Nu har jag kommit hem igen frÃ¥n min retreat pÃ¥ Berget och introduktionen till Ignatius meditationsmetod “Andliga övningar”. Ã…, vad det var intressant. Jag var inte riktigt där dock, världsliga problem pockade pÃ¥ och gjorde sig pÃ¥minda och jag ska nu öva mig i att förlÃ¥ta “sÃ¥som ock vi förlÃ¥ta dem oss skyldiga äro…” Jag vill inte ha en massa skräp i mitt stackars hjärta. Jag orkar inte mer sÃ¥nt nu.
Berget är tystnad. Ingen söker prat eller umgänge mer än att vara tillsammans vid mat, att sitta-och-göra-vad-man-vill-tyst-fåtöljerna och gudstjänster. Inget tjafs. Inget pladder. Inte mycket blickar och annan ickeverbal kontakt. Det är helt ok att bara vara. Till och med önskvärt. Få vara i en gemenskap med sina egna tankar helt enkelt. Här kunde jag öva mig på att bara se det som är. Inte fantisera, tolka och projicera. Precis vad jag behövde!
Två dikter jag skrev där finns nu på diktsidan.

Det är dags att upptäcka nÃ¥got nytt här pÃ¥ jorden. Idag ska jag Ã¥ka till Dalarna, Rättvik, Berget närmare bestämt och vara med i en retreat med en introduktion av Ignatius meditationsmetod och “att urskilja andarna”.
Jag har läst delar av boken som finns om det här och är i spänd förväntan på vad som kan finnas bortom orden och i tystnaden. Jag ser verkligen fram emot att komma till en plats där man får vara tyst och bara vara. Ingen som säger God morgon, fast man själv inte riktigt är där. Fast det är ju viktigt att se varandra och bli sedd. Nickar man då istället eller vad? Hm!
Jag har tagit med mig böcker att läsa, min egen kudde, varma kläder och jag har hittat mina vinterkängor, längst in i källarförrådet, jag har hört att det redan finns snö därikring. Kattvakterna är vidtalade. Räkningarna betalda. Bilen tankad. Jag skriver ingen ny blogg förrän på söndag kväll tidigast.
Det här är något jag tänkt att göra i flera år och det är hög tid att resa nu. Bortåt och inåt.

Vilken märklig eftermiddag det har varit. Jag slutade tidigt eftersom jag får vara sjukskriven lite. Jag åkte till Coop för att handla lite. Först möter jag en kär arbetskamrat från särskolan under 90-talet, som brutalt bara flyttades från en dag till en annan från min klass. Nu fick jag se hennes fina barn! Å, vad jag gillar henne! Sedan träffar jag en pensionerad talpedagogkollega. Det är roligt att prata med henne och dela erfarenheter. Och sist kommer jag att träffa min f d svägerska och mina f d svärföräldrar från ett liv långt bort ifrån detta. I min första skilsmässa, för trettio år sedan! saknade jag mina svärföräldrar mer än mannen jag skilde mig från. Vi tappade kontakten helt. Nu har vi bestämt att träffas. Jag ska ringa. Då kan jag inte skylla på någon om det inte blir av.
Jag är alldeles matt nu. Jag är full av intryck. Och vandrar lite släntrande och nöjd på Memory Lane.

