åter börjar se med en viss framförsikt på jobbtillvaron, så PANG!!!! så spricker något och är inte vardag mer. Det har inte ett dugg med mig att göra. Jag är bara en liten kugge i ett stort maskineri. Jag är inte ens ett litet grus i maskineriet.
Skolan älskar omorganiseringar. Vad vore en skola utan förändringar? Såklart ska skolan förändras, så länge alla utvecklas och blir äldre och nya rön säger nytt. Men jag har varit med om det förr. Flyttning. Tvångsflyttning! Väga alla för och emot. Blir det bättre eller sämre? Närmare eller längre bort? Leva med allas oro och sin egen. Klippa alla kontakter, relationer med de andra på skolan och möta nya och ny organisation och allt jävla tjafs. Vara positiv. Packa. Igen! Packa upp. Igen! Boa IGEN! Suck! Idag kan jag ärligt säga att jag inte vet om jag blir kvar om vi flyttas längre bort. Vem bryr sig om vad jag gör eller inte? Inte skolledningen och förvaltningen i alla fall. Det finns alltid folk som kan fylla hålen.

Jag är fri, tänkte jag idag.
Jag är fri till att göra precis vad jag vill.
När jag vill.
Om jag vill.
Som jag vill.
Hur jag vill.

Ändå är jag som en fånge,
fångad i tankarna
som jag ville vara fångad av dig,
hållen, fast i din famn.
Så dumt.
Så dumt jag fantiserar!
Fantasin för mig vilse,
till en återvändsgränd,
ett ingenmansland.

Jag vill vara fri från fantasier,
från beroende,
från kärlek,
från dig käraste älskling,
som aldrig mer vill se mig.

Om vi möjligen
- om Gud så vill –
skulle vara på samma plats igen,
så vill jag leende och med värdighet
möta din blick,
nöjd med att vara precis den jag är
och fri
i rum, tanke och känsla.
Just så!

Vackert vitt är det på tallarna utanför mitt fönster. Mycket snö är det som tynger ner grenarna. Hoppas de håller. Jag har varit i stan och suttit på Medelhavsmuseets café hela eftermiddagen. Det var trevligt. Jag babblade på. Jag inser att jag inte pratar så ofta med andra. Idag har jag tankar om att bete sig värdigt eller inte. Ibland, det är bara att inse, beter jag mig på ett sätt som jag faktiskt inte vill vara på, utan värdighet, jag är då inte särskilt stolt över mig själv i en viss situation. Och det handlar inte om vad jag är i andras ögon, utan i mina egna. Självinsikten. Frågan nu är vad jag gör med det här. Jag får väl upptäcka polariteterna i detta enligt gestaltpsykologin. Vandra emellan. Utforska värdigheten och dess motpol mer.

Idag fick jag en Blått band-omelettform, modell C, storlek 3. Den är tillverkad 1927-1932 ungefär. Här är en bild på den:

Jag lyssnar på Joni Mitchell, käraste skivan Blue. Mina barn har varit här på middag. Tur att mina barn finns! De är det bästa jag har.

Jag vaknar tidigt och börjar läsa lite ur Siri Hustvedts bok “Vad jag älskade”. Den handlar om vänskapen mellan två skapande familjer. När jag köpte boken, hade jag bett kvinnan i kassan om råd, att rekommendera en läsvärd bok om kärlek. Hon föreslog just den här. Den tar tid att läsa och det är bra. Jag behöver ha sånt som tar tid, som får tiden att gå, som får mig att tänka på annat.
Det är skönt att ha min egen tid, att vara vaken utan att bekymra mig för att ha sovit för lite, utan att ha en tid att passa. Kisse vaknar med. Han leker i hallen. Jag dricker te.
Jag tänker på min födelsedagstvilling också. Ja, jag har en sån. Vi träffades för några dagar sedan på sjukhuset, kallade till en rutinkontroll, som utgick från åldern. Vi har bott i samma kvarter förut och våra döttrar kände varandra. Länge har vi vetat att vi fyller år samma dag. Nu konstaterade vi att det skiljer sex minuter mellan oss. Och så fanns det då ett geografiskt avstånd på en tjugo mil ungefär. Det är lite kul att tänka på det här. Och kul att träffa henne och prata lite gamla minnen.
Hm… jag tror jag lägger mig i soffan nu och ser på lite video. Vita huset. Leos begravning. Tänk att han, skådespelaren, verkligen dog mitt i serien. Märkligt för de andra, att både gå på hans riktiga begravning och sedan på en fiktiv sådan.

Tack vare Mickey J Barczyk och en norsk bloggportal hittade jag snabbt en dansk bloggportal. Den ska jag kolla närmare på nu. Det är klart att jag vill läsa lite danska bloggar också, när jag nu är halvdansk i mitt sinne. Fast först vill jag sova för jag har ont i örat. Doktorn drog bort en massa levrat blod från örat och trumhinnan idag. AAAj! Jag grät där. Jag har ont nu fast på ett annat sätt och behöver vila. Och rören sitter kvar ett tag till hoppas jag.

Det kommer mest spammejl till mig. Inga kärleksbrev. Inga!
Sus och skvalp i högra örat. Ont. Tur jag ska till doktorn imorgon.
Sover tungt efter jobbet ofta. Helt utmattad.
Ingen ordentlig ping av bloggen. Ingen text visas och inga bilder. När kommer det tillbaka?
Inga vänsterblinkers på bilen. Felsökning kostar 1200 kr/timme på verkstad och garanterar inte att det ordnas.
Idag vill jag bara klaga. Imorgon är en ny dag.

Det är intensiva dagar på jobbet och det är bra. Det håller tankarna borta. Där finns ett Här och Nu att vara i. Det finns ju alltid, men jag är dock inte alltid i detta enda Här och Nu, så är det med. Idag fick jag känna av det på sätt och vis:
Jag hade ätit. Gått till kören – kors i taket. Gått hem och lagt mig på soffan och fastnat för Krönikan, som jag redan sett tre gånger. Vaknade upp och visste sen inte alls var jag var. Jag visste inte vilken dag det var heller. Och vad var klockan? Var det sen natt? Det tog ett långt tag innan jag förstod att klockan bara var 21.40. Inte två på natten. Att det var tisdag kväll, inte fredagskväll, att jag var hemma där jag bor och inte hemma hos någon annan. Att det är så här jag bor och lever och det är som det är. Jag vill så gärna drömma mig bort och fantisera om den lyckliga kärleken. Drömma om det som var och som inte blir igen. Suck! Här och Nu. Varför det?