Året tjugohundra-nollsex tar slut idag. Ja just det. Ännu ett år har gått, mitt första år som ensamlevande. Året både började och slutade med kärlekssorgen. Däremellan fanns en berg- och dalbana. Jag gick hemma mellan jobb. Det var nio månader av vila, väntan, kurs, skrivande, bearbetning, återhämtning, ekonomisk osäkerhet, sång och annat. Jag fick sedan det jag ville ha, ett nytt jobb, där jag trivs jättebra. Och jobbet är viktigt, men inte allt. Jag hoppas att jag har stabilitet nog nu att hålla mig med fötterna på jorden, trots att andra runt omkring mig har det svårt. Jag behöver mitt lugn och åter ha en fast grund i mitt liv, när så mycket har gungat under de två sista åren. Kanske är det särskilt viktigt nu för mig när jag lever ensam och inte har någon som kan hålla om mig i vardagen.
Jag har stora kontraster i mitt liv, mellan att jobba och vara hemma. Mellan att träffa arbetskamrater och vänner och komma hem till mitt eget liv. Mellan att ha en viss energi och att inte orka alls. Mellan att ta tag i eller släppa. Att se att jag gör mina val. Och att acceptera att andra gör sina val. Kontrollen över vikten har jag tappat helt under året. Jag känner inte igen kvinnan i spegeln som är jag, med putande mage och rumpa. Är hon här för att stanna eller kommer jag att ta tag i vikten och motionen en dag år 2007? Vad vill jag? Bryr jag mig egentligen? Kan jag duga för mig själv som jag är? Jag har blivit modigare med att visa upp mig som jag är, både ledsen och arg. Det är skönt att ibland sluta låtsas vara någon jag inte är. Jag är oftare arg utåt och säger ifrån mer. Ilskan får jag bli vän med har jag bestämt.
Jag har fyllt femtio. Nu är det sagt. Skönt att bli äldre. Och skönt att det är klart och aldrig kommer hända igen. Jag får stor ångest av att fira födelsedagar och särskilt jämna årtal.
Jag åkte till Danmark som jag ville. Och jag vill fortsätta att åka dit under året som kommer. Det blir nog en resa till Skagen nästa gång med bil och kan då ta med min cykel i bagaget. Sångerna blev inte inspelade som jag tänkte de skulle bli. Ska jag ta tag i det igen? Jag behöver hjälp med det.
Till sommaren kommer stora saker hända, det är både jobbigt och spännande att se fram emot. Huset i Norrland behöver få en sida ny fasad. Planering, pengar, energi och samarbete kommer att behövas. Ensam klarar jag det inte. Kursen slutar i april. Hur ska det gå? Vad kan så hösten komma med? Jag har inte en aning. Där är det helt tomt.

Katten fick smaka lite av den sista skinkan innan jag frös in det som var kvar.

Och så en bild från en tavla på Köpenhamns nybyggda svarta diamant, dvs Det Kongelige Bibliotek.
Inte riktigt min klädstil…

Det mesta är klart nu på min hemsida. Den gamla Blått bandlistan finns åtkomlig igen. Lite nyare bilder behövs här och var och den nya Blått bandlistan kommer snart. Jag har ändrat i texter och känt efter vad jag kan stå för just nu. Jag märker vad jag håller på med också. Jag håller mig sysselsatt så att inte känslorna ska ta över för mycket. Tröstar mig med saker. Det fungerar en stund, och plånboken blir snabbt tunnare. Hittar på saker till en framtid så att jag har något att hålla mig till att kunna se fram emot. Allt för att inte känna meningslöshet och tomhet för mycket. Jag saknar honom så mycket trots att han bara gav fragment av sig själv. Jag får påminna mig om det hela tiden. Och vet inte om jag någonsin kommer bli glad i grunden igen. Det är väl det som är kärlekssorg.

Jag firar idag att jag har skaffat digitalbox och kan se dansk tv, DR1! Tydligen fick jag en massa andra kanaler så här i början, så att jag ska bli tillvand till alla andra kanaler som finns här i världen. Flera hundra. Så nu tar det väl ännu mer tid att fixa med bilderna och länkarna och suck, blått band-galleriet. Nej, nu har jag inte tid att sitta framför datorn! Nu är det tv som gäller.

Förändringens vind blåser på min hemsida. Nu är det små detaljer som bilder och länkar som ska klaras upp. Min webmaster säger att jag ska klara sånt själv nu. Det tror inte jag på men jag ska prova sen när jag orkar.
Jag har varit inne i stan i jättemånga timmar och handlat presenter till mig själv och andra. Jag samlar på nobelservisen och den får jag inga delar till längre. Nu får jag nitlotter istället… ha ha… såna presenter kan vara talande… Jag tar gärna emot lotter om det finns en garanterad miljonvinst. Bäst är att ge mig själv det jag vill ha, istället för att vänta på ingenting. Nu fick jag tag på en kniv! i alla fall och ett vinglas. Gafflar fanns det inga kvar av i den affären. Och jag glömmer hela tiden bort vilka färger jag ska ha på tallrikarna. Minneslapp är ett måste numera! Och den glömmer jag hemma!