Det är söndagmorgon och regnet faller mot fönsterblecket. Jag vaknar tidigt som oftast. Jag gÃ¥r upp och ser pÃ¥ filmen jag spelade in i gÃ¥r Almodovars “Tala med henne”. Undrar hur den slutar… Ja ha, sÃ¥…
Jag går omkring i alla mina fyra rum och tittar på röran och på vad som kommer bli kvar efter att Leif hämtar det sista idag. Då blir det definitivt bara jag och katten kvar här.
Jag har pratat med elektrikern som ska byta alla vägguttag och med mattläggaren som ska byta golv i blivande gäst- bok- och datorrummet. Golvet är av usel kvalité och dåligt lagt och jag skulle reta mig på det hela tiden annars. Det blir nog inte förrän nästa vecka de kommer. Det blir bra. Jag vill inte ha för bråttom heller. Jag orkar fortfarande inte mycket. Men att ta beslut går bra. Jag har bestämt tid med en sångpedagog för att gå och ta sånglektioner. Kanske kan jag börja sjunga snart igen. Jag vill börja spela in mina sånger snart. Jag ser bara de närmaste tre veckorna framåt. Och det kan vara bra nog. Vad som händer sedan är oklart. Men det klarnar nog allteftersom för mig.
Idag ska jag till Leifs lägenhet pÃ¥ middag. Köpa strykjärn och skrivare. I veckan som kommer: jobba fyra dagar. GÃ¥ till tandläkaren. Packa. Ã…ka till Berget pÃ¥ retreat. Läsa klart Hanne Hostrups bok “Gestaltterapi”. Den har jag läst förut, men jag förstÃ¥r mer nu. Jag är helt klart i en förändringsprocess, bÃ¥de i mitt yttre liv och mitt inre.

Fredagskväll för mig och katten och med Lisa Nilsson som sjunger. Jag dricker lite gin. Det är lätt att sitta här och tycka synd om sig själv då. Just nu känns mitt liv väldigt tilltrasslat. Vad händer och vad kan jag påverka? Jag inser på ett plan att mina val som jag gjort senaste åtta månaderna måste få sätta sig och lägga sig till ro. Jag måste tro på att allt ordnar sig och jag går min egen väg, som leder fram till något jag ännu inte riktigt vet. Jag vet att natten kommer. Att kisse väcker mig varje natt. Att månen kysser den som räknar stjärnorna. Att solen går upp. Att det är svårt att lämna sitt jobb och alla barnen och inte riktigt veta sin framtid. Jag får ta det som det kommer. Glädje och sorg. Lust och längtan. Eller tristess och ånger. Nej, inte ånger, jag skulle däremot ångra om jag inte hade gjort något annat av mitt liv. Livet är för kort för att ångra det som är. Jag får väl ta en tråd i sänder och nysta upp det istället.

Jag är gladare nu. Det känns redan lättare att gå till jobbet när jag vet att jag har kortare dagar. Medicinen börjar verka i öronen. Det känns som ett tryck som släpper då och då. Något rör på sig där i alla fall.
Jag har handlat lite. Jag har inga krav på mig här hemma. Jag känner mig både ledig och fri. Skönt! Saker och ting börjar hamna på plats i mig. Och efter helgen kan jag så smått få böcker och datorn på plats i mitt nya arbetsrum. Leif kommer flytta sina saker i helgen. Han har fått nya golv och tapeter i sin lägenhet nu.
Jag har satt på potatis på spisen. Jag ska äta inlagd sill idag. Med gräddfil. Mums! Jag ser till att njuta i det lilla.

