Jag tar en paus från att skriva här ett tag. Hur länge det blir paus vet jag inte.   

 

Jag vaknar och känner mig så otroligt ensam. Jag är ensam. Ensam. Jag smakar på ordet och inom mig så rör sig något som känns ibland. Jag vet ju att alla bär sin egen ensamhet inom sig. Och jag vet att jag inte vill leva med någon heller. Jag har själv bestämt att jag ska leva själv. Och jag har inte levt så här länge själv någonsin i hela mitt liv. Förut har jag alltid haft människor omkring mig på ett eller annat sätt. Och det är ju det jag inte vill ha just nu i alla fall. Jag börjar läsa lite på andras bloggar istället och ser att andra också bryter upp och börjar om med sina nya liv. Det är en tröst att läsa om andra. Tack alla som skriver om sånt och delar med sig av sina liv.

PÃ¥ väg hem, pÃ¥ pendeltÃ¥get, satte sig ett par ner pÃ¥ varsin sida av mittgÃ¥ngen. Kvinnan var arg pÃ¥ mannen och skrek Ã¥t honom: “HÃ¥ll tyst, jag gÃ¥r hem och du fÃ¥r gÃ¥ till … Jag vill inte se dig!”. Mannen svarade tyst och försynt pÃ¥ hennes utbrott. Sedan somnade hon där hon satt. Mannen tog fram en öl ur en stor bag pÃ¥ hjul och öppnade den efter ett tag. Stationen innan jag skulle gÃ¥ av, dÃ¥ föll kvinnan sovande ner i famnen pÃ¥ en kvinna pÃ¥ sätet bredvid. Mannen ursäktade sig och henne med att “Vi har varit pÃ¥ Ã…land.” Och kvinnan bredvid, som blev en kudde, hon bara sa: LÃ¥t henne ligga. Det gör inget. Hon kan fÃ¥ sova här. Jag ska inte av än.” Jag satt där mittemot och förundrades över denna kvinna som visade sÃ¥n vänlighet till en okänd, sovande, full och möjligen fortfarande arg kvinna.

Stödsöndag. Nej, inte städsöndag. Jag och nÃ¥gra till pÃ¥ kursen som jag gÃ¥r, tycker att vi fÃ¥r för lite av en del saker i Ã¥r, kursen är tvåårig. Där finns ett eget ansvar, sa kursledaren. Hm… Jaha. SÃ¥ dÃ¥ har vi bildat en stödgrupp! Idag ska vi träffas och sÃ¥ fÃ¥r jag se vad det blir av det… Oavsett vad, sÃ¥ blir det fint att ses. Tjingeling!

Jag har sovit oroligt i natt med nya bettskenan som stör. Tandläkaren sa att sen, när man vant sig, vill man inte sova utan… Risken är väl att jag inte använder den sÃ¥ att jag fÃ¥r detta beroende av den. NÃ¥… lördag är det och jag har inga planer av nÃ¥got slag. Jag var ute igÃ¥r och hade roligt med mÃ¥nga skratt ihop med mina arbetskamrater. Drack vin och Ã¥t gott med. Cyklade bÃ¥de dit och hem. Jag har bränt lite cd-skivor och har det lagom trivsamt i mitt kök. Kanske ska jag klä mig snart med. Ute har det varit gÃ¥rdsstädning. De verkar ha rivit upp min finska ros ur rabatten. Eller är den bara nerklippt kanske. FÃ¥r kolla det sen. Inte nu. Nu ska jag bara slappa. Möjligen städa lite med. 

Ikväll ska jag hem en stund till den som hade mitt jobb före mig. Och innan dess ska jag testa min sprillans nya bettskena. Nån sån har jag aldrig haft förut. Hoppas att den hjälper mot huvudvärken. Dyr var den. Och känns inte helt skön att ha på sig. Så kan det vara den första tiden. Jag får lite kräkreflexkänningar av den. Idag var jag klädd i rött från topp till tå, inifrån och ut. Jag skulle vara Röda Tanten, som tappat bort sin röda älg! Minsann! Och barnen jag skulle spela teater för, hade letat i skogen och hittat röda älgbajsar (vindruvor). Jag sa att det var minsann inte så bra att äta sånt, för man blev alldeles röd inuti av det. Jag visste att några hade smakat. Så fick jag titta barnen i munnarna och minsann, de var röda, alla som smakat! Hoppas nu att de inte får traumatiska upplevelser av detta och vägrar äta röda vindruvor i framtiden. Säker kan jag inte vara på det. Det jag är säker på, är att man kan gå i Flemingsberg och i skolan alldeles rödklädd, med svart hatt och röda band på utan att någon höjer ögonen.

