… sÃ¥ har jag fÃ¥tt en parkeringsplats! Efter elva mÃ¥naders väntan sÃ¥ fick jag en igÃ¥r. Bara för fyra dagar sedan satte jag upp lappar i huset och kanske hjälpte det till att nÃ¥gon sa upp sin plats, som de inte använde. Vad vet jag?
Nu kan jag sova lugnt på städnatten utan att riskera p-böter. Nu slipper jag rusa ner varannan timme på vardagar och lördagar mellan 8-18 för att ändra p-skivan med två timmars parkering åt gången. Nu kan jag ta bilen och köra när jag vill utan att riskera att bli av med platsen på långtidsparkeringen som jämt brukar vara full. Nu kan jag koppla av den saken. Skööönt!

Stackars min myskmadra! Jag satte den runt trädet utanför porten i somras. Idag ligger där smutsig snö, flera kubikmeter, med saltrester och annat. Kommer mina blommor att överleva denna våldsamma behandling? Jag kan bara hoppas. Jag längtar till våren nu. Kom värme! Kom sol! Värm mig, och lys upp i min tillvaro. Kom alla blommor och väx så jag får se på er igen!

Jag har bakat igen. Ja ha. Detta svÃ¥ra för mig som viktväktare. Inte att baka i sig, utan att avstÃ¥ att äta upp allting själv. Jag tänker att jag bara ska smaka. I alla fall en bit eller tvÃ¥. Jag har inga gränser för sÃ¥nt här och därför har jag en viss övervikt. Bäst är om jag inte bakar alls. DÃ¥ är festelsen inte här ens. Men jag ville ju bjuda mina söndagsgäster pÃ¥ nÃ¥got. SÃ¥n är min ursäkt till att baka. Egentligen var jag bara godissugen. Och hade inget annat hemma. Och sÃ¥ tänkte jag att om jag river ett äpple ner i smeten sÃ¥ blir den nyttigare… Och kanske blev den det. Men framförallt godare. Och jag Ã¥t upp halva sockerkakan direkt. Suck! Morgonvikt: 68,5 kg.

Högarna ligger här och var. Ordentligt samlade. En i köket. En i sovrummet. MÃ¥nga i mitt arbetsrum. I posten kommer nu varje dag olika deklarationsbesked och de ska ocksÃ¥ samlas pÃ¥ ett ställe. Och sen dÃ¥…
Vad ska sparas? Eller slängas direkt? Vad behöver åtgärdas? Suck! Det tar liksom aldrig slut det här. Högarna krymper och växer om vartannat. Det är lite som Hydras huvud. Börjar jag sortera högarna, så blir de fler. Struntar jag i dem blir de också fler och högre.
Nu kan jag snart behöva använda mitt skrivbord. Det börjar bli dags att få rent där, så att jag kan sitta och arbeta där med annat. Ta bort grammofonen. Skicka iväg det som ska åtgärdas.
Min katt struntar i högarna. Han bara lägger sig ovanpå om högen är tillräckligt liten, tar stöd för huvudet där om högen är högre, eller lägger sig runtom dem och tar ingen mer notis om dem.

I mitt liv just nu, i denna väntan, i vilan, för ett par dagar sedan, fick jag brev, frÃ¥n en kär släkting, som skrev “Du kan väl höra av dig”. Orden vädjade till mig. Jag insÃ¥g att det var dags och fick plötsligt energi att skriva ett lÃ¥ngt brev tillbaka.
Jag läste en artikel i tidningen i somras om att skriva brev, om kända brevväxlingar och annat och där stod det att brev mognar pÃ¥ vägen. Mognar pÃ¥ vägen… Visst. SÃ¥ sant! Inte alls som mejl. Möjligen om de fÃ¥r ligga till sig dÃ¥. Och vem skriver man för? Den som ska fÃ¥ brevet eller för sig själv, just för att fÃ¥ syn pÃ¥ det som är viktigt just dÃ¥ och fÃ¥ en anledning till att formulera sig?
Så idag fick jag ett annat brev. Inte från någon kär släkting eller någon vän. Nej. Från försäkringskassan kom det ett brev, om att jag inte är att betrakta som sjuk osv utan kan ta ett heltidsjobb omgående. Jag inser att vi är som på olika planeter. De har inte ens träffat mig. Jag har aldrig träffat dem. Och de har makt att bestämma sånt om mig, över mig. Jag har ingen makt alls då. Utom att jag fick chans att yttra mig. Så jag skrev ett brev. Igen. Jag fick en chans att formulera mig, känna efter. Få ut det som väcks, så det slipper snurra i huvudet på mig.
Och mitt liv - MITT liv fortsätter som förut, oavsett vad de tar för beslut, i väntan och vila. Och annat.
Jag har, trots allt, makten över mitt liv.

