Vi var och tittade på tavlor idag. Fatbursgruppen, där Ingemar från mitt jobb är med i, har utställning hela veckan.
Det är så märkligt att bakom våra jobb-jag, så finns det ibland helt andra kvaliteter gömda, som vi inte alltid delar med oss av. När vi , som Ingemar, visar upp andra sidor av oss själva, så blir vi mer. Mycket mer! Helt fantastisk är den här tavlan som har så små fina detaljer, bäst tycker jag om skuggan. Tavlan heter Katarina, som jag antar är stadsdelen Katarina i Stockholm. Ingemar har gett mig lov att visa tavlan här. Tack!
Foto: Diana Göransson

Det här blir en vit söndag, både i mitt inre och i naturen ute. Kanske inte en stilla söndag bara. Vi ska till stan och se på en konstutställning. Det är en på jobbet som målar tavlor och två andra, som har utställning ihop. Sedan åker vi till Micke som ska bjuda på fika. Det ser jag fram emot. Jag tror vi får semlor, årets första i så fall för oss.
Det är nog inte svårt att hitta på annat att göra heller, sitta framför datorn och skriva klart en stor lista, sjunga, öva in en stämma till S:t Eskilsmässan, se på min inspelade video om Joni Mitchell, det som gick på sista Musikbyrån på tv. Helt enkelt underbart att se och lyssna på henne en hel timme! ”You said: ’Love is touching souls.’ Surely you touched mine, ’cause part of you pours out of me in these lines from time to time. Oh, you´re in my blood, like holy wine. You taste so bitter and so sweet, oh, I could drink a case of you darling, and I would still be on my feet, I would still be on my feet.” Ja, hennes ord finns i mig, bara att plocka fram… Från albumet Blue av Joni Mitchell.

Lycka för katten Prosit är att Astrid är hemma ikväll och äter middag med oss. Kisse spinner oavbrutet och sitter i hennes knä mest. Han blir klappad och smekt och han njuter helt och fullt av det. Särskilt på ögonen ser vi hur bra han har det, de är halvt öppna, ibland blundande. Krrrr!

Jag fick tanken idag att den här onsdagen har sin egen färg. Precis som alla andra av veckans dagar. Det kändes vackert att tänka så. Jag kom bara inte på vilken färg det var. Måndagen är lite dov och mörk kan jag tycka. Det är en dag att börja veckan lite försiktigt på. Inte bara kasta sig ut. Som tur är har jag en lugn början. Tisdagen är mera dynamisk. Nu har jag liksom vaknat till. Vet att nu är det bara att jobba på. Och efter sista mötet på eftermiddagen är det bra att inte vara för trött. På kvällen ska jag sjunga i kören. Är jag pigg är tisdagen rätt så ljus. Onsdagen är som en transportsträcka. Jag jobbar oftast till sent på eftermiddagen. Jag gör olika saker och träffar många då. Jag är oftast nöjd att komma hem på onsdagar och särskilt kvällarna kan kännas lilaaktiga då. Torsdagar är den vanligaste dagen. Jag blir alltid överraskad av att det är torsdag igen. Och igen. Och igen. Här märker jag att den största delen av veckan faktiskt har gått. Det är en rolig dag oftast. Jag kommer hem tidigt eller rätt så tidigt då. Pannkaksdag. Torsdagen måste vara gul som solen med solbrända pannkakor. Så kommer fredagen. Det är den dagen jag oftast är naturligt glad på. Ljust grön. Det är inte svårt att vara nöjd. Att kunna summera en arbetsvecka för sig själv och vara nöjd med att ha klarat ännu en vecka i arbetslivet. Helst utan konflikter. Helst med ett skratt ihop med någon. Helst sluta tidigt med, men vad sjutton, man kan inte få allt… Fredagskvällen är trött. Lördagen kommer med känslan att vara ledig länge. Kanske göra det ena. Kanske hellre det andra. Kravlöst. Söndagar är olika. Ibland ångest, ibland stillhet. Oftast lugn. Vit liksom. Eller svart då.

Efter min lugna söndag har jag svårt att sova. Jag har ont i halsen som jag haft hela helgen. Mjölk med honung är gott att dricka nu. Jag har redan varit vaken en gång vid midnatt och så nu vid tre-tiden. Det är en märklig känsla att vara vaken när mest hela världen sover. Jag känner mig fri på något sätt. Fri att bestämma om jag vill prova att sova eller vara vaken och skriva lite.
Jag brukar inte ha svårt för att sova. Men något har hänt sedan jullovet. Första skolveckan sov jag knappt alls. Den andra veckan blev bättre. Nu börjar den tredje veckan. Det är skönt att komma in i en vardagsrutin igen där. Nu vill jag gå och lägga mig igen. Jag får lyssna lite till På minuten som jag har inspelat. Då brukar jag ju somna.

