Morgonvikt 64,7 kg. Kvällsvikt 65,1 kg
Har haft dåligt med aptiten idag med. Lunchen jag åt var nog inte så bra. Mådde illa efteråt. Dricker vatten. Äter frukt. Men jag röker i alla fall inte alls! Jag har andra laster, god choklad till exempel! Men inte ens av min favoritchoklad ville jag äta idag mer än små smulor. Ibland får man mer än nog av det goda. Det är ju bra, sett ur viktväktarsynpunkt. Och jag bakade inga lussebullar heller i helgen. Jag tänkte att då måste jag bara äta upp dem. Det slipper jag nu! Och slipper känna mig som en lussebulle efteråt!
Jag gick och vägde mig i alla fall. Ensam. Stannade inte på mötet. Vågen där väger 5 hg mer än hemma. Bra att veta. Jag är egentligen ingen vidare viktväktare. De tycker inte att man ska väga sig för ofta. Men jag gillar kontrollen av att väga mig morgon och kväll. Och grönsaker är jag helt klart dålig på att äta. Tycker inte om att laga mat och vill ändå äta hemlagat. Hm! Motionerar sällan eller aldrig.
Så här finns mycket att göra bättre. Nästa vecka ska jag stanna på mötet när min viktväktarvän är med. Nästa vecka ska jag kanske börja räkna points och laga bättre mat.
Nu ska jag gå och lägga mig!

Kvällsvikt utan kläder 65,2 kg. Rätt så bra faktiskt efter middagen på kinesrestaurangen.
Men så har jag inte haft så stor aptit idag heller. Har druckit te och vatten mest.

Jag är viktväktare sedan hösten 1999. Guldmedlem med. Det betyder att jag har varit överviktig och gått ner 16 kilo. Till hjälp har en kär vän varit behjälplig, som viktväktarkompis. Viktväktarkonsulenten, vi kan kalla henne Sara här, har också varit till hjälp. Sedan år 2000 har jag gått upp ungefär 6 kilo igen, men ligger fortfarande under målvikten, så jag slipper betala. Jag har inte orkat gå dit så mycket sista året och inte orkat räkna points och inte orkat motionera som de rekommenderar att man gör. Sara har varit barnledig med och andra konsulenter är inte på långt när lika roliga som Sara är att lyssna på.
Nu är Sara tillbaka. Min kära vän tror att hon orkar ta tag i detta igen med vikten och jag med. Och vi vill båda träffa Sara.
Nu känner jag mig som hon Bridget Jones och hennes dagbok och faktiskt var det därifrån jag blev inspirerad till att blogga…
I morgon ska jag gå på möte igen med min vän, väga mig och lyssna på Sara!

Det var länge sedan jag la in en bild och fast jag tagit flera den här veckan, så är det nog bäst att ta ett på kisse istället för de andra. Han är min sötnos, Prosit. Här ligger han i Astrids gamla garderob och har det lugnt och skönt. Det är bara jag som stör. Han föddes i min garderob för snart nio år sedan. Kanske är det därför han gärna kryper in i garderober så fort de står öppna. Eller så är han precis som katter brukar vara, nyfikna. Hur gammal han än är, så är han fortfarande som min lillkisse. En del mycket tidiga mornar brukar han sätta igång och jama och vill ut. Det har blivit lite bättre nu när det är mörkt. Det är bara jag som fortfarande vaknar tidigt. Han sätter igång att jama ibland och jamar på ett väldigt irriterande och hest sätt, som om han lider och inte har fått mat på minst tre veckor. Numera bär jag ut honom så jag slipper höra det. Han är inte svältfödd. Igår när jag tog fram räkor dröjde det tio sekunder innan han jamande och svulten kom ner till köket. Är det räkpåseljudet han hör eller känner han doften av frusna räkor? Doften tror jag. Prosit är min sötnos. Han kommer och vill kela varje dag och ligger på mig som en vetevärmepåse. Det är så mysigt då. Mjau!