Veckan har tagit sig fram till onsdag nu… Jag har börjat läsa en bok, en intressant bok om existensen och andligheten och den tar upp just min egen standardfrÃ¥ga “Vem är jag?” Jag ler när jag läser i den. NÃ¥gon mening fÃ¥r mig att verkligen känna mig berörd, tÃ¥rarna kommer och jag är plötsligt sÃ¥ ledsen. Jag orkar inte läsa sÃ¥ länge Ã¥t gÃ¥ngen. Plötsligt märker jag att jag vandrar vill i tankarna. DÃ¥ tar jag mig tillbaka till texten igen och fortsätter att le en stund till.
Boken är skriven av Martin Lönnebo och heter Van Goghs rum. Det är en bok som öppnar dörrar till nya världar för mig och ibland har jag varit där förut med för jag känner igen mig i det han skriver då och då. Boken är som att vara i ett samtal, mellan Mig och Martin, mellan Dig och Martin, mellan honom och Andra Viktiga Människor.

Idag får jag besök. Jag har sett till att alla handtag och lås är fastskruvade till skåpen i köket och hallen till idag, men garderoberna i hallen får jag bara inte till låsena på. De ska vridas upp och vill inte fungera. Jag får hitta en annan lösning dit. Jag har städat så det ser bra ut. Diskat.
I två dagar har jag fallit djupt, i bristande pointsräkning, det är nu dags att komma på spåret igen. Jag ska laga en viktväktarrätt som är både enkel, närande och god.
Jag har lite ärenden att göra med. Jag som inte gillar att gÃ¥ ut i kylan… Brrr! En bok ska köpas till Astrid och jag ska köpa mer frukt, i dyra fruktaffären, där en enda apelsin kan kosta 7,50. BÃ¥de jag och kassörskan blev förvÃ¥nade över det. Men hade jag köpt en chokladkaka för 20 spänn hade ingen av oss blivit förvÃ¥nad över priset. Trots att de skulle kunna ätas upp lika snabbt.
Och ett hekto godis för 4,50 är billigt, eller hur! Tomater för 30 kr kilot är dyrt! Det är nÃ¥gonting med logiken som inte stämmer där… NÃ¥, det blir varken smÃ¥godis eller choklad handlat. Och jag ska se till att inget tjockgodis finns hemma, inga jordnötsringar, ingen brylépudding, ingen gräddglass, och hÃ¥lla mig undan frÃ¥n martinin. Men min logik är fel, att äta upp allt sÃ¥ det inte finns hemma. Suck! Det är en orsak till min övervikt!

Jag var i kyrkan idag. Predikan handlade om att verkligen tro, oavsett vad. Och att ha tillit. Som jag tror det var. Men det jag rördes av var när prästen tackade konfirmanderna, som hade spelat upp bibeltexten med ett rollspel. Han sa:
- Ni är verkligen viktiga! Var och en av er är viktig!
Då kände jag att orden spillde ut över mig med. Jag såg att alla människor där i kyrkan var viktiga. Jag satt bredvid min gamla fröken från lågstadiet och tänkte på allt hon hade lärt mig i skolan, alla morgnar vi delat i skolan, med varje dags morgonpsalm och annat, en mycket viktig människa för mig. Alla har sin roll, sin plats, sin uppgift, för att finnas för varandra.
Jag hoppas att ungdomarna lyssnade. I alla fall en gång har någon sagt till dem:
- Du är viktig!
Kyrkan är viktig för mig och jag vet att dit kan jag alltid gå. Jag är viktig för kyrkan, att jag sitter där, räcker gott och väl.

Idag vet jag vad det är för dag. Dags att städa-dag! Jag har börjat slipa i hallen nu äntligen och har i alla fall börjat jobba där med underarbetet, sÃ¥ att det kan bli tapeter där snart. En bit i taget fÃ¥r det göras. Jag ska fÃ¥ hjälp av Leif sen. Han är väl inte sÃ¥ glad för det, men snäll…
Jag hittade capot till gitarren och spelade in tvÃ¥ gitarrspÃ¥r till “Danas sÃ¥ng” igÃ¥r. För att vara min egen kompositör, producent, arrangör, inspelningstekniker och musiker sÃ¥ tycker jag resultatet blir hyggligt. Jag har börjat mitt projekt och steg för steg kommer jag framÃ¥t med. Precis som med lägenheten, precis som med att Ã¥terfinna min energi och jobbinspiration, precis som att tiden ska gÃ¥. Jag lyssnar pÃ¥ Lisa Nilsson och sÃ¥ngen med texten “Jag har kommit att röra mig sakta…” stämmer sÃ¥ väl in pÃ¥ mig just nu.

