Jag funderar över ordet ”beständig”. I en gryning kommer de här orden.
En annan morgon kommer början till en melodi och en vers till.

I GRYNINGEN

Jag går upp en tidig morgon, när himlen färgas röd.
Katten jamar hungrig, när jag ordnar te och bröd.
Jag vill helst inte vakna för jag är ensam här.
I mina drömmar finns du, jag ville hellre vara där.

En drömmare och helt orealistisk, sån är jag.
Och i mig här finns hoppet, att vara där hos dig en dag.
Du har också dina drömmar av en helt annan sort.
De är kanske realistiska och drar dig från mig bort.

I lek och fantasier var vi så glada i varann.
I allvaret som också fanns, rann leken ut som timglassand.
Verkligheten kommer hit och det blir åter som du vill.
Du lever där du lever. Jag är ensam lite till,

helt ensam med min längtan och i saknad efter dig.
Förgäves ber jag bönen: Gud, gör honom kär i mig!
för ditt hjärta det är fyllt av kärleken till Gud.
Du längtar efter lugn och ro, jag stör dina tysta ljud.

Jag älskar dig så mycket, från hjärtats djup i mig.
Så länge det finns stjärnor, så lyser jag för dig.

Dana 2005

Att vara

Att vara en
att vara en i raden
att vara en i raden kvinnor
som vill älska med dig
och som du vill älska med

Att vara en
att vara Den
Att vara Den Enda Kvinnan
utvald unik speciell
det ville jag vara

Dana 2005

Jag är hemma idag med. Jag har ringt till doktorn och fått tid till måndag. Dubbla tider, för det är så mycket jag vill ta upp. Jag vet att inte en doktor kan fixa allt på min lista av åkommor och ont, men det får väl han avgöra vad som går att ordna och vad som inte står i hans makt att göra något åt. Jag vet att han kan fixa stickor i fingret i alla fall!
När jag ändå var hemma, så ringde jag en tandläkare med. En ny. Jag tappade återigen en del av en plomb förra veckan. Jag fick komma på direkten och det var så bra där. Lugnt, fint och faktiskt roligt. Han skämtade med mig, precis som jag gillar. Och vilken teknik! Jag fick se mina tänder på dataskärmen, förstorade och faktiskt fina med, sa han.
På väg hem gick jag förbi Åhléns och köpte Mozarts Requiem. Hinner jag lära mig den när jag inte har röst att sjunga med än? Hm! Och i hyllan bredvid stod Keith Jarretts konsert från Köln. Jag köpte den med. Nu lyssnar jag på den och har det bra.
Det här är att ta hand om sig. Med ett steg i taget så fixar allt sig!

Jag är hemma idag och vilar rösten igen. Igår hostade jag oavbrutet i mötena med barnen och det är inte trevligt ska jag säga. Jag hade dock för avsikt att gå till jobbet. Jag var uppe och hade ätit frukost och klätt mig. Sen hostade jag. Jag måste gå till doktorn och få lite hjälp snart. Här och där har jag ont.
Istället för att förtjäna min lön, sitter jag och lyssnar på Spanarna på webradion. Jag har läst om den nya podradion, ett sätt att prenumerera på vissa program på radion. Det är ju häftigt. Då kan man alltså lyssna på sina favoritprogram var i världen man än är. Bara man är uppkopplad då och då. Det ska jag ha till min nya bärbara dator.
En annan rolig sak är Googles maps, med kartor att resa omkring i världen med. Man kan se mitt hus riktigt bra där. Storstäder syns bra och annat är mest formationer att följa. Jag antar att kartorna blir bättre och bättre allteftersom. Känslan av att flyga runt vart man vill är fantastisk.
I slutet av oktober ska jag resa någon annanstans. Inåt. På retreat. Det ska bli spännande att vara i tystnad med andra människor.

Jag har varit och förutsättningslöst sökt ett jobb. De frågade till sist om min fritid och jag berättade om min hemsida och porslinet och att jag skriver dagbok där. Då kom en enkel fråga upp:
- Varför det?
Det är bra att få en sån fråga ibland. Jag svarade att det är roligt att skriva. Och det är sant. Men varför detta utlämnande av delar av mitt liv och emellanåt rannsakan och kåserande? Tja, det kan jag själv undra. En del frågor har inga svar. Jag minns att jag var inspirerad av Bridget Jones dagbok. Den tänker jag inte på längre. Jag har blivit van att skriva här helt enkelt. Det är fortfarande roligt att formulera mig. Så länge det är lustfyllt att skriva så fortsätter jag.

