När ska jag hinna med att vara kreativ egentligen? I morse hade jag början till en sång i huvudet medan jag körde till skolan. Men så fort jag kommer till skolan är det som om jag lämnar mitt privata liv och skolans liv kommer i första hand. Som Pavlovs hund är jag då. Sången försvann ur mitt medvetande, för att komma tillbaka delvis, så fort jag klev in i bilen igen på kvällen, för att åka hem. Jag hade ingen bandspelare med mig. Det skulle jag kanske ha. Inspirationen kan komma när som helst tydligen. Att arbeta heltid är hämmande för kreativiteten. I alla fall den egna, privata.
I mitt jobb behöver jag också vara kreativ, men det är på ett annat sätt, för någon annan, i ett bestämt syfte. Idag kände jag faktiskt också skolkreativiteten komma och började göra ett nytt kortspel, som handlar om att para ihop ett djur med verbet för hur det låter, ex Björnen brummar. (Talpedagoger i allmänhet älskar att göra olika korthögar till olika spel.) Jag inser nu att det var rätt länge sedan jag gjorde ett ordentligt kortspel. Och jag kände lust till att göra det med. Jag hade dessutom tid att sitta och göra en provupplaga. Tid är en viktig faktor i processen att vara skapande. Tid och ett lugn. Det finns kanske hopp för mig!

Luften har gått ur mig nu. All spänning och fixande har nått en ände. Mäklaren har tagit sina bilder till husförsäljningen och vi kan leva lite vanligt igen i vårt hus ett tag igen. Så länge till vi nu har det. Det är riktigt fint här nu, när allt småplock är borta, allt som stör ögat, allt som skräpar av högar och grejor i hyllorna. Jag sa:
-Varför kan man inte ha det så här rent och fint jämt? till mäklaren.
-Så säger alla som ska sälja sitt hus och har gjort i ordning det, svarade mäklaren.
Så unik var den kommentaren….
Nåväl, ett steg taget igen. På väg. Framåt. Trött. Lättad! Jag firade med att köpa en riktigt bra dammsugare till nya lägenheten. Meditativt gick jag sedan omkring där dammsugandes och njöt av att det blev rent och fint där, medan Leif fixade en enkel middag.

Å, vad jag önskar att allt det här med att sälja hus var över. Nu när jag dammsuger i trappan inser jag att det är det jag vill. Vi sitter mitt i det. Eller jag är kvar i röran. Leif och ungarna har åkt söderut för att fira svärmors 80-årsdag. Och jag stannar hemma för att styla, städa och för att sjunga i kyrkan i morgon. Det är hur mycket som helst att göra och jag inser att allt kommer inte att bli gjort inför fotograferingen av huset på måndag. Bara den blir gjord, så har vi lite mer tid att städa, putsa fönster, tömma vinden och förråd och packa lite till innan det är dags för visning. I nya lägenheten är det tapeter i vardagsrummet, kakel och ny toalett och badkar i badrummet som bara måste fixas. Allt tar tid. Och ork. Och pengarna bara flyger iväg. Två nya element kostade 9300 kr. Jag bara häpnar! Jag får säga till mig själv att ta det lugnt. Det blir nog bra till sist. Allt ordnar sig. Såja!

Jag har svårt att ta beslut emellanåt. Som idag till exempel. Det är personalfest på min nya skola och mitt arbetslag är inbjuden till den. Jag både ville gå och inte. Jag ville för att det är bra att gå tillsammans allihopa och ha det lite roligt på fest. Vi skulle spexa på temat schlager. Sånt gillar ju jag. Men… just nu är det så lite ork i mig och i sista stund ringer jag och säger att jag blir hemma. Jag kände då att en sten föll från hjärtat och jag blev lättad. En sak mindre att göra, låt vara trevlig. Och ändå undrar jag om det var rätt beslut. Jag känner igen denna vånda mellan att antingen välja det ena… eller det andra… Jag tycker sånt är jättesvårt, särskilt i de mindre besluten. Ska det vara rött eller grönt? Ska jag åka och handla eller inte? Ska jag ta den glassen eller den andra? Ska jag köpa den smalaste tvättmaskinen eller den lite bredare som tvättar bättre?
Nu har jag denna fredagskväll suttit i tvättstugan och sorterat bort allt skräp och torkat hyllor. Jag inser att jag ibland måste göra sånt som pockar på, istället för att gå ut och roa mig. Annars hade jag känt dubbel stress i morgon. Jag var hos tandläkaren idag. Hon sa att jag sliter på mina tänder genom att jag biter ihop och gnisslar tänder. Det är kanske därför jag lider av huvudvärk så mycket nu av stress. Härda ut, tänker jag bara. Men kommer jag orka? Jag bara måste! Det blir bättre sen…