Jag sitter hellre vid datorn och skriver än att jag går ut. Leif har börjat märka att jag inte går ut på helgerna. En tendens, säger han. Nej, ett mönster, säger jag. Jag är så nöjd att vara inne och se solen lysa in. Det finns annat att göra inne än att gå ut. Skriva, läsa, bada, vila, njuta av att vara ledig och inte känna krav på mig att göra det ena eller andra. Bara följa lusten. Så ok, säger lusten att jag ska gå ut så gör jag det såklart. Leif får gå ut själv i dag med. Och jag tror han är nöjd med det med. Jag går ändå inte lika fort som han vill gå. Jag har min stilla söndag nu.

På väg hem från jobbet, denna fredagseftermiddag, tänkte jag på vad jag ville göra idag.
Bada. Se på tv, That ´70´s, och den nya serien som är före vad den nu heter? Dricka te. Äta lite god choklad och vad mer? Hm!
Sedan tänkte jag på att det är ungefär som om jag är beroende av att titta på en rolig amerikansk serie varje dag. En bra arbetsvecka har en bra serie på gång varje dag. Förut såg jag Nannie varje dag. Och Mash. Jag inser att jag är serieberoende helt klart. Det är viktigt att det är en komedi med. Jag vill le lite och glömma mig bort. Ja, just glömma, inte drömma, då vill man väl vara med själv. Jag kunde lika gärna ha tagit ett glas whiskey varje dag eller en drink. Men nej, jag dricker sällan.
Choklad då? Jo, den är också beroendeframkallande sägs det. Men ge mig trist, ljus choklad och jag kan avstå! God choklad ska det vara. Helst mörk med marsipan i. Anthon Berg… Mmmmm!
Och mitt badkar har ju verkligen fått mig till att njuta mer, att bada efter en lång arbetsdag är ju bara så skönt. Det kan jag tänka på när jag är på jobbet. ”Jobba klart nu Dana, så får du bada sedan…. ” Både en belöning och ett beroende där alltså.
Så är det då fel att vara beroende? Nej, måste jag svara – bara jag vet om det så gör det väl inget. Och jag får väl hålla koll på mig så att jag inte blir för allvarligt beroende. En tv-fri vecka? Nä! Utan choklad? Tja, kan väl gå. Duscha istället för att bada? Jo visst. Jag har inte badat sedan jag opererade mig i december. Nu ska jag bada! Nu, nu, nu! Sedan blir det tv-soffan med praliner i munnen!

Jag är ensam hemma. Ja, ja, jag är väl inte helt ensam hemma. Katten går omkring och jamar missnöjt. Han har fått mat, men ingen har pysslat om honom. Jag känner igen beteendet, jag blir väl också lite gnällig om jag inte får någon uppmärksamhet ibland. Men nu är jag inte gnällig. Jag njuter av tystnaden. Tystnad i rummet, men inte i huvudet. Där snurrar det av både det ena och andra.
Jag kom hem sent från jobbet. Vi hade en föreläsare där som talade om förändringsprocesser. Det var intressant. Vår skola ska ju läggas ner i de lägre årskurserna. Folk ska omplaceras, några stannar kvar, några flyttar med sina klasser till andra skolor. Jag ska till grannskolan men jag vet inte riktigt hur min tjänst kommer att se ut. På sätt och vis bryr jag mig inte. Jag tänker att det ordnar sig. Eller förtränger jag någon oro, månne?
Ska jag jobba kvar? Ska jag jobba heltid?Eller ska jag jobba deltid och läsa någon rolig kurs på universitetet till hösten? Eller vad? Jag får fundera vidare på det här. Än så länge är det bara januari.

Idag står vi och spelar in ”Lyckans stjärna”. Jag har skrivit texten och Leif har gjort musiken till. Det passar bra att spela in nu, för det är ju söndag. En ledig dag. Jag har sjungit i kyrkan i morse bara.
Det behövs tid för att spela in. Först ska allt ställas in. Jag kontrollerar texten och nu skrev jag faktiskt klart den sista refrängen direkt före. Inspirationen kom bara helt rätt då. Sedan ska jag sjunga på prov och lyssna hur det låter. Jag hinner komma av mig mellan sången och lyssningarna. De blir många. Sedan, i bästa fall, kommer en inspelning som låter hyfsad och där jag andas på rätt ställe och gör paus där det låter bra. I dag spelade jag in gitarren direkt efter sången, jag var rätt så trött då.
Leif fixar till inspelningen, lägger på stråkar, eko eller vad han tycker. Därefter vill jag lyssna intensivt på låten. Jag ska hitta på en stämma till.
Vi behöver lära oss ett sätt att få bort de skarpa s-ljuden i sånginsatsen. Vi har inte upptäckt allt som finns i studion, kanske finns det inbyggt där, annars får vi investera i en de-esser, som kapar topparna.
Vad spännande, provcd:n är klar. Nu ska jag lyssna om och om igen.