Insidan förändras och så också utsidan. Mitt ansikte utåt är till stor del min hemsida. Den ska göras om och bli mer modern har jag och min webmaster bestämt. Det blir några dagar framöver med lite annat utseende och kanske går den inte att finna heller stundtals. Jag får kika igenom gamla texter och ta bort och lägga till, precis som jag nu också börjat en ny utrensning i mina skåp och lådor. Bort med gammalt skrot och sånt jag inte använder mer. Ska bara ha kvar det jag vill och kan behöva. Men var är biljetten till dansföreställningen Gökboet på onsdag? Den behöver jag ju…

Så var julafton över för den här gången. Tomten hade massor av paket och jag fick alldeles för mycket kan jag tycka. Gladast blev jag för pärlhalsbandet och örhängena från min dotter och filmerna från min son. Är jag partisk? Absolut! Och de känner mig bäst av alla här i världen och det är fint så. Jag ser omtänksamheten i andra julklappar och uppskattar tavlorna för det. Jag har ett slags tavelfobi bara. Har ni inte märkt det va! Jag har svårt att sätta upp tavlor på väggarna. Jag får hitta någon lösning på det sen. Ställa dem på något sätt så att jag inte behöver borra hål i väggarna. Alltså, jag fick 11 tavlor! Elva! Eller ordna en krok och ha månadens tavla där. Det var ett förslag som kom upp. Nå, tavlorna är fina och givarna vill mig väl. Jag ser det med.
Värst var att äta julgrötslunchen själv. Det var inte kul kan jag säga i min usla sinnesstämning. Jag hade kokat gröten och dukat. Skurit upp skinka. Tagit fram bröd och ost. Gjort det fint. Kände julstämning. Men… mina gäster kom inte. Hm.. och jag som hade sagt att jag inte ville ha gröten för nära inpå middagen och vi hade i samförstånd skjutit upp lunchen en timme redan. Jag ringde, något kunde ju ha hänt. De sa: “Ät själv, så kommer vi sen” och “Jag står just nu med soporna i handen, vi har massor att göra och är försenade.” Och “Förresten, jag är alldeles för tjock redan nu!” Då blev jag så jävla arg, besviken och ledsen. Och jag vågade visa det. Det är ett framsteg för mig. Känslorna bara var där och måste ut och erkännas. Och visst är det gammal frustration och ilska med i det hela. Jag har svårt att lita på min gamla familj av olika anledningar. Jag har svårt att lita på andra med. Det kommer som en bieffekt. Jag kan förstå att jag litar till mig själv mest och bäst. Så jävla respektlöst kändes det i alla fall. Nej, så vill jag inte ha det igen. Usch! Samtidigt är respekt något svårt. Jag har själv en del att lära om respekt för andras gränser och vilja. Och hade jag varit mer lyhörd så hade jag inte bjudit in dem på lunch över huvud taget. Jag hörde någonstans i bakhuvudet att de egentligen nog inte ville. Så var det med det! En lärdom. Trist att det var just idag bara. Trist med mina förväntningar om en trevlig jullunch. Där fick jag för det! Skönt att det blev bra sen. Bäst var Tomten och att spela Geni. När det kändes för svårt bytte vi till Barngeni. Då blev det lagom enkelt och riktigt kul!

Ja ha! En dag till går. Jag gör köttbullar. Köper rödbetssallad. Jag har lärt mig att äta rödbetor i år! Jag kokar skinkan. Har aldrig gjort det förr. Lyssnar igenom mina skivor med julmusik. Det är allt en väntan att komma till julen. Tur att det finns saker att göra. Julen är en utmärkt distraktion. Jag funderar över året som var och året som kommer. Diskar. Städar. Tvättar. Vilar. Saknar den danska kärleken som sagt tack och adjö. Förkyld. Ställer in allt skräp och överflödigt i pysselrummet. Tur att det finns då. Har fortfarande för mycket saker. Njuter av glögg och julstämning. Tittar på granen. Den är bäst.

Det är 26 dagar sedan 26 november. Det är 11 dagar sedan 11 december. Jag räknar dagarna. Bra att jag gör något. Och kan koka kola. Baka. Vara i rörelse, så att jag blir trött och kan sova sedan. Här finns sorgdagar. Gråtdagar. Argdagar. Inga drömnätter. Inga kärleksmejl. Ingenting. Det är tomt. Hade det varit annorlunda så hade det varit annorlunda, skrev en klok människa. Har inte någon större aptit heller. Har gått ner två kilo sedan 11 december. Något bra mitt i det hela då…

Det är de brustna hjärtarnas jul i år. Bara för det gör jag bara pepparkakshjärtan. Jag har aldrig bakat pepparkakor förr. Aldrig gjort en egen deg. Det har min exman alltid gjort ihop med barnen. Jag har inget minne av att vara med och baka när jag var liten heller. Nå, nu är det gjort!