Idag har jag haft huvudvärk hela dagen. Det började egentligen redan igår, jag gick hem tidigare från jobbet då. Jag kunde knappt gå i morse, så ont gjorde det. Att jobba var inte att tänka på idag. Jag låg i sängen i en halvdvala mest. Inga piller hjälpte. Sent på eftermiddagen gav det med sig så att jag i alla fall orkade vara uppe och jag gick på gymmet för att träna. Det var bra att jag kunde det, för annars blir det ingen process i det. Det är väl inte konstigt att kroppen säger ifrån. Jag har otroligt mycket press på mig just nu. Inte allt är jobbigt, men mycket. Jobba, sälja huset, sortera saker, packa, städa, göra fint, dvs styla huset, renovera – måla och kakla, träna ryggen på gymmet, gå till tandläkaren, gå på personalfest, sjunga på söndag i kyrkan. Jag har andra ansvarsfulla uppgifter att göra med. Hoppas att jag klarar av allt. Fast det gör jag ju uppenbarligen inte. Hoppas att jag klarar av det mesta då! Och så lyssna på kroppen. Annars stoppar den mig igen, som den gjorde idag. Fast det mesta ska ju göras, så vad hjälper det kan jag tycka.
Jag kom och tänka på något kul nu till sist, att man kan tänka att “som min bil mår, mår jag”- en projicering med andra ord: Igår hoppade en kille framför mig ut ur sin bil vid ett rödljus och kom till mig i min bil och sa att ena bakhjulet vinglade farligt. För några veckor sedan var det det andra hjulet som vinglade och en annan gjorde mig uppmärksam på det. Så vinglar jag genom livet just nu… framåt, men vingligt!

Allt som kan gå fel, går fel. Jag tar det som prövningar. Prövningar som kostar pengar, ork och tar tid. Idag köpte jag en burk målarfärg med fel grå nyans. Det misstaget kostade 159 kr. Jag krockade. Det kostade 5000 kr. Spisen gick sönder. 1700 kr. Gamla kylskåpet som vi skulle ge bort, flyttade vi med sladden i, varpå kompressorn la av. Det slänger vi. Stenskott på bilen nästan hemma från Skagen har en självrisk på 1500 kr. Jag målar ovanför spisen och när allt är klart och lampan tänds, är det en jätteful bump som syns. Knackar bort den, spacklar och målar om. Ja, då grät jag med! Ena elementröret i badrummet läckte, så nylagda mosaiken på golvet torkade inte, fick skära bort den biten och ska göra om det igen. Då var jag riktigt arg och irriterad! Dyra tapeten räcker inte till den sista centimetern i köket. Suck! Jag har inte pengar som gräs och har tagit en kredit nu. Den tog en minut att få. Sedan skulle jag betala mjölk och fil i kassan. Det tog femton minuter. Strax ska jag åka till nya lägenheten och måla klart i badrummet med rätt grå nyans. Jag har dragit ur proppen till badrumslampan. Jag vågar bara inte riskera något fel med elen!!!

Å, vad skönt att inte behöva gå upp och jobba i dag, en ledig dag. Å, vad skönt att gå upp när jag vill. Missförstå mig rätt bara. Jag gillar mitt jobb! Men arbetsveckans fem dagar räcker för att vara tvungen att gå upp tidigt på. Fredagar är svårast. Då är jag som tröttast. Samtidigt är det fredagar jag ler mest på – nöjd att ha arbetat hela veckan då. Och jag slutade extra tidigt. Kunde åka till verkstaden och hämta min fina nyreparerade bil. Sedan ut i trädgården för att rensa upp inför husförsäljningen. Nu är trädgården vårstädad och fin. Och magnolian har börjat spricka upp. Enligt naturdagboken som jag sporadiskt har skrivit i, är det en tidig knoppbrytning, trots att snön låg kvar så länge. Sista snöhögen försvann i förra veckan. Blåsipporna blommar, likaså krokusen, scilla, blåstjärna och julrosen, vitsipporna kommer strax blomma som mest. Söta små blommor, vad jag kommer att sakna er!