Idag var jag på begravning. Min mammas bästa vän, en av de som såg mig växa upp, dog nu i december. Hon var en av de goda människorna som fanns runt omkring mig. Hon fanns där jag bodde, hon fanns i tillvaron, umgicks med min familj och hon fanns i skolan var och varannan vecka.
Jag fick det stora ansvaret i tidig ålder att vara barnvakt åt hennes barn när de ville ut och träffa vänner på helgerna. Barnen sov mest vill jag minnas.
Jag har aldrig som vuxen känt mig som liten i hennes sällskap, utan vi pratade så självklart, som från en vuxen till en annan. Hon var alltid glad och lyssnande. Hon kunde liksom pyssla om en och ge av sin tid. I dödsannonsen stod följande vackra rader som hon skrivit:

När en Mamma dör
finns hon i solen
och månen
och lyser för sina barn

Jag märker att det inte finns lika mycket tid till att tänka ut vad jag ska skriva här. Kan det vara så att det bara finns ett visst mått av kreativt tänkande under en dag? Det är ju så att det tar tid att jobba. Och ork. Och kreativiteten behöver jag på jobbet. Så kommer jag hem och orkar mest bara vara och se fram emot nästa jobbdag. Inga lektioner planerar sig själv. Till och med en oplanerad lektion behöver planeras. Jag menar att alltid behöva ha saker i bakfickan, att vara inställd på att ha en viss lektion och snabbt tänka om utan att eleverna märker något av det.
Idag blev jag dessutom så himla glad, jag märker att det ger mig energi. En elev kom och var så glad, hon hade lärt sig att säga fyra och fem med ett hyfsat fint f-ljud. Det har vi hållit på med hela hösten. Eleven hade sedan övat mer under jullovet. Det som är så naturligt och enkelt för de flesta, tar tid och kraft att lära sig för några. Men glädjen, glädjen att kunna! Den smittar! Och ger energi! Och genast finns en hel arsenal av roliga saker för att öka mängden ord som har f-ljud i sig, ihop med andra ljud som eleven kan redan, sånger och ramsor och meningar. Att säga ”fat” är för svårt, men ”fågel” går bra.
Sedan är det tid för eftertanke och reflektion (är det samma sak?) och tid att känna glädjen över att även små steg leder framåt. Det stämmer verkligen att delad glädje är dubbel glädje.
Mina behov av att vara skapande får vänta, till helgen, till nästa lov eller till sommaren eller tills man blir pensionerad eller… Nej, nej, nej, så kan jag bara inte tänka. För rätt vad det är, finns ingen tid alls. Bäst att passa på NU medan jag är varm, lustfylld och igång! Det finns bara detta nu.

Idag jobbade jag igen. Det var länge sedan. Och det var en annorlunda dag. Vi ringde runt till alla eleverna och kollade att de var hemma och inte saknade. Först var jag väldigt berörd av att fråga, men det gav med sig och föräldrarna var glada att vi ringde och brydde oss. Jag är så tacksam för att ingen från vår skola är direkt drabbad. En sten föll från hjärtat på mig.
Några av eleverna hade varit med där och klarat sig, flera kände någon som varit där, några kände någon saknad. I morgon blir det samlingar och tillfälle att få prata i sin klass på morgonen och på onsdag en tyst minut i Sveriges alla skolor. En minnesbok finns utlagd med.

Till den som blev påkörd i natt – han vet vem han är!
Många barn i Sverige lär sig denna sång, här är den till dig:

När jag går ut och går
när jag går ut och går
ska jag se upp för bilarna
när jag går ut och går!

text av B O Engström

Väldigt få människor har reflex på sig numera. Man bara kliver ut på gatan och tror att bilisterna ser en. Det är fel. I mörkret syns man inte. Använd reflex! Se dig för! Krya på dig nu!

Nu finns det en till låt på min musiksida. Jag sjunger Smuk og dejlig av Anne Linnet. Hon har också gjort Tusind stykker – Tusen bitar, som många svenskar tror att Björn Afzelius gjorde.
Ja, tänk att jag vågar! Sjunga! På danska! Ha! Jag vågar!

För att lyssna: klicka på musik upptill. Följ sedan anvisningen. Til lykke!
Snart kommer version 2 av Smuk og dejlig. Hoppas att danskan låter ännu bättre då.

De sökte mig från skolan under lovet. Vad konstigt att de inte har förstått att jag alltid är anträffbar på mejlen eller på hemsidan… Ja, vad har mitt liv blivit av? Jag sitter ju nästan jämt här och skriver, skriver mera, mejlar, ordnar med mina bilder och sånger, läser andras bloggar och…
Och är jag inte här, så sitter jag i sängen och läser, skriver, pratar i telefon, lyssnar på radio, sover och…
Och är jag inte hemma, så har jag ju jobbmobilen med mig nästan jämt. Och där finns telefonsvarare. Så visst är det konstigt att de fick söka ett tag. Märkligt!
(Och på måndag börjar skolan igen. Då är dagarna fyllda av annat än bloggande, reflekterande och sjungande. Den här terminen kommer inte bli som någon annan termin jag någonsin varit med om i hela mitt lärarliv. Kanske blir mitt skrivande och reflekterande bli än mer viktigt för mig?)
Undrar hur det var förr? Jag har glömt. Nya vanor tar över. Att träffa sina vänner blir ett helt företag. Jag har bestämt mig för att jag vill träffa mina gamla vänner mer. Hoppas att vi tar oss tid att ses och att vi går att få tag på bara…