Jag letar efter mitt gitarrcapo, var kan det ligga? Jag vet ju var det låg för ett år sedan. Varför inte nu? För att jag har flyttat såklart. En del grejor ligger kvar på sin vanliga plats, i en låda, som bara blev flyttad som den var. Annat är uppackat och har sin nya plats. Men så finns de sakerna som bara är väck! Var är silen? Rivjärnet? Nötknäckaren? Capot? Och så finns en mängd saker som är borta , som jag inte ens saknat. Jag har ju inte packat upp allt än.
Nu har jag köpt ny sil och nytt rivjärn. Men capot, jag vill hitta mitt capo!
Jag får fortsätta att leta nu. Den som söker skall finna!

Jag fick en eltandborste i present för ett tag sedan. Nu håller jag på att vänja mig vid den. Här är en påminnelse om vad tandborstning är bra för:

“Ett säkert vapen mot tändernas fiender
har bara den, som rätt en tandborste använder.”

Ibland kan jag verkligen undra vad som är sant eller inte. Jag hör dåligt, tycker jag och andra. Två distriktsläkare säger att jag har vätska bakom trumhinnorna. Jag känner jag har lock för öronen. Öronexperten säger att allt ser bra ut. Hörselprovet i total tystnad är normalt. Men när hör jag i total tystnad? Det är bara min inre röst som talar då och den hörs på andra sätt. Det är ju i mer störda miljöer jag hör dåligt. Och då tänker jag vidare, störda miljöer eller jag? Vill jag inte höra och prata med folk? Var ligger min uppmärksamhet?
Nåväl, nu har jag fått hål gjorda på trumhinnorna. Något händer med hörseln. Om det känns bra närmaste dygnet och inte sen, då kan jag få rör insatta. Konstigt, va!

Idag ska jag ta några kliv ut i världen. Först fixa en grej till bakluckan på bilen. Efter en av krockarna i våras, fattades den på verkstaden, de beställde den, den kom inte, jag ringde och nu finns den och jag glömmer hela tiden bort att fixa det. Idag ska det bli av. Sen till Ikea och byta lakan och köpa tyg. En vän hade köpt ett så vackert tyg där och jag vill också ha det. Till vad? Överkast eller nattlinne eller något annat. I eftermiddag ska jag till stan och gå kurs i utbyggd grammatik. Det har med jobb att göra, jobbet jag inte har. Men jag kommer träffa andra talpedagoger där och det kan vara bra för mig att inte glömma att jag faktiskt har ett yrke.

Jag lever i en märklig ingenting-tillvaro just nu. Ingen ringer. Någon mejlar. Jag har liksom dragit mig undan från världen ett tag. Jag har sett på filmer som berör mig nu i helgen och funderar mycket på vissa saker. Jag skriver mycket. Alla ljud stör, så jag lyssnar inte på någon musik eller annat. Jag glömmer bort att måla klart i hallen, men jag ser till att äta bra med pointsen. Någon viktminskning har jag inte sett till än. Jag dricker väl och motionerar för lite.
Morgonrutinen ska bli annorlunda har jag bestämt. Lite i taget förändrar jag vanor och mönster, sÃ¥ att jag kan fÃ¥ styrsel pÃ¥ mitt liv igen. Jag har klippt av och förändrat sÃ¥ mycket nu. Jag närmar mig fast mark. Min egen grund att stÃ¥ pÃ¥. Som är…ja vad? Asfalt, sand, en klippa, gräs eller annat? Kanske kan marken variera precis som livets variationer. Att jag stÃ¥r stadigt, det är det viktiga. Men det fÃ¥r gärna vara i närheten av vatten.

Idag ska jag fundera på vad som gör livet värt att gå upp till. Vad är den första tanken i huvudet när jag vaknar? Finns det någon dröm att ta hand om? Vart vänder jag blicken, utåt, uppåt, inåt eller vad? Tittar jag på något särskilt? Hur är jag i kroppen? När börjar jag förstå att jag är både kropp och tanke? Det tar en stund för mig att liksom samla ihop mig. Känna efter. Hitta mig. Att vakna, kallar kanske de flesta det. Och vad får mig sedan att lämna sängen? Toalettbesök? Tandborstning? Brådska? Hunger? Jobbet? Nej visst, jag har inget jobb än. Är det förresten katten som väcker mig med sitt krafsande eller vaknar jag av mig själv? Jag funderar på känslan med. Hur är min känsla? Nöjd? Glad? Pigg? Eller annat? Varför läser jag aftonbön, men inte morgonbön? Jag har mycket att fundera på. Jag vill öka min medvetenhet om mina morgnar. Så, låt den nya dagen komma!