Idag var min nya lägenhet full av hantverkare. Alla kom av någon outgrundlig anledning samma dag. Jag blev så stressad så jag gick från jobbet en timme tidigare och får jobba in den senare. Först kom rörmokaren och satte upp två nya radiatorer i badrum och kök. Nu kan jag fortsätta att kakla i badrummet. Men hur ska jag få plats med både badkar och tvättmaskin där? Det är så smått! Sedan kom spisreparatören och lagade spisen, som vi misslyckades att byta med spisen hemma i huset. Nu vet vi skillnaden mellan att ha en-fas och tre-fas installerat. Ja, det är bara att betala för sina misstag. Sist kom brorsan och drog nya telefonkablar. Jo, han jobbar på Televerket, nej så heter det inte, Telia, nej det är gammalt med, Flextronics är det ju nu. Vem har det i huvudet? Sedan städade jag efter alla tre. Och drog ner lite gammalt kakel. Sedan var jag slut, igen. Jag förstår inte hur det går till! Som tur är slipper jag kånka det tyngsta. Leif och Micke bar upp nya kyl/frysen igår. Tur att de är starka! Tack alla!

Ja, nu är jag en erfarenhet rikare. Jag har sovit i mitt nya hem för första gången och det var annorlunda. Så mycket ljud, andra ljud, ett annat ljus och ett fågelliv inpå knuten. Jag vaknade kl. 5 redan. Måsar skränade och då var jag i Skagen i tankarna. En duva satt uppe i tallen precis utanför mitt fönster på morgonen och jag undrar vem som blev mest förvånad över närkontakten. Solen lyste in från fel håll med en solreflex från huset på andra sidan gatan. Bilar körde, folk lät och toaletten droppade, dripp, dropp.. dripp….dropp… Inte kul! Nästnästa helg ska den bytas! Då blir det mosaikläggning på resten av golvet. Det är så fin färg på det, turkosskimrande. På väggarna blir det enkel vit kakel, en liten bit upp. Resten ljusgråmålat. Sen blir det bra. Just nu skakar jag mest på huvudet och undrar hur jag kunde köpa en lägenhet så dyrt och inte ha något alls i ordning. Suck! Inte undra på att jag är trött. Orkade inte röra på mig och gå till kören. Ville bara sova.

Idag ska jag sova i min nya lägenhet för första gången. Det känns spännande. Egentligen är det av mest praktiska orsaker jag är där. Det är lättare att ta sig till jobbet och komma hem igen. Och jag ska foga lite kakel i kväll. Bilen är på verkstad hela veckan och kanske nästa med… Stor suck! Utan bilen stannar Dana! Jag får ta det som en prövning. En lyxprövning. Likaså saknar jag en fungerande spis och kylskåp. Jag har ingen frys, har inget badkar eller dusch. Och ändå ska jag bo där nu. Tokigt! Men jag har mig själv, gitarren, frukt, vattenkokare, te, torrmjölk, vatten, säng, whiskey och tv. Vad mer kan jag behöva då? Microugnen! Då kan jag laga gröt på torrmjölken till frukost! Jag tycker att jag har det bra då. Nu ska jag gå och duscha innan jag åker iväg!

Nu är det ute helt på stan att vi ska sälja huset och flytta. Vi ska dessutom skaffa varsin bostad. Så är det. Frihetens vindar blåser för oss bägge och vi är helt överens om det här. Vi är inte ovänner heller vill jag också säga. Och bundna till varandra kommer vi alltid vara genom våra barn. Nej, vi kommer inte heller att sluta umgås med varandra. Och ändå blir det så här… Ja, vad vi hittar på… Vad vill man egentligen med sitt liv och hur vet man att det är det man vill? Mina frågor är alltid lika aktuella och visst har jag drömmar om både det ena och det andra. Bäst att ta en sak i taget, även om jag har så bråttom fram i livet just nu, så att jag till och med krockar i stillastående bilar framför mig. I morgon blir det att åka med bilen till verkstad och att punga ut med dyr självrisk. Just nu är det annars min lägenhet som vi håller på att göra bebolig. Och fixa till huset så att vi förhoppningsvis får bra betalt för det. Det är så skönt att äntligen vara beredd att lämna huset. Det har tagit fem år minst att komma hit. Men vi är klara här och då är det inte lika svårt inbillar jag mig än så länge. Svårast är att lämna mina käraste blommor. Fast några tar jag med mig, som Rosen Flora Danica och kinesiska gulrosen och myskmadra och kanske lite annat. Magnolian, snyft, blir kvar. Jag får se den sista blomningen snart.