Jag förstår fortfarande inte vad jag ska ha tiden efter jobbet till. Jo, till att jobba vidare såklart. Lektionsplaneringen ska göras. Jag har 35 timmar bunden tid i skolan. Fast en timme friskvård får jag göra på annan plats såklart. Sen har jag 10 timmar till att göra något med. Jag planerar mina lektioner, tänker och läser på den tiden. Det kan jag göra när jag vill, hur jag vill och var jag vill. Men sen då? Vad gjorde jag förr i mitt liv? Lagade mat, höll ordning, såg på tv antagligen. Var en del i en familj inte minst. Jag minns att jag inte riktigt orkade något då heller. Lärarjobbet suger liksom musten ur en i värsta fall. Lämnar ingen plats till annat kreativt. Och nu har jag en önskan om att göra annat med. Men vad? Jag sitter vid datorn varje dag i stort sett. Lagar mat ibland och diskar ibland. Jag vilar mest. Ser på tv. Läser om jag orkar. Kanske har jag för stora förväntningar på vardagslivet bara, istället för att vara nöjd med det jag har. Kanske.

Jag klippte mig i lördags. Jag kände mig så trött och sliten och såg så trist ut. Nu säger andra att jag ser bra ut och att frisyren passar mig. Det är ju fint. Själv kan jag tycka att jag ser ut som för tio år sedan igen. Bara mer rynkig och gråhårig då. Och jag sa till frisören nu som då, att klippa luggen kortare. Och det vill de helst inte, varken nu eller då. Nå, nu får väl håret växa ut igen och sen får jag se vad frisyren kan bli till nästa gång. Annorlunda. Jag vill göra annorlunda mer och mer. Jag känner mer och säger mer. Jag vågar mer och håller inte inne lika mycket som förut. I alla fall i vissa situationer. Och ibland är jag precis likadan som förut, känns det som. Med frisyren utåt och med vissa känslor inåt.

Ikväll ska jag gå på bio och se en nyare tysk film som heter Emmas glück. Jag undrar när jag kommer känna mer varaktig glück? Behövs en nära-dödenupplevelse för att uppskatta livet? Det är kanske det filmen handlar om. Filmen är textad på engelska. Hoppas jag minns tillräckligt av språk så att jag hänger med i handlingen. Egentligen skulle jag och mina barn sett filmen igår, men det stod fel dag på biografens hemsida. Det var ju snopet, men så jag fick en kväll ute med mina barn istället och det är en glück för mig. Idag kommer inte min dotter med. Hon hade andra lördagsplaner. Undrar vem som tar den tredje biljetten då? Jag tror att jag ska klippa håret idag. Jag ser så sliten ut i spegeln. Undrar om jag ska våga ha lugg igen? Det var tio år sedan sist. Jag ska göra annorlunda har jag bestämt. En ny frisyr vore annorlunda. Att våga ringa upp en ny bekantskap med.

I tisdags träffade jag en kär fd klasskamrat från specialpedagogutbildningen jag gick i början av 1990-talet. Hon undrade om jag träffade någon från den tiden och det gjorde jag inte, sa jag. Men nu när jag tänker efter, så visst håller jag kontakt om än sporadiskt, med en och en annan vet jag att jag kan ringa när jag vill. Jag har gått så många utbildningar så jag blandar ihop dem med varandra. Eller också är det så som det sägs att har man varit utarbetad så minns inte hjärnan så bra längre. Det ska gå två program på kunskapskanalen om det i morgon och på söndag 19.15. Om att gå in i väggen, hur likt alzheimer det kan bli och hur hjärnceller kan dö. Det ska jag titta på. Jag tittar på klasslistan och på våra bilder, hur vi såg ut. Jag hade lockigt permanentat hår en period. Det var modernt då. Kanske dog någon i estoniaolyckan fick jag veta. Flera har säkert gått i pension med. En blev jag jätteosams med. Hon bad andra skriva in sig som närvarande på lektionerna, fast hon var på sitt jobb. Jag blev djupt upprörd över det. Ytterligare en gick vidare med fördjupning inom tal och språk, vi blev klasskamrater igen då. En eller två var med i ett specialpedagogiskt nätverk som lärarhögskolan bedrev forskning genom senare. Kanske kan det vara kul att ses igen. Jag får fundera på om jag vill dra igång en återträff ihop med min nyfunne vän.

Det känns som om det är fredag fast det är onsdag, för jag har ledigt resten av veckan nu. Det känns inget vidare. Jag har inga planer. Jag har ingen motor heller för att sätta igång med något. Jag bara är. Hur gjorde jag förut när jag var hemma och var mellan jobb? Konstigt nog så lärde jag mig att vara i det. Nu är det kanske kontrasterna mellan att jobba och att vara hemma som är så stora. Jag har ingen omställningsförmåga riktigt. Jag har bara två lägen, på och av. Det enda av vikt jag gjort hemma är att få bytt till vinterdäck på däckfirman. Sedan funderar jag på att åka upp till huset i Norrland, men vädret känns inte särskilt kul. Jag skulle behöva resa dit med saker från källaren. Men jag har ingen lust att fara iväg heller. Vad vill jag? Ingenting! Så får jag väl ha det så här då.