Om delad glädje är dubbel glädje,
så kan delad ilska vara jävligt stor.

Delad lust kan få jorden att gunga
och delad kärlek kan bära långt.

Att dela sin sorg med andra kan märkligt nog ge tröst.
Ändå har alla sin egen sorg att bära.

I ett meningslöst och sekundsnabbt skifte
slår sorgen in som en kil
och delar tiden mellan den vanliga dagen som var
och den tid som sedan aldrig mer
kommer bli som förut igen.

Så här ser julgranen ut på Rådhuspladsen i Köpenhamn. I alla fall förra veckan. Idag har jag köpt min egen danska gran och satt upp den i vardagsrummet. Det finns ingen naturlig plats att ha den på, utom just där tvn står. Jag vet, för jag har provat tre ställen redan. Kisse struntar totalt i granen än så länge. Han har sovit hela dagen under täcket i gästsängen. Jag står och vacklar mellan att göra likadant eller att vara aktiv i någon sorts rörelse i alla fall. Jag har kärlekssorg. Den danska olyckliga slags. Tur att det finns danska granar till tröst!

För en vecka sedan gick jag upp i Rundetårn i Köpenhamn för att lyssna på en av mina favoriter, Anne Linnet. Dagen innan hade jag pratat några ord med henne, helt överraskande och oförberett. Fast jag borde väl ha varit beredd, men ibland är jag bara inte det. Och hon var ju oförberedd med. Jag var vid hennes hus, utanför hennes öppna köksdörr. Hoppsan! Jag var helt omtumlad efteråt och undrade vad jag egentligen sagt och vad hon sagt och hur kontaktlöst det hade känts. Så går jag på hennes julkonsert dagen efter. Och när hon tittar på mig tror jag att hon verkligen ser mig och det vet jag ju att hon inte gör. Men där är den varma känslan jag hade i minnet från en konsert för 15 år sedan. Och på den andra konserten jag gick på, vet jag att hon kände igen mig och nickade till mig. Det var fint. Tur jag gick på båda konserterna. Då hann jag förstå bättre av vad hon sa i sitt mellanprat. Det var mer ös andra kvällen dessutom. Tänk att jag har sett Anne Linnet tre dagar i rad. Häftigt! Här är hon:

Nu är jag hemma igen och med mig har jag massor av fina minnen av en vacker och spännande stad, spa- och badupplevelser, några danska böcker, lite julklappar, resterna av min fina köpenhamnsbukett, och några flaskor med glömska. Jag lämnade kvar ett slut. Jag är alldeles tung och utmattad i kroppen. Här är min gode vän HC Andersen, som sitter vid Rådhusplatsen och tittar över gatan, mot Tivoli.

Det är inte ofta jag blir förälskad. Nu är jag det. I Köpenhamn. Å, vilken stad! Jag har sett så mycket här som berör mig och får mitt hjärta att slå dubbla slag. Jag är dock inte den enda svensken som är förälskad. Köpenhamn är en riktig svenskerby. Tyvärr hörs det på mig med, att jag inte riktigt hör hit fast jag ville. Dumma köpenhamnare vill helst prata engelska med en svensk. Eller svenska. Jag får liksom prata i motvind då. Och säger fel såklart. Och ibland helt rätt. Då säger dansken: Du menar sextiosex? när jag sagt seksogtreds. Ja ja… jag måste nog bo här sen. För att få höra till ett tag i alla fall. Kan det vara meningen med mitt liv att komma hit då? Måske. Jag går förbi hus och tänker. “vad de måste vara lyckliga som får bo här”. Men så finns ju också sagan om flickan med svavelstickorna som inte hade det bra här, men som dog med ett leende i alla fall, i längtan efter sin mormor och himlen. H.C Andersen har nog påverkat mitt liv och mitt tankesätt ända sedan jag var liten, sedan jag fick en sagobok med hans sagor. Undrar vem som gav mig den? Hm… min moster? Farmor? Syrran fick Tusen och en natt. Jag läste den med och fick med mig något av den med. Jag har sett en utställning “Vanddråben” på Københavns bymuseum och köpt två till böcker om honom och hans liv. Idag var jag på Glyptoteket. Helt otroligt hus!

På mitt hotellrum doftar mina blommor och liljorna slår ut och är som en otrolig kraft i rummet. Ikväll ska jag gå på konsert igen. En likadan konsert som jag var på igår. Undrar om Anne Linnet säger samma saker då? Sjunger samma sånger med? Antagligen. Och jag kan ju spela skivorna om och om igen, så det gör inget. Och så tror jag att hon ser på mig och jag blir alldeles varm i hjärtat. Fast… jag inser också att hon inte ser just mig. Jag är en i mängden med. En i mängden “svensker” som är i København. Som inte blev kysst som jag hade velat bli, som dessa två i denna stenskulptur av Rodin, som kysser varandra, i en kyss som varar för evigt. Kanske är det tur ändå att inte fastna så i varandra. Fast jag gärna ville.