Det var en lite annorlunda dag idag. Jag har flängt både hit och dit, och ändå hunnit sova middag en timme. Det finns inga tv-program som intresserar mig just nu så det kan vara en orsak till att jag hinner mer och annat än vanligt. Jag har jobbat med småbarnen. Jag har hälsat på min egen lilla älsklingsson som fyller 24 just idag. Tack för maten! Jag har tränat på gymmet med sjukgymnasten. Vad bra att jag kan gå dit! Idag var jag där för tidigt och fick “värma upp” på cykeln först. Jag brände 100 kalorier och såg på Oprah show samtidigt. Jag fick lära mig att man alltid ska ha en fräsch vit skjorta i sin garderob, att bytas ut varje säsong. Håll inte fast i kläder du inte använder, sa de också. Det gör jag. Och inte köper jag nya vita skjortor heller. Men faktiskt har jag slängt just de vita skjortorna jag hade. Ha! Snart är det fredag. Skönt!
Nu är våren här. Snödroppar, krokus och scilla tittar upp i rabatterna. Dags att städa ute i helgen kanske?

Idag har jag varit och sjungit i kören, för första gången på länge. Och jag var där hela tiden med. Jag märker att jag inte har riktig ro att sitta ner och ta det lugnt. Jag har bråttom fram nu. Jag har en våg av energi i mig just nu, som jag inte riktigt känner igen mig i. När inte körledaren slutar i god tid före, så blir jag otålig och reser mig upp innan allt är klart. Klockan är då också över tiden när vi ska sluta. Så är det också på möten i skolan. Jag har svårt att sitta och vara tålmodig på trista möten. Jag behöver raster. Jag behöver gå vidare och vidare… Jag tittar på klockan och vill att den ska gå. Men nu i kväll fick jag träffa en sångpedagog för första gången i mitt liv. Alla i kören ska få en egen stund med henne. Å, vad det var roligt! Jag vågade sjunga. Jag kunde höra skillnad i att sjunga si eller så. Och plötsligt hade tiden flugit iväg, tjugofem minuter kändes som tio. Jag ville sjunga mer direkt och ska kanske få öva in min nya sång till musiksidan med henne. Jag blir glad bara jag tänker på att göra det. Jag ska faktiskt ta mig tid till att sjunga mitt i allt!

Nja, inte så bokstavligt kanske… Men dags att gå upp och börja den här dagen med.
Nu kommer dagarna att gå i en vardaglig lunk hela april. Fast skriver jag så, då blir det annorlunda antar jag. För ingenting är ju förutsägbart och livet vill liksom lära mig att det inte går att styras och kontrolleras. Jag glömde visst det ett tag här. Det är i alla fall inga lov eller särskilda avbrott i april. Bara att ta sig upp och gå till jobbet varje dag. Javisst. Och ta en dag i taget. Det är mycket som händer och många bollar att hålla i luften. Jag kan jonglera med tre bollar samtidigt. Ett litet tag, innan de faller och jag kan börja om igen. Nu är jag i alla fall uppe.

Det är inget svårt att vara ledig. Det är ofta svårt för lärare att börja jobba. Det är lite konstigt för vi är ju borde ju bli vana vid att börja jobba efter alla lov vi har, så många, år efter år. Jag har en inkörssträcka till att börja tänka på jobbet efter längre tids ledighet, som det varit nu. Och jag har varit långt borta från vardagsvärlden. Och så vet jag också att så fort jag är på jobbet och träffar alla barn, då är jag där! Det är tänketiden innan som är värst, som det med att planera något slags vettig verksamhet, att återfinna alla utsläppta trådar, att inse att jag är här och inte där. Antagligen handlar min söndagsångest också om en rädsla för att inte vara tillräckligt bra. Att alla goda idéer kanske tar slut. Att barnen har glömt vem man är. Att jag inte kan något alls och att det nu ska avslöjas. Att livet utanför skolans värld tar slut. Ja, jag ser vad knäppt det ser ut, denna fantasirädsla. Och så skönt att den försvinner när jag väl är där. Det enda som är sant för mig är att orken till att leva även utanför skolan blir starkt begränsad. Jag orkar inte mycket mer än att jobba och jag som har så mycket annat att göra också. Får se om det går att hitta en balans i att jobba och dessutom ha en rik fritid.