Här sitter jag och skriver när jag är på landet. Här trivs jag bra. Vi kom hit i går kväll. I natt när jag sov visste jag inte var jag var. Jag höll på att ramla ut ur sängen nästan. Jag hade en känsla av svindel.
Och det är väl inte så konstigt heller. Jag har ungefär 30 arbetsdagar kvar att arbeta. Jag lämnar ett ”fint” jobb, med en bra lön och förutsägbar framtid för en oviss framtid, kommer kanske stå utan mitt perfekta jobb, utan en egen plats att vara, får troligen gå ner i lön, jag vet inget om var jag hamnar alls. Kanske blir jag arbetslös? Plötsligt svindlar tankarna såklart. Inte underligt då att jag har svindel på natten. Bäst att hålla sig lugn bara. Så här har jag bestämt. Jag står för det. Av respekt för mig själv så går jag vidare. Tankarna må svindla för mig på natten. Och jag är just där jag är – just nu i Norrland, i huset som finns oavsett om jag har jobb eller inte.

Idag packar vi bilen full med saker som ska norrut. I morgon fredag, åker vi norrut till vårt hus i Ångermanland. Det var länge sedan vi var där. Vi har haft annat att göra. Nu ska det bli roligt att återse vårt lilla hus och vinterbona det lite. Klippa gräset. Ha det bra.
Jag har haft lektioner och gått efter schema hela dagen. Förutom att jag glömde alla schemapapper och annat hemma, så gick det väl bra. Barnen är så fina och jag kommer verkligen sakna dem. När vi räknade hur många gånger det var kvar, så sa en liksom tröstande:
- Sex gånger, det är ganska många gånger i alla fall!
En annan hade tårar i ögonen. Jag såg det. Och jag fick jag veta att jag skulle få blommor när jag slutade.
Och så var jag med på personalfotograferingen fast jag inte hade tänkt det. Andra ville ha mig med där, så att barnen skulle kunna minnas mig. De själva med kanske. Ja, ja. Visst. Okej.

Det finns saker som är så löjligt små och som ändå irriterar. Stickan i pekfingret t ex. Den har suttit där sedan förra sommaren. Jag petade och såg spetsen på den men fick inte ut den. Jag petade igen någon dag senare utan resultat. Så växte huden igen. Stickan kändes när jag tryckte på den och jag vande mig vid det. Men sista tiden hade den börjat växa och fingret ömmade mer och mer. Den fåniga lilla stickan! Jag drömde att en skolsköterska tog min hand, drog med en skalpell ritsch, ratsch under fingertoppen och chocken över detta var min enda bedövning och hon rotade runt där i såret efter stickan.
Efter den drömmen beställde jag tid hos doktorn och idag fick jag riktig bedövning och doktorn fick ut den pyttelilla stickan och fettknölen som växt till runtom. Skönt att ha det gjort. Hoppas att det läker bra. Fingret är isande kallt nu medan bedövningen släpper. Jag funderar på annat som känns som stickor och jag ser att det finns hopp om att ta bort dem med, en i taget.

Jag vaknar tidigt när katten skrapar i lådan. Jag måste upp då och se vad han har gjort. Och sedan kan jag inte somna om. Tankarna snurrar i huvudet på mig. Och jag har ont på ett visst ställe i ryggen. Jag gör te och skriver lite för mig själv. Jag funderar på bloggen, vad som går att skriva och vad som inte går att skriva om. Visst finns det gränser! I alla fall för mig. Det ska vi vara glada för.
Jag var uppe för några dagar sedan vid den här tiden med. Det är något särskilt med att vara vaken just nu och att se ljuset komma. Tiden står liksom stilla. Min livskänsla är som starkast i gryningen. Jag känner en frihet också. En frihet till att välja att vara vaken och gå upp eller att ligga kvar i sängen och kanske sova vidare. Drömma eller se världen på ett ovanligare sätt.

Hösten kommer med sin kyla. Jag kan inte ha balkongdörren öppen för katten nu mer än korta stunder. Hur ska det gå med hela vintern framför oss? Jag är verkligen bekymrad. Kanske ska han få en kattlåda ut dit? Då kan han vara ute tills jag släpper in honom igen. Men jamar han, då lär grannarna klaga… Hm!
En elektriker ska komma och byta ut all elen i lägenheten. Den är inte jordad som den borde vara. Men har jag råd till det? Pengarna bara rinner iväg. Kontroll över flödet, har jag det? De ska räcka till många saker i över ett år framåt. Jag vill ju göra både det ena och det andra. Vill jag hellre ha nya element än att göra en resa i december? Jag kan inte få båda delarna. Jag måste välja. Det är ett lyxproblem, visst.
Leif flyttar snart, hoppas vi båda. Det är trångt att bo så här. Ingen av oss har sina saker uppackade, vi rör oss på små ytor och vill olika saker allt som oftast. Tänk om livet bara faller ihop som ett korthus sedan? Jag är rädd för tomheten emellanåt. Jag vet att jag har ett ansvar för mitt eget liv. Vad vill jag fylla det med? Jag har inga svar än.
Leif har satt upp lister i köket. Jag är så tacksam för det han hjälper mig med. Nu är det jag som behöver fortsätta måla ett skåp i köket, för elektrikern ska sätta upp kontakter och lampa där. Jag vet bara inte var jag ska ta orken ifrån. Jag är trött och fortfarande inte frisk. Men det är bara att sätta igång! Snart.
Och så är det kyrkoval idag. Vad ska jag rösta på? På vem? Har ingen aning!