Skolan glömde bort att flagga för Nobel idag. Vi orkar inte tänka på sånt nu i nedläggningstider. Många ungar är spattiga och personalen har det blandat från hyfsat till värsta pressat läge. Jag blir desto mer glad då att det finns plats för leenden och goda ögonkast, fina prat med ungar som jag inte har i undervisning, men som ändå vill prata något med mig. Det är ju så det ska vara. Ju!
Ikväll ska jag sitta lite slappt framför tv:n, nåja, lite finklädd kanske i kjol, och äta något gott på nobelservisen och dricka lingonvatten ur nobelglasen. Någon flagga hemma har jag inte heller satt upp. Jag ska ta det lugnt i helgen. Vila. Sova. Tänka. Drömma. Vad mer?

Jag vann en auktion på nätet med mitt favoritporslin Blått band. Det var delar jag aldrig tidigare sett, s k smörbrödsplattor. Det ska bli riktigt spännande att få dem. Jag är ju samlare och fortfarande kittlar det att hitta delar jag inte tidigare har eller delar som är bättre än de jag har. Porslinet har blivit till en vardaglig del av mitt liv.
Samtidigt märker jag att jag börjar hitta till andra intressen i mitt liv, som t ex musiken och sången och då blir porslinet mindre viktigt. Men varför inte ha flera passioner på gång? De kan väl växla om varandra och göra livet mer dynamiskt. Jag har nog alltid gillat omväxling med. Enkelspårig ibland, javisst! Och drar in på andra spår ibland med. Järnvägar! Ja, det gillar jag! Många järnvägsspår har jag tagit kort på med. Några delar från järnvägar finns ute i trädgården. Såna järnspikar t ex. Och järnskrot från järnvägen i Sassnitz. Och en emaljskylt har jag hittat där. Nu är jag ute på ett stickspår! Fast kanske inte ändå. Tar man hem en massa järnskrot från järnvägar, så har jag väl ytterligare ett samlarintresse där, om än inte lika kategoriserat som porslinet.

Nu är ännu en decemberdag till ända. Vem har sagt att hon inte tycker om december? Inte jag! Men jag orkar så mycket mindre än förr och jag gör minsta möjliga nu. Syrrans femtioårsdag är ett undantag. Och nu är hon firad. Roligast tyckte nog både hon, Leif , Mike och jag att cd:n med sången till henne var. Och hon kommer aldrig att bli tant! Nej, nej!
Nu väntar resten av veckan på att komma. Jag kommer att jobba mycket och börja avsluta inför jullovet. Kör hårt, Dana! Kom an! Satsa nu då! Ja, ja…

Helgen är slut och den var så bra. Jag fick träffa mina båda barn och Leif och jag spelade in på studion, i alla fall en låt dög att jobba vidare på.
I skolan är det fullt av julförberedelser och jag börjar göra mina julavslutningar på onsdag. Mitt jullov börjar tidigare i år, för jag ska operera mig lite, inget farligt alls. Skönt att få det gjort.
Idag blir det till att förbereda presenten till min syster som fyller 50 år i morgon. Leif och jag har …. och han håller nu på att… medan jag…. Mike har …. och Astrid har lovat att fixa …. Tja, alla förstår säkert att vad vi gör är en hemlighet.
Hoppas att hon blir glad. Det är väl så med födelsedagar att man själv kan skippa dem, medan ens omgivning helst vill fira.
På tal om att fira, det är Nikolausdagen idag. Nikolaussången klingar i mitt huvud mest hela dagen. ”Nikolaus ist ein guter mann, den man nicht genug danken kann… Lustig lustig trallerallera. Balt ist Nikolaus abend da… ” Blev det ris eller godis i de små stövlarna utanför dörrarna i morse hos de som firar den här dagen?