Jag har varit till doktorn och konstaterat att vätskan i öronen är kvar, hör dÃ¥ligt sÃ¥klart dÃ¥. Och värken i kroppen är konstaterad inflammation. Och vad blir jag sjukskriven för 25 % dÃ¥? Jo, mina kroppsliga sjukdomar. Jag trodde kris. Ja, ja huvudsaken är att försäkringskassan godkänner det. Jag är i kris säger doktorn och min terapeut. Och jag är stadig i mig själv ändÃ¥. Det är märkligt. Det är ingen existensiell kris. Mer en kris som jag ser att jobbet har varit det som runnit över i mitt nästan fulla glas. Och jobbet vill se min kris som en reaktion pÃ¥ skilsmässa och flytt i mitt personliga liv. Inte ett spÃ¥r av ödmjukhet inför att jag har blivit tvÃ¥ngsflyttad pÃ¥, fÃ¥tt nya chefer som jag inte valt och som inte valt mig, och utan samtal för att lära känna mig och veta om vad jag har för kompetens, blivit frÃ¥ntagen arbetsuppgifter, fÃ¥tt ett skitrum som jag bara inte kan vara i, fÃ¥tt nej till lön under 20 dagar om Ã¥ret i tvÃ¥ Ã¥r för mig, i mitt jobb pÃ¥ skolan, viktig fortbildning, sÃ¥ att jag kände det tvunget att lämna mitt jobb, elever och “mina” specialköpta möbler och lön, och en del annat som jag inte skriver om här. Det är inte konstigt att jag är sÃ¥ frustrerad av allt som är där. Det räknas liksom inte. Och jag ska fÃ¥ göra en rehabutredning nu och där ska jag väl i alla fall ta upp allt detta. Först nu börjar jag kunna sortera vad jag känner och har det. Jag tycker det är sorgligt att mina nya arbetskamrater pÃ¥ skolan inte fÃ¥r se mig när jag mÃ¥r bra. Nu är det bara klagan och ont. Jag har inte varit sÃ¥ kul att vara med. Jag vet. Och nÃ¥gra vill liksom inte se att det gör ont i mig heller, utan undviker mig. Och det är inte heller särskilt kul. Men det fÃ¥r jag ta. Jag SKA ju sluta och det kan vara en del i processen att man drar sig undan frÃ¥n bÃ¥da hÃ¥ll.
Jag ska sluta tidigare på dagarna och gå hem och göra roliga saker har jag tänkt. Lyssna på musik. Skriva. Läsa gestaltlitteratur. Och vila. Redan idag har jag känt mer energi flöda. Jag är lite gladare igen. Jag har min fortbildning. Den kan ingen ta ifrån mig. Jag har bra saker att se fram emot och jag bor själv. Jag har fått avsvällande medicin för öronen och en Voltarenkur. Allt är en början till det nya nu.

Nu i förändringens tid, har jag lagt in lite nya bilder och skrivit om en del texter. Micke har lagt in en ny rubrik – dikter, och jag ska lägga mina dikter och sÃ¥ngtexter där. Jag vet inte riktigt hur än sÃ¥ länge. Det tar plats. Kanske kan nÃ¥gon ge tips pÃ¥ länkar hur andra gör?
Mycket har hänt det sista året i mitt liv och jag tror att vi nu kan säga officiellt att Leif och jag nu har börjat leva våra varsina liv. Visserligen är mycket saker fortfarande kvar här i lägenheten, men om allt går som det ska med hans nya golv och tapeter, så har han flyttat allt sitt från mig nästa helg.
Två nätter har vi bott isär nu. Det känns konstigt. Som om han ska komma in genom dörren vilken minut som helst, men det är inte så. Jag har inte heller sett hans lägenhet än. Jag ska dit när den är fixad sen. Jag orkar inte se fler renoveringsobjekt. Tur för honom att husföretaget står för reparationerna där. Han skulle inte heller orka.
Jag ska till doktorn i morgon. Jag ska få svar på alla proverna jag tog för fjorton dagar sedan. Jag är fortfarande inte frisk. Suck! Tja, det är bara att acceptera det. Just nu är livet så här för mig.

Jag är trött men somnar inte. Klockan är strax tvÃ¥. Och igÃ¥r natt sov jag bara fem timmar. Det känns som om det är en natt att vara uppe att vaka i. Att vaka i Guds öppna hand, som det stod i Rumis dikt. Eller att man ska vara vaken när ens älskade är här. Det skrev bÃ¥de Rumi och Tove Ditlevsen om. Tove skrev i en dikt att man Ã¥ngrade sig om man sov bort ens i bara nÃ¥gra fÃ¥ minuter, istället för att titta pÃ¥ sin älskade medan han sov. Men… jag har inte min älskade här. Jag har ingen älskade alls. Jag är ensam. Eller med min egen själs älskade dÃ¥. Det fÃ¥r rosen symbolisera här nu dÃ¥.
Jag vill inte sova. Jag vill bara skriva. Jag håller på med min första litteraturuppgift på den nya kursen. Jag tycker om att känna detta flöde av ord. Det är så lätt att skriva. Jag känner mig så nöjd. Kanske kan lite chokladmjölk och en bulle bädda ner sig i magen på mig och göra mig tung, så att jag somnar. Jag får se.