Jag tänkte gå och jobba idag. Jag har så mycket att göra där och ångesten är hög för att jag är hemma. Och halvvägs nerför trapporna kom hostan igång och jag vände och grät. Jag ska tydligen inte prata och anstränga rösten alls. Vad är det med halsen egentligen?
Men jag har vilat mig. Varit tyst framför allt! Sett på video Turandot från Peking. Sett på annat, såpor. Sovit. Tittat i kartboken och börjat planera min decemberresa. Det är roligt att drömma sig iväg. Får se om det blir något av det.
Jag har ringt på ett jobb med. Vi ska ses helt förutsättningslöst och prata lite. Även om jag inte ska börja på något nytt ställe i år, så är det kanske bra att se lite framåt.
Det var en fin sommarlördagkväll för två månader sedan. Om två månader prick idag, är det min första fria dag från jobb på många år. Och nu är det fredag.

Det här har jag väntat på sedan jag köpte lägenheten. Att jag skulle låsa ut mig alltså. Men inte på det här viset. Så dumt det kan bli…
Först så orkade jag inte flytta bilen i natt från gatan, det var städnatt. Hittills har jag inte sett någon få böter här. I natt fick jag böter. Så skulle jag ut och flytta bilen till en långtidsparkering för att slippa rusa ner varannan timme och ändra p-skivan. Jag la jobbnycklarna i jobbväskan som står i hallen och gick. Och när jag skulle hem igen upptäckte jag att hemnyckelknippan… låg inne i jobbväskan!
Leif fick komma hem och rädda mig mot att jag bjöd på lunch. Och jag ringde direkt till en låsfirma och nu har jag ett lås som måste låsas utifrån. Skönt! En sak till är fixad här!

Jag önskar jag hade något riktigt fint och djupt att skriva om idag. Det har jag inte. Jag är bara sjuk och sjuk! Hostan drar igång så fort jag pratar och ger mig en signal om att vara tyst och kommunicera på andra sätt, inte med rösten. Svårt!!! Jag låter ju jämt annars. Nja… nu överdriver jag. Men jag pratar gärna för mig själv ofta och sjunger gärna något. Jag får lägga mig och läsa något nu. Äta. Dricka vatten. Låta halsen läka.

Jag var på jobbet idag. Vantrivseln i mitt rum jag har där är så stor, att jag bara med stor viljekraft går in dit. Rummet är som en skoask med fönster högt uppe i taknivån. Lyhört, som om det vore pappersväggar. Instängt, så min klaustrofobi vaknar. Saker som står i vägen utanför i en liten instängd korridor, dörrar som måste stängas och skjutdörr som måste öppnas ofta varje dag, för andra stänger till den. Usch! Så nu är det flyttdags igen… Jag har ju vanan inne nu. Jag ska få använda ett annat rum under min sista tid där, två månader kvar. Skönt! Och nu hivar jag bara upp sakerna i hyllorna, torkar inte av något. Hänger upp något över de värsta fläckarna på väggarna. Jag är inte noga som jag brukar vara och orkar inte tänka på att rummet ska vara vackert att komma till. Kanske kommer lusten senare. Nu är jag bara glad att slippa det andra rummet, allt annat känns som himmelriket!

Idag har jag storhandlat Blått band-delar. Det ena är en cabaré och den andra är ett kamfat. Ovanliga är de. Och fina hoppas jag. Det dröjer innan jag får hem delarna och den som väntar på något gott, väntar alltid för länge! Men jag har tålamod.
Jag har däremot inte haft så stort tålamod att uppdatera min bildsamlig av porslinet. Jag får ta och göra det så fort jag orkar och har tid och lust samtidigt. Just nu har jag ett annat projekt på gång, jag lovade köparna av huset i ett svagt ögonblick att skriva ner växterna som fanns i trädgården. Suck! Ja, ja, jag har börjat med en rabatt idag. Det tar ett tag att göra. Och inte minns jag vad allt heter. Hur var det nu? Amaryllus, gladioler…. nej, inte i min f d trädgård!