I kväll, i natt har jag varit ovanligt pigg. Leif och jag har spelat in de första två låtarna till mitt musikprojekt på hemsidan. Det är musiken och texterna som upptar min mesta lediga tid numera, om jag inte är för trött och det ska gudarna veta att jag för det mesta är. Då är det dubbelt roligt nu att både ha tid och att orka drömma sig bort! Japp!
Jag har skrivit en ansökan idag till Stim att spela musik på min privata hemsida. Jag hoppas att den delen kommer bli klar till första januari 2005. Men jag vet också att allt tar tid och planer kan ändras snabbt.
Jag hoppas verkligen att jag får tillstånd från musikförlaget med texterna. Jag väntar, väntar och väntar mera på svar… Att vänta är verkligen tålamodsprövande ibland. Jag har det dåligt med sånt. Jag vill ha ALLT och NU! Nja, kanske inte riktigt allt, men det som verkligen är viktigt för mig. Som att få svar! Så att jag vet! Ovisshet gör att mina fantasier tar plats, så jag får väl affirmera något passande positivt. Och sedan gå och lägga mig. Det är söndag… Söndag i advent…

Slask och regnstänk är vad naturen bjöd oss på här idag. Då är det skönt att vara inne. Jag, som är en innesittare i de mest skiftande väder, har ju lättare att hitta anledning att slippa gå ut då i alla fall. Istället kom jag hem, trött och fortfarande i tankar på jobb, och bara njöt av tystnaden. Jag hällde i ett varmt bad med skum och la mig där och läste veckans blaska av Kalle Anka. Ja, ja, det är sista året jag prenumererar på den – för barnen, säger jag. Jag har alltid gillat Kalle. Förr var det mycket sällan stavfel i den. Nu händer det att det finns. Förr var det mycket bra översättningar, nyskapande ord och tankeväckande språk som småungar kanske inte kan uppskatta. Nu vet jag inte riktigt vad. De nya avsnitten avspeglar vår tids verklighet och jag vet inte om en barntidning behöver vara så himla aktuell. I detta numret handlade det om vittnesskydd och att våga ställa upp och vittna i en rättegång mot bovar som hotar. Världen är helt klart mycket råare även i seriernas värld. Ingen verklighetsflykt där inte.
Fredagskväll – fredagsmys – räkmackor! Det var länge sedan vi gjorde såna. Mums! På tv:n börjar snart ”Lantz i P3”. Det blir romantisk långfilm också, ”Du har mejl” efter ”På spåret”. Jag hinner nog somna innan filmen börjar. Jag uppskattar min video!

Idag fick jag höra att motsatsen till tillit är… ångest. Jag blev så glad att höra det så där oväntat att jag skrattade högt. Javisst kan det vara så. Det finns säkert flera sätt att förstå innebörden av ångest på. Jag har tidigare tänkt att ångest är rädsla för framtiden, vilket ju också kan kännas sant.
Tillit är ett vackert ord. Lita till. Sätta sin lit till. Att ha tillit till sig själv och till andra. Att jag vågar lita på andra och att andra vågar lita på mig. Jag inser ju här att jag inte har tillit till andra alltid, hur kan jag tro att andra självklart ska ha det till mig?
Vi är många som känner ångest på ett eller annat sätt, då och då, så en tröst är att vi också har den andra sidan i oss med, tilliten. Och jag förlitar mig på att ångesten ger vika, tilliten växer och tar sin plats i mig igen.

Jag har haft ångest mest hela dagen. Det är jobbigt. Jag har suttit på mitt arbetsrum och tagit tag i saker som ska göras och det är mycket, men en sak i taget är det enda som går att göra ändå. Jag har hållit mig undan från andra människor och bara gjort det jag verkligen måste.
Ett par av de som jag har träffat idag, verkar inte heller ha mått särskilt bra, och jag inser (återigen) att jag har dåligt skydd emot andras ångest, jag är som en svamp.
Emellanåt märker jag att jag sätter på mig den glada, trevliga masken som jag kan ha ibland. Javisst är jag äkta trevlig oftast, men nu känner jag att det är som ett spel. Tur att jag märker det i och för sig. Det gäller att vara medveten om vad man gör, tänker jag. Och sen är det de trevliga och rara människorna jag har träffat idag, som hjälper mig att glömma hur jag har det. Trevliga och rara människor är som balsam för mig när jag har det så här. Jag glömmer bort mig själv och hittar tillbaka till min äkthet då. Tack för att ni finns!