Alltså, det är helt märkligt att jag för första gången i mitt liv har ätit både hummer och havskräftor. Vilka delikatesser! Vilken sensuell njutning att långsamt, långsamt äta lite i taget i flera timmar. Och att dricka vitt vin därtill. Jag har varit hemma hos Staffan, min klasskamrat under många år, från lekskolan till nian, för länge sedan. Vi bor grannar nu och han vet att jag kommer ha det svårt med att äta ordentliga middagar i mitt nya liv. Vad han är rar och tänker på mig då, när han har sådana skaldjur hemma! Tack! Och det är fint att kunna dela med sig av gamla skolminnen med. Jag har glömt hur det var och Staffan påminner mig. Sen minns man ju inte riktigt lika ändå. Men det gör inget. Huvudsaken är att vi är här och nu och det är vi. Det var en riktigt trevlig kväll.

Nu har jag kommit hem efter dryga tre intensiva gestaltdygn borta. Det är skönt att komma hem! Och få sova i sin egen säng och titta på tv och läsa tidningar och klappa kisse. Jag har drömt lika intensivt på nätterna som vi har jobbat på dagarna. Nu ska det bli skönt med lite vila.
Leif har åkt till sin lägenhet och han ska sova där i natt för första gången. Det är så det kommer att vara. Bo på olika ställen. Göra olika saker. Det blir en omställning för oss båda de närmaste veckorna. Att ställa om sig ja. Från att ha levt ihop i alla dessa år med våra barn och hus, till att leva själva. Vi har barnen kvar och ett hus. Vi kan ringa till varandra och prata. Vi kan hälsa på hos varandra. Vi har våra egna liv att leva nu. Nu! Och nu! Och Nu!
Här är en bild från rummet där vi var på kursen:

Idag ska jag äntligen börja kursen som jag började fundera pÃ¥ förra vÃ¥ren redan. “Gestaltterapeutiskt förhÃ¥llningssätt i arbete med människor” heter den. Kursen är verkligen viktigt för mig. Ca 18-20 dagar om Ã¥ret ska jag vara borta och träffa gruppen som ska jobba ihop. Det blir bl a litteraturstudier och en del att skriva. Dels handlar det om att fortsätta i gestaltterapi med min personliga utveckling, dels handlar det om att finna redskap och utveckla förhÃ¥llningssätt utifrÃ¥n min profession, i möten med människor pÃ¥ olika sätt. Jag ser det ocksÃ¥ som en del av min friskvÃ¥rd, jag ska hÃ¥lla att jobba i mÃ¥nga Ã¥r till och jag vill orka arbeta de Ã¥ren med glädje, värme och god näring. Jag hoppas hitta tillbaka till en arbetsglädje, som jag inte alls har just nu och inte heller haft en längre tid. Men barnen, eleverna har alltid givit mig glädje, det vill jag understryka.
Arbetet har alltid varit viktigt för mig. Det senaste året har min grund ruckats på flera plan och annat har blivit viktigt att söka efter. Dessutom lades min skola ner, många av mina arbetskamrater skingrades för vinden, en del av mina uppgifter försvann och det rum jag skulle få på nästa skola var helt fel för mig.
Jag längtar efter ordning nu. Kursen kan absolut vara till extra nytta dÃ¥. Jag har tagit mig ekonomiska möjligheter att gÃ¥ den. Jag betalar den själv. Den kostar mÃ¥nga, mÃ¥nga tusentals kronor. Jag hade velat fÃ¥ tjänstledigt med lön under kursdagarna, eftersom den handlar om mig i mitt jobb. Det sa mina nya chefer, som inte känner mig nej till. “Det här är inget skolan har behov av,” fick jag veta. “Kanske nästa Ã¥r.” Jag fick nej till kursen utan diskussion, bara rakt av. Nej, sÃ¥ gör man inte med mig. Jag har alltid bestämt över min egen fortbildning. Jag hade övervägt att vara kvar pÃ¥ jobbet om jag fÃ¥tt gÃ¥ den utan löneavdrag. Nu slutar jag istället och det känns faktiskt som en lättnad. Och jag kan inte vänta till nästa Ã¥r. Jag har inte tid.
Jag har andra vägar att gå. Jag lever nu! Nu! Nu!

Jag tar en paus från bloggandet fram till fredag kväll. Jag är bortrest! På återseende!

I går kväll var Leif och jag bjudna på födelsedagsfest med orkestern som min syster är med i. Det var ett tag sedan hon fyllde år men nu var det fler som hade fyllt jämna år, så de firade tillsammans. Vi kom lite sent dit, för jag hade varit på kurs hela dagen. Men det var en fin kväll med mycket och god mat. Och det bästa av allt måste ha varit när orkestern sjöng. Första sången var en stilla georgisk manskörslåt som liksom vaggade en till ro. Å så vackert! Sedan kom låt efter låt av ryska sånger. Jag fattar inte att de kan sjunga allt utantill och så vackert i stämmor, från lugn och sövande till starkt och mäktigt! Min syster hör till här, det är som en familj de har ihop. Det är fint och det är tryggt. Tack för att vi fick vara där!
Och nu är det packning som gäller för mig. PÃ¥ tisdag börjar kursen, i en grupp som jag ska vara en del av i 1,5 Ã¥r framÃ¥t. “Gestaltterapeutiskt förhÃ¥llningssätt i arbete med människor” heter den.

I morgon ska jag och en vän iväg på en s k familjekonstellation. Det kan bli spännande. Det håller på hela dagen. Jag har varit med en gång förut och det var en ny upplevelse.
Tro´t eller ej, men Leif och jag ska gå på fest sen på kvällen. Syrrans orkester ska fira några som fyllt jämna år och vi två får komma. Det ser jag fram emot. Det blir mat och säkert massor av musik och sång. En stund att glömma bort allt som är just nu. Ha lite kul kanske. Träffa nya människor. Göra något annorlunda helt enkelt. Och sen är det söndag. Njuta av ledigheten.
Nytt. Annorlunda. Spännande. Uppleva. Njuta. Det är nya ord som jag ska samla på i mitt nya liv. I bästa fall.

Vilken vecka! Först kommer cdn med Anne Linnet. Sedan S:t Eskilsmässan av Boo Egebjer med Österhaninge kyrkokör, där jag är med och sjunger. Jag har lyssnat på den idag och minns den dag vi spelade in den. Boo själv spelar barytonsaxofon och jag gillar verkligen hans sätt att spela. Och så lyssnar jag på Mozarts Requiem, för den ska kören sjunga till Allhelgona.
Men jag kommer inte klara att vara med, för jag kan inte sjunga än. Jag hostar fortfarande rätt mycket. Vätska i öronen. Jag hör dÃ¥ligt. Har ont i ryggen. Jag orkar inte mycket. Jag har bestämt mig för att gÃ¥ hem frÃ¥n jobbet sÃ¥ jag slipper lÃ¥nga eftermiddagar. DÃ¥ orkar jag kanske ändÃ¥ jobba med barnen. Jag bara mÃ¥ste vila och vara tyst med. Ã… vad jag gnäller… Fredag i morgon! Skönt! Sen pÃ¥ fest pÃ¥ lördag! Trallala! Dagarna gÃ¥r. Det är jag glad för!
Här är en länk till att lyssna på en låt på cdn.